Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag vet inte hur jag ska börja... Men jag känner att det börjar gå för långt just nu! Iallafall...
Jag tog reda pådet idag men jag har utvecklat ett beroende.. av att snatta/sno saker i olika affärer och/eller av folk.. Allt bärjade med att jag en dag tog en vanlig jävla klubba! EN KLUBBA!? Sedan fortsatte det med, chokladkakor, drickor you name it.. Men efter att jag börjat så lätt bärjade jag med smink, smycken.. och efter det.. kläder.. och så har det fortsatt och nu har det gått helt för långt.. Jag vet att det låter sjukt.. Men jag har börjat ta folks pengar.. mest i skolan.. en dag hittade jag ett legimation och ett bankkort på folvet i skolan.. så jag tog det.. och tog ut tre hundra kronor totalt.. jag har även tagit som mest 500 kronor av en brud i skolan bara för att jag har blivit av med så jävla mycket.. hela mitt liv... misshandel, våldtäkt, mobbing.. hela jävla livet.. Det var en som var beredd på att döda mig bara för att ha sex med mig.. jag vaknade upp i en trappuppgång i en blodpöl och med en glasflaska i huvudet.. jag fick åka upp till akuten osv och dom berättade att om inte jag ringt inom två timmar hade jag dött.. men han som misshandlat mig och våldtagit mig åkte inte ens fast!.. sedan är det släktingar som taffsat bara när jag var sex år.. och tagit på mig.. och dom har tagit ifrån mig så jävla mycket att det känns som om jag får tillbaka mitt liv när jag får pengar, mobiler osv.. Jag har lixom blivit utnytjad hela livet av kompisar, släktingar och av vuxna människor jag har förtroende för..

jag minns första dagen i tvåan.. jag hade en ny tröja på mig som jag tyckte så mycket om... och jag trodde jag skulle få många nya kompisar.. men istället kom ett gäng på typ fem-sex tjejer som började prata om hur ful mina kläder var... så fortsatte det ända fram till sexan.. och i trean skar jag mig första gången för jag trodde att jag var överviktig och att jag blev smalare av att förlora blod.. och min mamma förstod mig inte.. varför jag skar mig hon sa bara till mig att sluta göra så efersom det inte är bra! men ingen förstår VARFÖR? och allt utvecklades till anorexia som ingen förstod mig heller.. alla sa bara "ååh vad fin du är... vill också vara så smal" men inte en enda jävel förstod att jag inte ens kunde stå på benen.. jag mådde så jävla dåligt av det.. och första dagen i sjuan så fick jag stenar och colaburkar kastade på mig.. jag fattade inte varför just JAG ska vara med om det.. jag mår så dåligt att jag inte har någon anledning till att ens leva längre. vad lever jag för? jag vill ta psykologexamen.. men hur viktigt är det? jag mår inte ens bra själv..
Hjälp mig...

hjälp mig.. jag vet inte men jag tror jag har någon form av kleptomani!!

Det började redan när jag var liten.. då snattade jag allt möjligt från mina vänner och bekanta, plånböcker,örhängen,smink mm mm mm...... sedan tror jag att jag höll upp ett par år, men jag vet inte säkert?!=/

När jag var runt 17-18 började det igen,då stal jag för flera 1000kr om dagen,allt jag kom åt och jag mådde bra av det

Träffade en kille som var raka motsattsen till mig och jag vågade inte längre snatta saker då jag var rädd att blo påkommen... tog väl någon grej då och då och mådde bra av det *skäms*, jag fick lixom en kick!!

Nu..IGEN..... va fan är det frågan om??

Jag snattar nästan varenda g jag går in i en butik för att jag känner att jag MÅSTE!!!!

Jag letar saker att tjyva.... fast jag inte egentligen behöver dem=( Ett exempel kan vara tandborstar.. jag har 20st så alltså behöver jag inga, men jag gör det ändå???? Jag åkte fast i Augusti i år och hela min värld rasa, det var otroligt pinsamt och dessutom förnedrande.. jag har inte en prick i registret sedan innan,men nu..när man är över 30 får man en för SNATTERI!!!

slutade ettag,en vecka kanske men sedan var det som om jag förträngt det och var tvungen att fortsätta.... jag går inte in i affärerna och snattar för att jag behöver det.. jag letar fram saker jag KANSKE behöver för att ta dem... dessutom så får jag en otroligt kick av att veta att de kan se mig... ju närmare en expidit står ju "roligare" blir det, det blir lixom en utmaning=/ Det låter sjukt jag vet det och jag vet att det är det, men jag vet inte vad jag ska göra åt det... inget man vill tala om direkt,då måste det vara med en som vet vad detta innebär och jag litar inte på psykologer!

Min barndom var inge vidare alls... vart ofta nertryckt av mamma,har ingen pappa.. eller min pappa är narkoman och bor på gatan så honom träffar jag aldrig. Har även blivit misshandlad både psykiskt och fysiskt som barn... fått höra att jag aldrig duger,haft en mamma som aldrig sa att hon älskade mig och som aldrig fanns för mig.

Vaknade ofta av att främmande män låg i min säng efter att mamma haft fester och har blivit utnyttjad sexuellt en g.

har nu sedan ett par år tillbaka en depression och ångest, äter antidepressiva och det verkar som om detta med snattandet kommit att bli mer efter att jag börjat med dessa tabletter=/ Gud, jag vet inte vad jag ska göra?

Har barn och vill inte förlora dem pga av detta,vill heller inte att de ska få fel bild av mig och jag vill inte hamna i fängelse pga av detta... vad ska jag göra?

Någon som vet vart man vänder sig ?

Miss piggy