Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag går sista året i nian. Vi är inte så många i min klass, jag har bara fyra bra tjejklasskompisar. En av dem har jag börjat umgås pyttelite med på fritiden, men de andra två dissar mig totalt när de gäller deras fritid. De har sitt egte liv inne i stan med fester och massa människor. Jag kännerm mig så dissad och ensam, eftersom jag nästan inte har några andra vänner. Jag är ensam hemma så mycket och det gör ont. Men samtidigt behöver jag en viss "space" och det har jag alltid behövt, vilket gjorde att när jag var mindre ville jag helst inte "vara" med kompisar. Jag tror att det sitter kvar och nu när jag vill vara med folk och röra mig ute på stan med lite människor vill ingen veta av mig. Så upplever jag det och jag känner mig verkligen jättensam. Den andra kompisen, hon som jag känner att jag kan vara med lite då och då, henne dissar inte de två kompisarna. Henne vill de vara med. Jag har även haft problem med ätstörningar, och var borta en hel termin då jag låg på en klinik. Nu när jag är tillbaka tror jag det skapade ett stort håll mellan oss, som de inte verkar bry sig om att reparera. Samtidigt är jag osäker på om vi ens någonsin har varit kompisar, och om de egentligen gillar mig eller bara accepterar mig i skolan? Jag mår samtidigt dåligt över min ensamhet fetersom jag tycker den är pinsam. Jag skäms över att jag känner mig ensam. Men jag vågar inte fråga dem varför de dissar mig, det känns för känsligt att ta upp något sådant. Jag börjar också gymnasiet efter den här terminen, men hur kul är det att spendera sommarlovet ensam? Jag känner inte att jag har någon kompis jag verkligen kan vara med.