Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Själv tycker jag att den här "duo-känslan" eller "vi-känslan" man ofta har i parrelationer, störs av en otrohet. Sen kan man säkert älska på olika sätt också. Jag skulle nog inte ha kvar den där känslan "det är vi mot hela världen" tillsammans med någon som varit otrogen mot mig.

jobbigt! wrote:Då måste jag ju fråga vilken åldersgrupp du talar om.

Men i ditt fall så låter det ju som hon har bättre sex med dig iom att hon får orgasm och så så då kan jag på nått sätt förstå det lite men i det fallet jag beskrev så brukar mannen i fråga ofta beskriva sitt sexliv som bra med sin flickvän, jag vågar t.om påstå att han även sagt att deras sexliv är en av anledningarna att han har svårt att göra slut med henne.

Det är det som är så förvirrande. Men jag får tacka för ditt svar. Det var intressant att läsa. Kanske är det bara för att det är förbjudet då som han gör så eller någon av dom andra sakerna du skrev?

Hsgd wrote:Jag håler med er på många punkter, nästan alla. Jag brukade tycka att är man otrogen älskar man ej sin pojkvän/flickvän.
Men jag börjar inse att det är inte alltid svart eller vitt? Man kan ju aldrig veta hur andra förhållanden funkar, hur personer funkar.
Det är klart att d finns riktiga svin, som är konstant otrogna mot alla, där tycker jag att man kan yttra sig, d e ju helt fel, hur kan d göra så? Men sen e d ju stor skillnad på att vara otrogen en gång o ångra sig och att inleda en relation med någon annan.
Jag har alltid tänkt att jag aldrig skulle kunna ta om någon var otrogen mot mig, men nu om d hände en gång o var ett stort misstag så skulle jag nog kunna förlåta. Det kan ju faktiskt hända vem som helst o d finns mängder av orsaker.
Det jag funderar på är:
Ska man alltid berätta?/vill man alltid veta?
och kan man älska flera samtidigt? Jag tror det. Och d kan ju vara en av orsakerna till att någon ibland faller dit.
Men jag vill dock påpeka att jag tycker att man ska hålla sig till den man valt att ha ett förhållande med men d e lättare att falla dit än de flesta tror.

För flera år sedan skulle jag förmodligen inte haft några problem med att vara otrogen.
Inte pga lust utan av andra skäl. Hävda sig eller instant gratification, som det heter.
Men jag var det inte för att jag trodde stenhårt på myten om det dåliga i otrohet.
Även kvinnor, som jag var förälskad i skulle jag inte kunna vara otrogen med om det var "fel".
Idag inser jag hur jävla torsk på en myt om otrohet jag har varit.
För det första har jag upplevt hur jag älskat en människa, som varit otrogen, som sport, som behov, som sjukdom. Det går att kalla det för vad som helst.
Och insett, att den personen nog älskat mig tillbaka, men inte kan styra sina otroheter, eller drömmer om ett annat liv med en annan människa, som är mer perfekt i hennes ögon än jag i vissa fall.
Det makabra är att jag själv blivit kär i en imperfekt person, som behandlat mig som skit, men som fått mig att inse vad kärlek är på något sätt.
Det är som att upptäcka gud genom att prata med djävulen.
Om ni fattar min metafor.
Och idag tror jag att om man har behov av att vara otrogen, och då menar jag inte sex, utan dela det allra allra mest intima med en person. Då är man inte kär eller ens respekterar den personen man lever med och nästa steg är att man börjar hata dem.
Och därför är "jagande" otroheten den värsta sorten. Den där man byter ut sin gamla relation för att man inte vågar avsluta den. Det är själsdödande och elak otrohet.
Men att vara otrogen av misstag eller bli bedragen för att man var borte i 3 månader och sedan återvänder är ganska vanligt.
Det man inte vet skadar inte.
Men att vara den andre (inte fullt ut älskade) det gör ondare än ont enligt min erfarenhet.
Att inte bli älskad tillbaka. Då gör det ont.