Vet inte var jag ska posta detta, men jag provar här.
Grejen med mig är att det känns ibland som verkligen ALLT är fel på mig. Framför allt beror det på dålig självförtroende och dålig självkänsla, men såhär ser det ut för mig.
Jag:
...har dåligt självförtroende.
...har dålig självkänsla.
...Ensam. Ingen riktig vän. Några få vänner, några fler bekanta. Alltid varit ensam. Haft en riktig kompis under uppväxten. Han försvann ur mitt liv för några år sedan. Det var då ensamheten började komma och har förvärrats sedan dess. (Hände ca: 5 år sedan).
...har någonting med mig som är motbjudande. Ingen tycks vilja tycka om mig. Händelse igår på en mattelektion: Jag kommer först dit,sätter mig vi en plats. En efter en droppar de andra i klassen in. Inte en enda sätter sig vid mig. Blir sittandes helt ensam, medan de andra, som jag kallar "mina bakanta" sitter i små grupper och pratar.
...Desperat efter kärlek och närhet.
...är inte alls speciellt snygg. Ful är att ta i, men under medel iallafall.
...Kroppsliga problem, såsom: Svamp,dålig hy,finnar,problem med underliv.
...Extremt blyg, och har en låg grad av social fobi (självdiagnos dock).
...Avundsjuk på allt och alla. Detta är extremt. Jag föreställer mig i princip 50% av dagar om saker jag inte har men skulle vilja ha.
...Problem i skolan. Ligger efter i studier, lite ångest för framtiden när det kommer till muntliga framträdanden osv.
...Oskuld,okysst. Sist jag fick en kärleksfull kram var när jag gick i femte klass. (Har nog fått av någon familjemedlem. Men relationen till mig familj är det enda jag ser som något bra i mitt liv. Bor ensam nu pga. studier, så träffas inte familjen lika ofta. Ett par gånger/termin typ).
...Tycker nästan alla flickor jag ser är hur snygga och söta som helst. Kan vara positivt på ett sätt, men negativt på det sättet att de enda jag skulle kunna få är de mycket få som är, i mitt tycke, mindre snygga, vilka jag inte heller är ett dugg attraherade av. Har på fullaste allvar börjat leta tjejer som jag tycker är söta, men som i allmänhet inte skulle betraktas som snygga av Svenssonkillen.
Ännu ett problem är att jag pga. studier inte ens har tid att fundera på hur jag ska lösa allt detta. Knappt att jag kan skriva detta inlägg.
Jag är 19 år och hoppet om en fin framtid försvinner mer och mer för varje dag. Har börjat pluggat till det jag vill bli (jag vill inte bli någonting egentligen. Orkar inte bry mig om vad fasen jag jobbar med sen. Kan städa toaletter, bara jag slipper detta skitliv.), men eftersom jag inte trivs kanske jag blir tvungen att byta spår och börja om. Det vill jag inte egentligen.
Funderingar om att ta livet av mig finns, men det kommer inte hända pga. familj. Vore det inte för dem hade saker varit glasklar att jag skulle skita i alltihop.
Hoppas det finns några som kan komma med tips om hur jag ska göra. Dock kan ni skippa att tipsa på KBT och sånt. Kommer aldrig bli av ändå om jag känner mig själv.
Tacksam för svar! // En extremt olycklig människa.
