Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Det låter hårt. Men en vecka är en piss i havet. Jag sitter här inne på min 6e(?) vecka och ljuset är långt borta.. Ge det mer tid! Fortfarande är varje dag en kamp, men en kamp jag bestämt mig för att vinna! Efter en speciell upplevelse jag inte vill gå in på så har jag börjat se världen med nya ögon och njuter av varje doft, syn, intryck jag får utifrån. Det är det enda positiva som kommit ur det hela. Allt annat känns skit..

Mmm tack för all dom här meningarna... ska försöka ta en dag i taget, men fortfarande så hoppas jag att han vill ha tillbaka mej.. Men den tanke få ja blunda för. Kan inte fatta att inte tårarna ta slut.. så mycke som ja ha gråtit för detta :-(

Hej Im,
jag förstår att detta är en jobbig situation, den blir på något sätt ohållbar när den ena i relationen hela tiden måste tassa på tå för att inom "inte skall göra något fel".
Det finns en bra grundregel man alltid skall använda sig av när man är i relatiner till andra.
Det finns ingenting man kan kräva av andra som man inte kan eller behöva leva upp till själv. Man kan heller inte ha speciella regler för vissa samtidigt som man har andra regler för sig själv.
I vissa fall kan man också vara så bestämd mot sig själv att man är tvungen att bestämma vad som är rätt mot en själv. Det är du som bestämmer vad du är villig att ta emot från andra människor. Det gäller självklart inte bara kärleksrelationer.
Man lär alla människor hur de skall behandla en, även om man inte säger stopp eller nej utan inte säger någonting så kan det tolkas som ett ja. Därför är det extra viktigt att hela tiden komma överrens med sig själv om man vill.
Det är ju jättefint att man vill kämpa för det man tycker om , men inte till priset av sig själv.
Man kan alltid börja med att förhandla och strukturera upp var man står gentemot sig själv och sedan förmedla detta vidare.
Jag hoppas att jag givit dig lite att tänka på och arbeta med i er relation med varandra.
Lycka till...

Jag är i situationen där jag inte vet än om jag är singel eller ej, sitter mest o väntar på domen typ.. Jobbigaste är dessa panik känslor o illamående som dyker upp hela tiden. Väntar mest hela tiden på att hon ska höra av sig me ett sms eller fånsamtal.. Men varför?? Hon tänker ju inte på mig så mycket ja tänker på henne, va ju hon som ville va själv o tänka o så... Det tär på mig så mina tankar går hela tin på att göra slut själv o slippa gå o hoppas o vänta... Va fan ska jag göra egentligen?????

Det tar lååååång tid att bearbeta. Att undra när det ska gå över efter endast en vecka är helt befängt. Jag har varit där också,bland spyor och gråt och självförakt,nästan..Finns det ett helvete så är det där. I efterhand känner jag dock att det var värt det,att få lära känna en annan människa och få så mycket kärlek.
Jag tycker det är jävligt irriterande dock,med livet, att ta mig fan ALLT som är underbart och trevligt kan ha sådana svarta baksidor.

Med risk för att låta flummig...

Jag är i samma situation som PeterG - väntande på att min sambo ska bestämma om han vill/orkar/förmår att jobba sig igenom nästan motstånd tillsammans med mig eller inte. Vi har klarat mycket hittills. Mina cancerbehandlingar, oönskad abort, långdistansförhållande på två år mellan kontinenter, förlorade bostäder, arbetslöshet... You name it.

Det är tufft att förlora någon man älskar högst av allt. Av egen erfarenhet vill jag påstå att det nästan är värre än att få en diagnos på högmalign cancer (beroende på hur ens sociala stöd ser ut). Hur som helst så har jag några överlevandsstrategier under panik-dagar. Jag använde det när jag genomgick utredningar för sjukdomen och nu använder jag det för att få luft i väntan på att jag "får besked" av min sambo (som om hela min tillvaro var beroende av hans beslut och inte mina egna).

- Be någon att bo hos dig eller "sov" på golvet hos en vän/släkting/bekant
- När ångesten börjar krypa på på natten så ta djupa andetag. Jag brukar tänka "in" - "ut" när jag andas för att föra fokus från tankepaniken till andetagen. Kämpa inte med att förtränga tankarna utan byt fokus för uppmärksamheten.
- Träna! Igår gick jag på min dansklass trots att jag ville ligga hemma och dö. Min tränare vet knappt vem jag är och än mindre vad jag går igenom, men som av en händelse avslutade hon passet med att ta min hand och sprang som en galning fem varv runt salen. Jag var så trött att jag höll på att kräkas, men det gjorde att jag sov en hel natt (*hurra*)
- Försök att fortsätta jobba och distrahera dig, SITT INTE ENSAM HEMMA OCH TÄNK!
- Boka en biljett till någon i en annan stad och var där över helgen. Följ med kompisarna på den där grejen du tänkte avboka för att du mår så djävla risigt.
- LÄGG INTE ALL SKULD PÅ DIG SJÄLV HELA TIDEN! Jag håller med Envyme om att det är en hjälp att tillåta sig se också vad som inte har funkat, om man nu ska analysera nåt alls. Du ska inte lägga all skuld på den andra/-e, det menar jag inte, men du har nu fått tillfälle att fokusera på dina alldeles egna behov. Vare sig du valt tillfället själv eller inte.

Kom igen allihop! Vi ska fixa det här också. Jag vet inte hur, men jag är övertygad om att det kommer att gå och att vi kommer att bli mycket starkare människor av skiten.

Hej igen Peter

Jag förstår verkligen att det ser alldeles för enkelt ut med såna där tips och jag tvekade tre gånger innan jag gjorde inlägget. När man behöver strategierna som mest är de svårast att använda. Min egen tanke med att tillämpa dem är ren överlevnad. Att ta sig igenom dagar då man tror att man ska tappa förståndet för att man saknar den andra så mycket att man går sönder (då en vecka... eller en dag... känns som en evighet). Just nu försöker jag att intellektualisera situationen, för jag känner såsom du gör att han aldrig kommer att komma tillbaka och det är mitt enda sätt att hålla ihop. Jag vill inte heller att han ska må bäst utan mig, utan med mig. Men, just nu försöker jag inte att förstå eller kämpa för att få honom att inse att "jag kan bli bättre". Att allt är mitt fel och att jag ska göra allt bättre bara han kommer hem. Jag bara försöker ta mig igenom dagarna.

Du slår i botten nu på alla plan, men situationen är tillräckligt plågsam i sig - så du behöver inte plåga dig själv ovanpå det. Jag försöker bara att trötta ut kroppen och andas djupt. Inte lösa problem. Bara leva mig igenom den pestigaste tiden. Sedan kan jag ta tag i huruvida jag lärt mig något bra av detta eller inte. Försöker att inte ta ut det senare i förskott, för då får jag lida dubbelt.

Hoppas du kan göra det! Dra till Åmål eller New York på en långhelg. Det är inte rättvist att du ska gå där hemma och plågas ihjäl.

Jag kan ju bara uttala mig utifrån hur min sambo(?) reagerar och just nu förstör det mer än läker att höra av sig. Det är också ett resonemang som hjälper mig att låta bli. Han har tagit en "break"(?) för att han vill ha den. Jag tvingar mig att istället att öva på att klara av att hantera ångesten som hans beteende väcker och lära mig att leva genom pest. Jag vet inte vad gott det ska leda till, men just nu försöker jag se det som någon slags träning. (Låter helt sjukt, men det är så jag hanterar livet just nu). Fysisk träning är en hjälp på vägen - det lindrar min panik lite. Spelar ingen roll om det bara är en kort stund.

Sköt om dig Peter! Jag menar det. Sköt om dig själv och åk iväg om du gör det bättre någon annanstans.

Lyckosträverskan wrote:Jag kan ju bara uttala mig utifrån hur min sambo(?) reagerar och just nu förstör det mer än läker att höra av sig. Det är också ett resonemang som hjälper mig att låta bli. Han har tagit en "break"(?) för att han vill ha den. Jag tvingar mig att istället att öva på att klara av att hantera ångesten som hans beteende väcker och lära mig att leva genom pest. Jag vet inte vad gott det ska leda till, men just nu försöker jag se det som någon slags träning. (Låter helt sjukt, men det är så jag hanterar livet just nu). Fysisk träning är en hjälp på vägen - det lindrar min panik lite. Spelar ingen roll om det bara är en kort stund.

Sköt om dig Peter! Jag menar det. Sköt om dig själv och åk iväg om du gör det bättre någon annanstans.

Hej, jag tar till mig det du skriver oxå... Jag fick samma tips av en gammal barndomskompis igår som jag inte träffat på flera år men vi har visst börjat ta upp kontakten nu igen Han har mått psykiskt dåligt av olika anledningar vilket jag inte behöver gå in på nu.. men det var skönt att ha någon som verkligen förstod att man kan må dåligt just om ett förhållande tar slut... han sa samma sak sköt om dig själv nu öva på att göra de sakerna du tycker om.. vad som helst... och framföralt stressa inte efter en ny tjej...

men jag vet som alla andra här det är lättare sagt en gjort när ångesten och saknade hela tiden har ett fast grepp i hjärnan å kroppen..

men vi ska klara det här!! tack för alla kloka inlägg!! utan er så skulle det kännas mycket svårare!!

Exet hörde av sig igår på mess å frågade hur de va??? Mår så himla dåligt när han hör av sig... Få ju hela tiden förhoppningar att han vill ha tillbaka mej då ju :-(
Vi som inte skulle höras av så hör han av sig!!! Kan ju aldrig få gå vidare ju...

Tack och lov att vi har varandra! (eller jag er i alla fall, vad skulle jag annars ta mig till??) Tyvärr har jag inte MSN och för att inte bli knäpp har jag lagt ner min gmail-chat och allt annat också. Jag är dock här regelbundet (trots att jag just nu är på jobbet) och ni betyder mycket för mig.

Peter, jag förstår att du känner dig sviken och det måste kännas horribelt. Ändå är jag - utan att känna någon av er - övertygad om att U älskade dig och att du har all anledning att älskas. Det som jag tror är livsviktigt att ha färskt i skallen hela tiden är att även din flickvän bar sitt ansvar i att det tog slut (vilket du f ö inte med säkerhet vet att det gjort). Om hon mått dåligt av något du gjort / något i ditt beteende så har hon ansvaret att tala om det för dig. Det är inte bättre än något annat att svälja och svälja och sedan bara bryta helt plötsligt utan att ge dig en ny chans. Det är sjukt orättvist! Jag tror också att det är viktigt att du - och alla vi andra - hittar tillbaka till vår stryka (hur lång tid det än må ta) för det var inte den som desperat kastade sig på knäna och led som våra partners föll för. Framför allt måste vi ju resa oss igen för vår EGEN skull.

Humlan, om ditt ex hör av sig så kanske det var för att han insett vad du betyder och/eller av dåligt samvete och/eller saknad? Även om det är absurt tungt att bli lämnad så är det inte en axelryckning att lämna någon. Det viktiga är att du fortsätter vara så stark och klok som du är och se situationen såsom du verkar göra. Du måste få gå vidare i läkningen och inte riva upp sår för att han behöver (temporär??) tröst. Om han verkligen vill att ni börjar om så får det vara på rejält allvar. Inte bara en natt av tröst så att han sedan kan gå vidare igen och du ligger kvar som en våt fläck på asfalten. Låt honom inte leka med dig.

]Truckerdave, du verkar ju verkligen vara bevis på stryka som kan komma ur (en pågående) kris. Vad ballt att du återknutit band till en barndomskompis! Jag kämpar med att fokusera på sånt också. På alla människor som gör gott för mig och som jag aldrig exponerats för om jag traskat runt i relationens trygghet (bröt ihop inför en kollega som öppnade upp och berättade om sin relation - vi känner ju knappt varandra. På er här i forumet som delar med er av er själva för att stötta andra).
Tack för inlägget!!![/quote]


Tack för att du tycker så.. jag försöker i alla fall även om jag inte tycker själv att jag är någon styrka.. tycker jag borde kommit längre nu har ju nästan gått 6 månadwer sen det tog slut i början av aprill... men just nu även att jag satt uppe till 6:30 inatt (slutade jobba kl 01:30) och är trött nu så känner jag mig lite positiv och tänkte försöka ta tag i min lägenhet som ser ut som ett bombnedslag,iaf. börja med å tvätta så är det ett steg på vägen..

Lyckosträverskan:

det lät som ett bra citat.. men jag kan rekomendera att försöka skratta å kolla på rolga filmer eller buskis om du gillar sånt då skrattar man garanterat även om man mår dåligt.. så mår man i alla fall bra för stunden.. nehepp dax å¨ta tag i tvätten å äta någon frukost/middag

Vad glad jag blir att höra det Man kanske helt enkelt ska strunta i att analysera huruvida man är glad "egentligen" eller om glädjen kommer att efterföljas av ett svart hål. Det kanske är ok att bara vara nöjd med att få tvätten tvättad och lungorna fyllda med frisk luft. Vara nöjd med att ha lyckats fixa ihop en lunchlåda istället för att äta tre skedar ljummen Yoggi.

Ibland när jag mår dåligt så brukar jag också tänka på att lycka ju faktiskt inte är ett normaltillstånd. Man är inte sjuk för att man är ledsen. Ibland inbillar jag mig nämligen det - att det normalaste är att vara lycklig. Rimligen borde man väl gråta lika mycket som man skrattar? Hur trist den teorin än låter. När den enda bild man får av hur livet "bör vara" (i tidningar, Facebook, inredningsprogram....) är den evigt leende och lyckliga människan så är det inte konstigt att man känner sig så ensam. Om folk - precis som ni - kunde vara lika öppna med när de mår skit så kanske man inte gått omkring och trott att man är sjuk i huvudet bara för att man mår dåligt. Att det finns fler i samma situation.

Det är klart att jag påverkas av att kompisarna käkar fredagsmiddag på tu man hand, blir gravida och köper hus medan mitt eget liv totalhavererar. Jag inser att jag gjort ALLT för att bädda för att vi ska få den där stabiliteten och nu slits allt sönder utan att jag kan göra ett skit. Det krossar mig. Samtidigt känner jag att det enda sättet att hämnas på livets djävlighet är att hitta tillbaka till styrkan jag har någonstans. Man måste få sörja, men det betyder inte att man ska straffa sig själv.

Dagens citat :
"Tillvaron drabbar oss ibland med lyckan och ibland med det smärtsamma i livet. Det är då vi inser att vi inte kan styra livet självt, utan bara hur vi förhåller oss till det. Vi kan aldrig styra livet självt, bara vad det gör med oss."