Hej
Jag förstår inte mig själv.
Ibland när människor runt om mig är glada och käcka och sociala, pratar med alla glatt så retar jag mig på dem och drar mig undan. Det är inte det att jag inte får vara med i det glada. jag vill inte.... Varför?
Psykologiforum för dig som har frågor om psykoterapi, panikångest, självkänsla, Som medlem på Terapisnack kan du själv ställa frågor och få svar dels av våra experter men även av andra medlemmar som är intresserade av psykologi.
Just nu är du inne som gäst vilket ger dig begränsad tillgång till forumet. Du kan läsa och se vad som skrivs men du kan inte själv skriva eller fråga något.
Det är helt gratis att bli medlem och det tar bara någon minut. Som medlem på Terapisnack kan du själv ställa frågor och få svar dels av våra experter men även av andra medlemmar som är intresserade av psykologi! För varje inlägg får du krediter som du kan handla för. Du kan bland annat köpa böcker, kurser, nätterapi, terapisessioner mm.
Har du inloggningsproblem eller andra frågor om forumet kan du maila: admin@terapisnack.com
Hej
Jag förstår inte mig själv.
Ibland när människor runt om mig är glada och käcka och sociala, pratar med alla glatt så retar jag mig på dem och drar mig undan. Det är inte det att jag inte får vara med i det glada. jag vill inte.... Varför?
Jag kan också reta mig på klämkäcka och ytligt sociala människor. Det känns på något sätt tillgjort för mig. Kanske är det också det norrländska fåordighetsidealet i mig som gör sig påmint. Kanske är det att man själv är så rädd för att säga fel saker som gör att man blir avundsjuk på dem som aldrig verkar behöva oroa eller tänka sig för vad de säger.
Skönt att höra att fler än jag känner så här. Kanske det beror på mitt norrländska blod då? Fast jag är född o uppvuxen neråt landet... Fast det känns inte som avundsjuka....
Är man på fel humör (dvs inte glad och uppåt) så är det oftast väldigt irriterande med glada och sociala människor, men överdrivet glada och sociala människor kan nog alltid vara irriterande, just för att de är så överdrivna.
Lagom är bäst.
Oj, vad jag känner igen mig... Jag orkar inte med människor som är glada jämt. Det känns så ytligt, som att man förväntas prestera samma "glädje" som dom, men det kanske man inte kan just då.
Sen undrar man ju om dom verkligen är så glada som dom verkar...?Jag tror att det är kravet att man ska prestera som gör att man inte trivs i situationen. Men å andra sidan orkar jag inte umgås med folk överhuvudtaget längre stunder eftersom det tröttar ut mig. Jag känner inte heller avundsjuka, mer irritation, vad har ni att vara glada för liksom?
Det handlar nog också om att det finns så många andra känslor inom en som upptar den inre scenen, och då kanske dom mer lättsamma får svårt att konkurrera.
Men, käckheten kan vara en dimridå. Det är mycket möjligt att det bara är ett spel för gallerierna. Jag är nog en sån, lite käck och äckligt positiv och glad ;-) Fast inte nu längre,,,,
men så bor jag ju så långt från norland man kan komma också *flinar*