Hej! Detta känns lite genant att berätta, men skulle så gärna vilja veta om det finns någon annan där ute som känner igen sig i det jag kommer att berätta. Saken är den att jag är snart 27 år och har aldrig haft en pojkvän.. Har varit kär flera gånger och de gånger jag har berättat om mina känslor för respektive så har den inte känt som jag. Jag sitter just nu i ett problem och jobbig situation då jag sen ungefär 1 1/5 år sen blev intresserad av en vikarie-personal på mitt gruppboende för personer med Aspergers syndrom. Jag tog i början kontakt med honom utanför boendet via mejl, och först svarade han och tyckte att det var okej att jag skrev, men att han inte visste om företaget hade specifika regler för det. Sen skrev han att han tyckte att jag var en härlig tjej och att det var trevligt att träffas, men att han inte tyckte att det var en så bra idé ändå eftersom han jobbade på boendet och inte ville att någon av oss skulle hamna i en jobbig situation. Jag blev förstås ledsen, men respekterade hans svar. Senare började han förstå att jag gillade honom och han frågade om det. Jag vågade inte säga sanningen, så jag ljög och sa att jag bara gillade honom som vän jag med. Sen åkte han iväg till Asien i ett halvår för att studera och vårt avsked var inte det bästa. Jag fortsatte med mitt här hemma och hade ingen kontakt alls med honom. I somras kom han sedan hem och han gav mig en lång varm kram och jag har känt att han har tittat på mig på ett speciellt sätt. Jag kunde inte släppa eller riktigt tro att han bara gillade mig som vän, då jag såg hur han kunde titta på mig ibland osv, så jag skrev ett brev till honom och berättade tillslut sanningen- att jag gillade honom som mer än vän, men han svarade aldrig på brevet. Eftersom han jobbar som vikarie så jobbar han inte så ofta, och de gånger som vi träffades så växlade hans beteende mellan att vara trevlig och lite ignonerande. Sen kom det tydligen till en punkt då han tyckte att det blev för mycket, och gick då till sin chef och berättade allt. Han skrev en lapp till mig som han la i min brevlåda där han berättade just det, vilket jag i övrigt tycker var väldigt fegt gjort av honom. Alla i personalgruppen fick reda på det och det diskuterades på konferansen och jag kände mig otroligt utlämnad. Efter det mådde jag otroligt dåligt, och efter en tid så kändes det någorlunda bättre igen, men då frågade "han" om jag ville prata om det som hade hänt. Jag svarade att det kändes för nära inpå för mig, men kanske i framtiden. När jag väl kände mig mogen för att prata om det med honom så berättade de att chefen var tvungen att vara med, vilket jag inte ville ställa upp på. Så inget samtal om ämnet har inträffat, och jag mår otroligt dåligt nu över att känna en längtan efter att veta svaret på Varför han gjorde som han gjorde. Men jag vill inte göra det på deras villkor. Ibland kan jag fortfarande känna att det ändå kanske finns något där som tyder på att han gillar mig, men vet att det inte är nyttigt i längden. Just nu har jag en enorm längtan att flytta härifrån, dock inte bara pga honom.
Långt inlägg, och tackar de som orkat läsa ända hit. Det uppskattas ska ni veta! Hoppas någon kan komma med några kloka ord och kanske någon som kan känna igen sig i någon del av min berättelse.
/M
