Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag är 31 år och har ägnat hela mitt liv åt att få mitt matmissbruk under kontroll. Det är så fruktansvärt svårt! Jag vet inte någon annan metod än att uppbringa all psykisk styrka som går att finna i mig och helt enkelt tvinga mig själv till normalt ätande. Men varje gång jag lyckas hitta dit, så kommer en jävel i mig som vill förstöra allting, förstöra mitt liv, hålla mig nedtryckt och misslyckad, i psykisk misär. För 1 vecka sen hade jag lyckats äta fullständigt normalt i 4 veckor i sträck. Det var det längsta jag lyckats med på 11 år. Jag trodde verkligen mitt nya liv skulle få starta då. Men nu har jag hetsätit 1 vecka i sträck, med endast 2st normala dagar. Jag vill bara gråta. Vad fan är det med mig?!! Minsta lilla stress, minsta lilla tomhet, minsta lilla ensamhet: hetsäta, magsmärtor, illamående, ångest. Jag har som två personligheter och viljor jag växlar mellan. Den ena tänker sunt och vill äta nyttigt och normalt, träna, springa, jobba, umgås. Den andra vill bara äta och slå ut mig. Hur ska jag få kontroll på min destruktiva sida? Finns det någon som kan hjälpa mig?

 

Hej Johanna,

 

Nej tyvärr, jag har ingen samtalskontakt. Men jag kanske kan få en. Jag ska på bedömning för KBT hos psyket i mitten av januari. Men det känns så förtvivlat för jag står ändå alltid ensam. Det är ändå alltid mitt ansvar. Det är ändå alltid jag som måste be om hjälp. Jag önskar någon verkligen ville engagera sig i att få mig frisk. Jag känner mig så ensam. Och när jag är så här ensam så saknar jag ofta motivation att kämpa.

 

Ja det är ett myller av olika känslor som tvingar in mig i det här ätstörningsbeteendet. För ett tag sen gick jag till frontalangrepp mot alla tankar och känslor som ville tvinga mig till att äta för mycket. Jag frågade "varför känner jag så här?" på varenda tanke som flög genom mitt huvud. Till slut hittade jag svaret. Jag kände att jag dog av svält. Jag hade alltså en riktig rädsla för att jag kommer dö i framtiden om jag inte tar mer mat. Eftersom mitt liv har lidit så hemskt av min övervikt och matproblem så tycker jag det är värt att riskera mitt liv för att nå mitt mål om normalvikt. Så när känslorna om svältdöden kommer så säger jag "ta mig, ta mitt liv, jag är redo att dö!". Och jag menar det, jag är verkligen redo att dö. Det går liksom inte att fejka det för känslorna om att dö är så verkliga. Gud vad den här upptäckten var bra för den har verkligen hjälpt mig att gå ner rejält i vikt. Problemet är bara att jag inte alltid är redo att dö. Speciellt inte om det hänt något roligt i mitt liv som jag vill ha mer av imorgon. Så jag åker jojo och hetsätningarna blir ofta extrema.

 

Även om jag har identifierat ett av grundproblemen, svältdöden.. så finns det fler som jag inte har lösningar på. Det här att jag saboterar för mig själv.. vad beror det på? Är det för att jag är van att må dåligt och är rädd för en förändring? Är det nån skyddsmekanism för att slippa ta ansvar för mitt liv? Varför vill jag straffa mig själv jag som försöker vara duktig? Jag fattar inte...

Hej igen,

Jo jag har fått en psykolog jag träffar en gång i veckan nu. Det är positivt. Han säger att min metod, att stå emot en ångestattack i taget, är rätt metod. För om jag alltid dövar ångesten med mat så uppmuntras min hjärna att producera mer ångest eftersom jag "belönar" det. Jag har just nu 12kg övervikt kvar. Får mycket beröm över hur duktig jag varit att gå ner i vikt och kommentarer som "gå inte ner mer i vikt nu". Men som en "allt eller inget" människa är jag förstås inte nöjd förrän jag nått mitt mål, även om jag faktiskt mer och mer tycker att det jag ser i spegeln ser ganska OK ut ibland.

Tack Shorty, Malin och Johanna för att ni läser om mina problem och ger mig några stöttande ord. Uppskattar det verkligen!