Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Dissociation kan utlösas av så mycket. Ofta sker det redan i barndommen. Utlösande faktorer är varje gång någonting som blir för jobbigt för barnet eller för den unge att ensam orka ta i tu med. Föräldrar eller vårdare som inte ser eller bryr sig om barnets stora behov att bearbeta trauman. Utan barnet tvingas istället på egen hand försöka läka ut det svåra.
Grov mobbing, försummelse, psykisk och/eller fysiskmisshandel, sexuella övergrepp, våldtäckt, krigsdrabbade, förföljelse och naturkatastrofer är några av de typiska orsakerna, men det finns fler...

Barnet börjar istället låtsas som att h*n inte drabbats av allt det hemska och känner inte vid de känslorna. Förkärlek till fantasilekar hör inte sällan med i bilden. Det hela är som självhypnos och det mest naturliga sättet att handskas med traumatiska händelser. Man måste förstås ha talang för självhypnos också. Studier visar på att dissociativa - redan som barn är mer intelligenta generellt som grupp än deras jämnåriga kamrater. Det är få förunnat att kunna förflytta sig från ett tillstånd till ett annat när den yttre världen blir för svår att uthärda. Det hela bygger nästan på samma princip som djur i naturen, som t ex kan "spela döda" en stund för att överleva och därmed inte bli uppätna eller dödade av andra djur.

Dissociation är ett sätt att överleva hemska händelser och blir inte ett problem förrän den drabbade själv märker att denne även använder sig av det i helt ofarliga situationer i livet. Livet kan lätt kännas kaotiskt och man tappar mer och mer kontakten med det som verkligen sker nu, minnet och humöret kan skifta väldigt snabbt. Omgivningen kan också anklagar den drabbade för att ändra åsikt eller för att ljuga om saker. Vilket inte riktigt är fallet...

Jag har blivit diagnoserad efter en tids utredning för DID. Det har tagit många år innan någon trodde på mig överhuvudtaget. Jag har varit medveten om en av mina delidentiteter sedan tidiga tonåren och detta har ju ifrågasatts så mycket att jag idag knappt nämner det. Skammen över att inte bli trodd är oerhörd. Jag har förlorat vänner som har trott att jag har ljugit för dem, men i själva verket finns det olika livsberättelser och olika upplevelser av mitt liv inuti mig.
Jag vet fortfarande ingen som jag kan prata om detta med.