Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

jag måste berätta en sak, inge kan hela dig, du kan inte skriva å förvänta dig att nån ska fixa dig liksom. det är ett arbete du måste göra själv, det är en väg att avndra, men du behöver inte vandra ensam.

det finns  och ahr funnits många utsträckta händer till dig. fatta enav dem å hjälp dig själv. För bara genom din vilja och arbete kan du och någon bra person tillsammas hjälpa dig till ett liv värt att leva

Hej! Har tänkt på en sak när jag läst det du skrivit: har du någon avlastning/hjälp när det gäller din mor? Tanken på att man ska ta hand om en sjuk anhörig kan verka bra men i många fall fungerar det inte i verkligheten. Det kan tära fruktansvärt på krafterna, både fysiskt och psykiskt. Det kan fungera bra i början men efter ett tag kan det vara sämre både för den anhöriga och den sjuka.

Att få avlastning behöver ju inte betyda att din mor skulle måsta flytta till ett hem redan nu, även om hon kanske kommer att behöva göra det senare. Du kan säkert be att få avlastning i den mån du vill/behöver så att du kan få lite ”egentid”, kunna göra sådant du vill/behöver utan att behöva oroa dig för din mor. Eller kanske hon kan få korttidsvård, alltså vara på ett korttidsboende t.ex. en vecka varje månad?

Det tär väldigt mycket på krafterna att ha en sjuk anhörig, att dessutom vårda personen tär ännu mer. Mår man dessutom inte så bra själv redan innan så försvinner krafterna och orken ännu fortare. Demens drabbar ju på många sätt den anhöriga värre än personen som har demens.

Jag har hemtjänst för min mamma, men det är mest jag som tar hand om henne, hon vill inte ha någon annan än jag hos henne och jag är fast besluten att finnas här varje dag för henne, det är min livsuppgift och det är viktigt för mig själv också, jag är så vilsen och förlorad och helt förstörd så jag måste ha nåt att fokusera på varje dag annars är risken att jag tar livet av mig.

Det är mycket svårt som vanligt, jag berbetar min livshistoria varje dag och det går framåt ändå, det är bara så svårt att leva med att jag förstörde min hälsa så brutalt, och helt i onödan, men som sagt jag var hård mot mig själv då och är det nu, jag får försöka vara snällare och det jobbar jag på också. Jag har mycket jobbiga känslor ofta det är mycket sorg och känslan av hur dum jag var när jag var yngre, dumma misstag som ledde till det här. Att jag gjorde mig så illa var ju att jag fått depression och blev irriterad på det, jag var som ett barn utan ansvar, inte bra. Jag borde ha flyttat hemifrån tidigt så hade detta aldrig hänt. Men jag kämpar på tappert jag är stark och ansvarsfull, det är bara så tråkigt att jag har ett så begränsat liv, jag tar det mycket allvarligt det jag gjorde mot mig själv, så gör man inte med sitt liv, jag har alltid värderat mitt liv till ovärderligt och tagit hand om mig själv bra, men man vet inte hur det är att känna sorg och förtvivlan att vara ensam när man aldrig har upplevt det, jag visste inget om det när jag var 25. Nu är det mycket ensamhet och djup sorg, måste ta hela ansvaret själv här ingen o prata med bara se till att allt går bra här och ta hand om min kära mamma som är det enda jag har nu. Jag befarar att jag kommer ta mitt liv när inte hon finns mera. Det vore mycket tragiskt tycker jag, för jag vet att om jag hade mått bra så hade jag haft så mycket förutsättningar att ordnar upp mitt liv så jag klarar av livet utan min mamma också. Nu är det inte så och kommer inte bli så, det ska mycket till för att jag ska orka med det här livet när jag tvingas leva helt ensam.

Stor kram, M

Tack, jag har det så j-vla svårt, jag ger upp hela tiden. besviken. jag är ensam har ingen mera, det är dött i mitt hem mitt barndomshem. jag bär på en svår sorg, besvikelse, har blivit respektlöst behandlad i alla år, förlöljligad. det är så tungt. jag tvingas klara av allt ändå. måste ju det bara.

jag borde inte orka det, ibland ångrar jag att jag inte tagit livet av mig för längesen, det hade varit normalt och mänskligt, det här är omänskligt. livslång tortyr. det håller inte. ingen skulle orka leva mitt liv en enda dag.

Undrar hur jag ska orka med mitt liv, det är omöjligt att klara av det, jag är i ett uselt skick. Så här orkar jag inte leva.

Det slutar med självmord.

Kram

Hej!

Jag har läst några av dina trådar och inlägg.

Och jag har bara en sak att säga:

Du måste ta tag i det här nu! Det finns INGENTING som säger att det blir sämre om du söker hjälp. Du har alla förutsättningar!

Det finns en massa människor som har lagt ner tid och energi på att svara på dina inlägg. De har egna erfarenheter av psykisk ohälsa och de kan förstå hur jobbigt du har det. Försök att lyssna på de som svarat dig. De hade inte lagt ner så mycket tid och ork på dig om de inte trodde på dig och om de inte ville att du skulle få må bättre, eller hur? Det är dags för en förändring, ta åt dig av våra ord!

Här kan du söka hjälp: http://www.comunicera.se  

Jag är imponerad av din styrka. Du är värd att få må bra.

Ta hand om dig!

Smet

Har du ringt efter hjälp än?

Det spelar ingen roll hur många inlägg du skriver här på Terapisnack, de som svarar kommer ändå att tala om för dig att du ska söka hjälp och att du är värd att leva. Du har inget att förlora!

Kram

http://www.comunicera.se  

Precis, man dör ju i alla fall. Så småningom. Om du fick önska helt fritt, vad vill du ska hända i ditt liv just nu, i detta ögonblick, för att något ska förändras? Det där som Smet skrev, att du måste söka hjälp, håller jag med om. Vet att det känns värdelöst att ligga inlåst, men att rädda ditt liv är det viktigaste. För du är ju självmordsbenägen. Kan du tänka dig att släppa kontrollen? Det MÅSTE ju inte bli som förra gången du var inlagd. Du kanske inte får så mycket vård på en akutavdelning, men de kommer inte att tillåta dig att ta livet av dig, och det är ju det viktiga, eller hur? Är du rädd för att mista den enda lösning som du ser, att inte ha nån utväg utan att bli 'tvingad' att leva fast du inte står ut? Kanske är dödstankarna en 'livslina' egentligen? Jag tänker ibland att det är vad självmord handlar om, att det är ett sista försök att hålla sig vid liv, hur tokigt det än låter. Man förintar sig själv, istället för att låta livet göra det. Min åsikt är dock att man aldrig är frisk när man avslutar/försöker avsluta sitt liv. Jag vill väldigt gärna att du bestämmer dig för att ge dig själv ännu en chans.

Varmaste kramen, M

Att inläggen här inte hjälper dig det minsta beror på att DU INTE LÅTER DEM GÖRA DET. Det är ditt val det här; om du faktiskt vill läsa det vi skriver och lyssna på oss, lyssna på dig själv. Att du lever nu beror på att du inte har gett upp. Har du inte gett upp än finns det hopp.

Du skriver att "ingen kan hjälpa dig någonsin", men var ligger egentligen problemet? Hjälpen kan inte komma till dig automatiskt, du måste söka den. Det är du som måste vara initiativtagaren! Och det är orättvist att den som mår dåligt måste kämpa mest, men så är det och det är inget att göra något åt.

endofallhope: Det handlar inte om att få ett liv värt att leva för, det handlar om att skaffa det. Det är inte så att det inte finns någon som kan hjälpa dig, det är så att du är ovillig att söka hjälp. Det finns möjligheter, men du tar dem inte.

Jag hoppas för din och andras skull att du ser dina möjligheter och gör dem till dina. DU ÄR VÄRD ATT LEVA, men du måste kämpa för det. Om jag var med om samma sak som du, om jag mådde lika dåligt som du, skulle jag vara ohjälplig då? Är inte jag värd att leva? Kan jag inte skaffa mig ett bra liv?

Styrkekram

Smet

Jag ska göra det nu, men jag tänker INTE gå till psykiatrin. det finns andra sätt att må bättre för mig.

Se till nu att skaffa hjälp Marco. Du är värd det. Som tidigare inloggade har skrivit. Det finns hjälp att få och du behöver inte vandra den vägen själv. Men du måste låta någon få hjälpa dig ur det här. Du har straffat dig själv länge nog nu. Nu när våren och sommaren är på väg är det då inte bättre att försöka må lite bättre innan dess??

Vet du vad?

Jag tror stenhårt på dig!

Okej, men vilken taktik ska du köra på då?