Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Nej, det ska inte behöva vara så här. Det låter som du har det skitjobbigt just nu. Hur länge har du känt att du bara vill sova? kan du koppla det till någon händelse? Ofta är det ju så att ju mer man sover desto tröttare blir man, och desto mindre man gör, desto mindre orkar man. Hur ser det ut bland dina vänner? Är det någon av dem som vet hur du mår, eller som du kan tänka dig att dela med dig av? Du undrar med om du missuppfattat hur en vän ska vara, hur vill du själv att en vän ska vara? Det brukar vara ett rätt bra facit, och det låter ju som att det är precis vad du är också.

Jag ska inte säga att du inte ska skämmas, för jag kan inte tala om dig hur du ska eller inte ska känna, men jag önskar att du slapp skämmas, eftersom att du har inget att skämmas för. Du är ledsen, och det är något helt naturligt, och det är helt okej.

För att vara lite praktisk: Har du någon samtalsterapi? Kan du kanske tänka dig att skaffa det? Det låter som du behöver någon som kan hjälpa dit upp, stötta dig lite, kanske i kombination med antidepressiva tabletter eller nåt. Kämpa på- Du förtjänar att må bra! Lycka till.

förstår vad du menar, man vill bara sova hela dagarna. du är inte ensam. / emma

Även jag har varit/är där. Likt Madfox skriver så var sommaren/hösten 2009 det absolut värsta jag har varit med om nånsin. Jag kunde sitta timmar och bara glo in i en vägg, helt tom och undra varför jag levde. Sen övergick det i ett hysteriskt gråtande som aldrig tycktes ta slut. Jag skakade, var rädd, överanalyserade allting och kände mig så otroligt ensammen. Kändes inte som att någon förstod mig alls o att det alltid skulle vara sådär. Det är det fortfarande, men det har minskat lite.. paniken kommer inte lika ofta och ett litet litet ljus har tänds. Och det beror också på att jag börjat sysselsätta mig så smått. Ska plugga upp en kurs från gymnasiet nu till att börja med. 

 

Ge inte upp. Styrkekram!

Som många andra skriver, det kanske inte är någon tröst... Men du är verkligen inte ensam!

Är där! Har vart där! Kommit ur det! Hamnat där igen! GE INTE UPP! Du är inte ensam...

Man kan lyckas göra sej ensam...

Rycka upp sej kan man inte, men med tiden inse, det går...

Ge aldrig upp, det finns massor av hopp!

När man är i bott ser man allt man inte kan, och allt är svart....

Men när det inte kan bli värre, kan det bara bli bättre!!!!! Även om det kan ta ett tag....

Du får skriva till mej hur mycket du vill...

Kram

Nu skriver jag till alla er här som känner igen er: Man är inte misslyckad eller svag för att man mår dåligt. Inte heller är det något att skämmas över. Tänk alla taskiga saker ni tänker om er själva: sätt nu er bästa vän i er sits, skulle ni säga samma saker då? Ofta i den här situationen har man stor förståelse för att andra får må dåligt, men anser att själv ska man vara "stark" och "lyckad". Det sitter inte i ert mående. Ni är värda lika mycket som någon annan. Ni är värda att må bra. Alla problem går att lösa, på ett eller annat sätt, eller mildra i alla fall. Att må såhär är jättejobbigt och man kan ofta behöva hjälp och stöd att ta sig ur sitt svarta hål. Har ni någon att prata med? Finns det möjlighet att skaffa? Hur ställer ni er till det?

Ge inte upp.

Jag vet hur det är. Önskar att jag kunde hjälpa på något sätt.