Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag har under en väldigt lång tid känt mig besviken och ensam. Vissa perioder kan det vara bättre men jag har nog aldrig känt mig nöjd med livet. Min ensamhet skriver jag om i mitt förra inlägg och den spelar en stor roll. Jag har gått genom många år av skola  och högskola utan att hitta några riktigt bra vänner.

Jag har ingen kompis som bara hör av sig spontant och jag har lagt oerhört mycket tid och gjort ett otal försök till att hitta vänner.

Jag är också så otroligt besviken på hur livet är i övrigt. Jag har ägnat många år till studier och haft bra resultat. När jag nu närmar mig slutet på min utbildning ser jag bara hur svårt det är att överhuvudtaget få ett jobb. Jag har varit ute i arbetslivet under olika praktikomgångar och vet att om jag inte får göra det jag trivs med så mår jag bara dåligt.

Jag är besviken på så mycket som

att inte ha det jobb jag vill ha

att inte ha de vänner jag vill ha

att sakna bra kontakt med släkt

att alltid kämpa utan att det betalar sig

Jag har också varit positiv men det finns en gräns. Jag har efterlyst coacher men dessa kostar pengar och jag har inga pengar. Det svenska systemet är uppbyggt för att isolera, utesluta och utestänga folk ur samhället oavsett hur duktig och framåt man en gång var.

Jag känner mig konstant besviken och ensam och det finns ingen lösning på all misär.

awxer said: Vad är det du studerar? Och vad vill du jobba med?Vänner är alltid svårt, man hittar aldrig någon som är precis som man skulle vilja att de var. Just för att de bara är människor de också, det är ju tur att internet finns så man kan få prata av sig så man inte blir helt ensam och isolerad iaf.Släkten kanske du skulle kunna ta upp kontakten med? Du kanske kan ringa och höra vad de gör, hur det är med dem, kanske bjuda över dem på middag?Det känns ofta som att man bara kämpar och kämpar utan anledning, kanske ska du se till dig själv och dina behov, vad kan få dig att må bättre? Vad behöver du för att bli glad?Kanske kan det bli bättre för stunden genom att unna dig en god bakelse eller laga extra god middag? Det gäller att försöka njuta av de små sakerna i livet, för att på det hela sedan kunna känna sig gladare. (:

Tack för ditt svar!

Jag vill inte här exakt ange vad jag pluggar men det är ett ganska stort ämnesområde med hyfsade jobbutsikter. Dock är det väl svårt vad man än söker nuförtiden.

Jag har lite kontakt med min släkt med då de bor 30 mil från mig så blir det inte så många träffar per år. Jag kan ringa och gör det till några av dem men det är inte någon mer djup relation. Det är för det mesta jag som ringer, ringer inte jag så blir det inte av att vi hörs överhuvudtaget.

Det som kan få mig att må bättre är det som är så svårt att nå, dvs ett bra umgänge och ett bra jobb. Umgänge har jag kämpat med i många år och jobb är jag på väg att börja söka.

Visst kan jag hitta på saker som gör mig glad men de viktiga sakerna i livet saknas ju fortfarande. Det går inte att bara slå bort detta genom att hitta på nåt kul. Dessutom pluggar jag och har mycket små ekonomiska möjligheter att hitta på nåt utöver det vanliga.

Hej

Jag kan bara säga att jag känner igen mig väldigt mycket i dina känslor men också att det går väldigt mycket upp och ner med hur man går, och ibland kan perioderna när det känns helt överjävligt vara långa och framför allt kännas oändliga men det gäller bara att inte ge upp.. Det kan kännas otroligt orättvist när man ser andra som verkar ha det lättare men i slutändan har man bara sig själv att lita på när det gäller att göra det så bra man kan för sig själv. Jag slåss med samma känslor som du och jag vet att det inte är lätt men vi måste fortsätta. Vi måste tro att det blir bättre.

Kram

Peach

Peach said: Hej Jag kan bara säga att jag känner igen mig väldigt mycket i dina känslor men också att det går väldigt mycket upp och ner med hur man går, och ibland kan perioderna när det känns helt överjävligt vara långa och framför allt kännas oändliga men det gäller bara att inte ge upp.. Det kan kännas otroligt orättvist när man ser andra som verkar ha det lättare men i slutändan har man bara sig själv att lita på när det gäller att göra det så bra man kan för sig själv. Jag slåss med samma känslor som du och jag vet att det inte är lätt men vi måste fortsätta. Vi måste tro att det blir bättre. Kram Peach

Tack för ditt inlägg! Tråkigt att höra att du är i samma situation. Vad gör du i de perioder då det är som jobbigast? Har du jobb eller så att gå till? Jag har ju försökt och jag håller med i att man måste fortsätta även om det är svårt men det finns ju ingen som helst rättvisa. Jag vet inte vad jag gjort för stora fel så att livet är så kass som det är nu.

Jag känner också igen mig i din beskrivning. I princip all min släkt lever utomlands, och där finns ingen kontakt. Vi talar inte samma språk.

Så när man inte lyckats skapa  vänskapsband från barnaåren så kan det för många människor vara oerhört svårt att knyta nya band... särskilt om man är den mer försiktiga och skörare sorten.  På något sätt lyser det igenom verkar det som. Människor känner av varandra, reagerar på små små signaler vi sänder ut, åt båda hållen.

Något som kan vara lite skönt att tänka på, när man känner sig som mest missnöjd efter en dag, kan vara att tänka att i morgon kommer en ny dag. Jag misslyckades idag, eller nyss... 

Man kan visserligen inte fly ifrån sig själv och sina känslor, dom kommer alltid förr eller senare ifatt en, men man får en ny chans. Kanske nästa dag kan bli lite bättre. Den här dagen gick åt pipsvängen, men i morgon får jag en ny chans att göra om, förhoppningsvis. Alla tabbar, feltankar, misstag är det bra att försöka lägga bakom sig (även fast man lätt ältar runt hela tiden, när man mår dåligt), att öva på att verkligen vara i nuet. Och om man ändå gör bort sig, tänker fel osv. så får man hela hela tiden en ny chans att göra annorlunda, nästa stund och nästa. Fast man kommer göra fel/misslyckas och man överlever det med. Andra människor gör också fel, hela tiden varje dag.

Sen är det ju så med känslor att dom förändras hela tiden, stund för stund. När man tycker att man befinner sig i djupaste  botten... så lever man sig så starkt in i det, och det känns som att det aldrig någonsin ska gå över...men det gör det. Kanske det kan kännas som att hela livet är hopplöst, mest hela tiden och det inte finns någon lösning, eller hopp... men alla de känslorna kommer och går hela tiden. Dom tankarna och känslorna är inte farliga, kan inte skada dig på något sätt. Jag tror att det är naturligt att man känner såna känslor, men olika mycket. Vissa föds som en känsligare sort, kanske genom svårigheter, trauman eller föräldrar som inte kunde möta ens behov som barn, och den sårbarheten väcker jobbiga känslor.

Känslor är som vågorna på ett hav, dom flödar hit och dit, ändrar färg, form och skepnad, även  om livet känns som ett enda stort känsloträsk, så ändrar det sig hela tiden... vissa stunder under dagen kan kännas lite lättare, öva på att uppmärksamma de stunderna. Även om du så endast känt en liten lättnad en enda gång under dagen, så uppmärksamma det. Samla de stunderna som smultron på ett grässtrå.

Jag känner också igen mig i din beskrivning om hur ditt liv inte blir som du vill, du har många besvikelser med dig i bagaget. Det har jag också. Ibland kan jag riktigt vältra mig i mina besvikelser och känna att jag inte kommer någonvart med mig själv och mitt liv. Det blir som att lägga ett grått filter över hela världen att se på sitt liv så, det är inte konstigt att man blir deprimerad. Jag har befunnit mig i svartaste botten, långa perioder i mitt liv, ända sen barnsben.

Men det gäller också att träna på att inte jämföra sig med andra människor, vi gör olika resor, har olika ryggsäckar och olika förutsättningar. Att utgå ifrån dig själv alltid, i alla val du gör. Att tycka att andra som har mer pengar, relationer eller lycka skulle vara bättre, är att göra sig själv en björntjänst. Det finns ett annat värde i livet än det yttre, ytliga. Lycka har jag slutat att sträva efter. Jag tror inte på "Lyckan" med stort L, jag tror bara att livet består av stunder av glädje eller sorg, för alla människor.

Jag trodde att mitt liv skulle bli annorlunda, men det blev så här. Inget storskaligt liv, en del av mina drömmar och mål kanske slog kanske igenom, men det blev ändå inte som jag trodde/önskade. Så kan det vara i livet...

Nu kanske vi befinner oss i olika skeeden i livet, du och jag, jag befinner mig någonstans i mitten av livet och du verkar befinna dig någonstans i början? Men besvikelse och frustration är naturliga delar av livet och inget att vara rädd för. När man kan acceptera det tror jag att man lättare kan återhämta sig från sin besvikelse.

Och visst, jag håller med, livet är orättvist. Det är bara att acceptera. Likadant som att man inte kan göra annat än acceptera sig själv och sitt eget känsloliv, det kan man aldrig fly ifrån. Men det är ett bra sätt att hantera det genom att skriva ner sina tankar och känslor, och att prata med andra, som förstår, som upplevt och gått igenom svårigheter själva har mycket stöd att ge. De människorna tenderar ofta att ha en starkare förmåga till medkännande/empati som inte dömer en för svåra känslor man har. Därigenom kan man lära sig att ha medkännande/accpetans inför sig själv.

mintpastill said: Hej Lena! Ja, du har rätt, det finns ingen som helst rättvisa i livet. Det är ett faktum. Tänk t ex på alla de människor i världen som inte ens har mat på bordet varje dag, kanske inte ens en säng eller ett hem att sova i. Så det finns ingen absoluta rättvisa som man kan använda som ett måttsock hur man ska ha det i sitt liv. Allt beror på. Men jag vet hur du känner dig, jag har själv varit där många gånger i mitt liv. Och jag tror att det är lite farligt att fasta i dom tankebanorna. Ju mer man tänker på hur svårt man har det, desto mer fokus blir det just på det som känns svårt. Tror att du istället för det jobbiga ska försöka att tänka på det som du tycker är bra i ditt liv. Det är inte alls lätt att byta sina tankebanor, jag vet det, och det går inte över en natt heller. Men för ens egen skull ska man göra ett försök i alla fall. Ett tips är att börja skriva tacksamhetsdagbok. Då noterar du varje kväll 3 - 5 saker som du har varit nöjd med under dagen. Det kan vara så enkelt som att du har ätit god mat, att det har varit soligt och fint, eller att du har varit duktig i skolan. Tanken är att förflytta fokus från det svåra till det som är bra i ens liv. Ett annat tips är att börja motionera. Det är ett välkänt faktum att motion ger ett ökat välbefinnande och ro. Dessutom kommer du att känna att du aktivt kan göra något åt ditt eget välbefinnande, och bara det ger dig nya krafter. Du behöver inte känna att du är tvungen att ändra på hela ditt liv och tillvaro på ett nafs, utan börja ta små steg mot rätt riktning. Det kanske känns övermäktigt, och du kanske inte ser någon ljusning just nu men jag kan lova dig att den kommer bara du har tillit till dig själv och din egen förmåga. Det sämsta du kan göra är att känna dig som ett offer för omständigheterna. Offermentaliteten har en tendens att dränera oss från all kraft och hopp. Så fortsätt att kämpa och fokusera på det bra som du har i ditt liv. Allt går i vågor här i livet, ibland är man på botten, och det gäller oss alla. Det är inte så att det är du som har gjort något fel, men jag kan förstå att det känns så för dig just nu. Men finns det dalar så finns det även berg. Och en dag kommer du att befinna dig högst uppe på berget och känna att du har lyckats. Ta hand om dig!

Hej

Tack för ditt svar!

Jag har hört litegrann om tacksamhetsdagböcker och så tidigare. De kan säkert funka men jag tycker att såna vardaliga småsaker som iofs varit positiva överskuggas av det negativa jag upplever. Jag vill ju inte vara negativ men det finns så många saker som leder till att jag blir nedstämd och negativ.

Dessutom känns det som att tiden bara går och det har redan gått många år som skulle kunnat vara bättre...

Lena

mary81 said: Hej Vänner är svårt, de hittar man inte bara det liksom växewr fram en vänskap. Har du aldrig haft vänner? Har du alltid varit ensam? När du gick i skolan? Jag kan förstå att du är besviken livet blir inte alltid som man tänkt sig och det är jobbigt när man inser det, men kaske du kan försöka vända på det och se det postiva i livet. Att du har en bra utbildning, du kommer förmodligen få ett bra jobb som du trivs med. Att du har tak över huvudet och faktiskt har förmånen att KUNNA studera många som inte har det. Tror det är farligt att fastna i ett negativt tankemönster man blir lätt blind och ser inte det positiva i livet utan fokuserar enbart på det negativa. Skriv en lista på VAD du skulle vilja förändra i ditt liv, och hur du skulle kunna göra för att uppnå det. Allt kanske du inte kan uppnå med en gång men det kommer det gäller att ha tålamod, många bäckar små.... Du kanske skulle behöva prata med någon som man hjälpa dig att se saker på ett annat sätt som kan ge dig råd på hur du skall hantera din besvikelse. Önskar dig all lycka....

Hej och tack för ditt svar!

Jag har ett par vänner men är ändå ofta ensam. Det är ju långt ifrån tillräckligt, många har ju folk att umgås med jämt. Jag känner mig för det mesta ensam. Det positiva uppväger inte det negativa och därav blir det ett fokus på det negativa. Vad gäller jobb så ser jag inte någon större ljusning då min bild av arbetsmarknaden är en helt annan än vad arbetsmarkanden egentligen är. Många ensamarbeten och tråkiga jobb vid en dator.

En lista på VAD jag skulle vilja förändra är lätt att skriva. HUR finns det ofta inget svar på eftersom det står utanför min makt att förändra det jag vill förändra. Det tar så oerhört lång tid att jag för länge sen har påverkats mycket negativt.

Jag har redan efterlyst terapeuter att prata med men då jag inte har ekonomi till det så kan jag inte anlita någon. Vårdcentraler är inget alternativ då man som vanligt bara ska vänta i veckor på tider och det dröjer åratal innan man verkligen känner att hjälpen ger något.

Lena

mintpastill said: Hej Lena! Jo, det är lätt för mig att säga att du ska försöka fokusera på det positiva istället för det negativa. Men vad jag kan förstå så har vi människor förmågan att uppleva exakt samma situation på väldigt olika sätt. Våra individuella glasögon färgar den information som vi tar in. Vi tolkar det vi ser och upplever på helt olika sätt. Det du ser och upplever behöver inte vara den enda sanningen. Jag kan berätta att jag också har kännt mig ensam i mitt liv då och då. Och den upplevelsen var faktiskt värst just när jag höll på och plugga, hade desstuom flyttat från min hemort till en annan, och även om jag hade några kompisar kände jag mig ändå väldigt ensam innerst inne. Det var svårt för mig att känna mig riktigt hemma och trivas med tillvaron. Jag tror att man är rätt så sårbar just då när man är på väg ut till vuxen livet. Det är så mycket som förändras då, och det finns så mycket krav på en att lyckas och vara lycklig. Man känner skuld om man ändå inte tycker själv att man har lyckast på det absoluta bästa sättet, eller om det finns andra som har det så mycket bättre hela tiden. Så jag kan absolut förstå hur du känner inom dig och jag tror inte att din känsla är så väldigt ovanlig just i din livssituation. Sen att du säger att så många år har gått förlorade är en trist tanke. Visst är det så att man skulle helst vilja vara lycklig hela tiden, men samtidigt kan man ju inte ändra på det om har varit. Det enda man har makt över är ens framtid. Och även om man inte kan styra allt som händer en så kan man försöka ha en positiv inställning och inte ta nederlag i förskått. Jag tror på fullaste allvar att det skulle hjälpa dig att föra dagbok, och antecka små vardagliga saker som du upplever som positiva. Tror att du så småniongom kommer att se fler och fler sådana saker runtomkring dig och att du känner dig bättre till mods vart efter tiden går. Jag kan berätta att trots att jag under studietiden kände mig många gånger ensam så gör jag det inte längre. Jag kan vara fysiskt ensam, precis så som jag är just nu, men jag lider inte av det. Jag tror att detta fas är övergående för dig med och att du kommer att upptäcka att livet har mycket att ge om du vågar vara öppen och ha lite tillit. Det är inte lätt, men det är värt att göra ett försök. Lycka till! 

Tack för ditt svar Mintpastill! Det känns bra att folk här på forumet bryr sig och försöker hjälpa. Vad fick dig att sluta känna dig ensam? Jag sitter ju i den sitsen att jag har släkt i en stad och några få kompisar i en annan. Som du också upplevt så har jag några kompisar att vara med lite då och då men jag känner ändå mig ofta ensam. Jag sitter i en liten lägenhet och just nu så verkar det inte som att den utbildning jag gått kommer att ge mig något. Jag har inte råd att läsa mer.

Livet är så tråkigt och det finns inte mycket att göra åt saken som jag upplever det. Visst kan jag uppskatta en bra film eller att ta en promenad i solen men det är ju så otroligt banalt jämfört med hur jag skulle vilja ha det.

Hur tänker du att jag ska ha tillit? Till vad? Arbetsmarknaden är ju för det mesta skit och den är ju en viktig väg till ett bättre liv. Jag kan absolut inte leva i nuet helt och fullt då det är så fullt av besvikelser och tråkigheter. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag trivs så gott som aldrig.

mintpastill said: Det låter som att du känner en stor oro inför framtiden. Det tror jag är ganska vanligt att man gör, och speciellt nu när det ekonomiska läget är så som det är. Samtidigt är det bra om man försöker fokusera på sina styrkor istället än att fundera allt för mycket på eventuella kommande svårigheter. I jobbsökarsammanhang t ex är det ju en klar fördel om man utstålar inre trygghet och framtidsoptimism. De inre tankarna och förhållningsättet lyser nog genom rätt så väl i en intervju och i livet för övrigt. Man brukar ju säga att vi skapar vår egen verklighet/framtid genom just de förväntningar och förutfattade meningar som vi har. Att ha tillit menar jag att man ska tänka i positiva tankebanor och att ha framtidstro. Att livet känns banalt är nog tyvärr en rätt så vanlig känsla för de flesta av oss. Och det kanske är hemligheten med ett lyckligt liv att man har lärt sig värdesätta det lilla man har runtomkring sig, just vardagslivet och det banala i det? Det låter som att du har väldigt höga krav på dig själv att lyckas och skapa ett framgångsrikt liv. Och det är absolut inget fel med det, man ska ha målsättningar i livet, annars kommer man ingenstans. Men försök att hålla en bra balans mellan drömmarna och vardagslivet, mellan det stora och lilla. För jag tror att det är just denna balans som är nyckeln till framgång. Vad fick mig att sluta känna mig ensam? Nu kommer jag inte exakt ihåg hur det var men jag tror nog att det var med tiden, att man anpassar sig till situationen och blir mer modig och vågar närma sig andra och skapa mer nära kontakter. Och att man hittar styrkan i sig själv samtidigt. Båda bitarna ska falla på plast tror jag. Dessutom så tror jag att aktiva handligar och beslut är alltid bra i alla situationer. Man ska eftersträva att ha en känsla av kontroll. Om man halkar in i offerrollen, i vilket sammanhang som helst, är det inte lätt att känna sig lyckad och nöjd.

Tack för ditt svar. Jag håller med i att utstrålningen är viktig när man söker jobb men jag kan inte utstråla något jag inte känner. Jag upplever arbetsmarknaden som väldigt svår och vet att jag kommer att otrivas ännu mer om jag ska tvingas jobba med något jag inte vill. Jag har ju i stort sett inget av det jag vill ha i livet så det är svårt att hitta en balans. Jag har tagit kontakt med många i den stad jag nu bor i för att just skapa nya kontakter men det har inte lett till någon större framgång. De flesta är alldeles för upptagna med sina egna liv för att hinna ses eller så är man för olika. Det är en otroligt hård kamp för att få till kanske en träff på några timmar med en kompis att det egentligen inte är värt det.

Det enda jag strävar efter är balans och kontroll. Jag kan inte kontrollera någon situation. Jag trodde att genom att utbilda mig skulle det vara en bra väg till ett bra och lyckligt liv men icke. Jag har satsat massor och kämpat men det ger mest skit tillbaka. Jag är bara ensam och olycklig. Om jag kunde göra något aktivt som verkligen gav förändring skulle jag göra det.

Jag har hittills bland annat gjort en egen hemsida, registrerat mig på många olika bemanningsföretag, skickat spontanansökningar, låtit mitt CV blivit professionellt granskat mm. När det gäller vänner har jag lagt upp annonser, träffat ett stort antal människor men jag är fortfarande så gott som lika ensam.

Det är ingen som orkar hålla på såhär i flera år med en massa motgångar och ändå tro, hoppas och vara positiv. Att göra ingenting ger lika mycket som att göra någonting i dagsläget.

mintpastill said: Att man försöker hitta lyckan genom något materiellt eller externt är inte den bästa vägen tror jag. Snarare är det så att det är nästan det säkraste sättet att bli besviken och känna sig misslyckad eller omättlig. Lyckan måste man hitta inne i sig själv först och främst. Hur mycket materiella tillgångar eller andra meriter man än har så innebär det ju inte att man per automatik skulle bli lyckligare för det. Det är bra att du strävar mot ett mål men målet är inte det viktiga, det är resan dit som är det. Och DÄR kan ju göra skillnad. Tillåt dig själv att vara lycklig, just här och nu. Det är det som man syftar till när jag pratar om kontroll. Att du inser att du har en möjlighet att må bra just här och nu, bara du tillåter det att ske.  Börja resan inifrån dig själv. Du kan!   

Tack för ditt svar!

Själv upplever jag det inte som att jag inte tillåter mig själv att vara lycklig. För mig är det svårt att känna mig lycklig. Jag håller med i att det inte främst är saker som gör en lycklig utan relationer av olika slag. Jag ser inte riktigt hur lyckan skulle kunna komma inifrån då jag är olycklig över en hel del runtomkring mig. Det är ju väldigt få människor som trivs långa perioder ensamma och jag tillhör inte en av dem. Jag har väldigt svårt att se hur jag kan må bra bara sådär när omvärlden ser ut som den gör.

mintpastill said: Av en slump råkade jag läsa Expressens nätsida idag och såg en artikeln där som handlade just om lyckan. Enligt artikeln har man kommit fram till att vår förmåga att känna lycka delvis är genetisk, till 50 procent men att inverkan av de yttre faktorer, så som jobb och pengar, är endast 10 procent. Resterande 40 procent kan vi alltså själv påverka eftersom de handlar om vår egna attityd till livet.  Så även om du känner att du inte kan påverka det som finns runtomkring dig så har du ändå en möjlighet att påverka ditt eget förhållningsätt genom de aktiva val du gör i ditt liv. Det hjälper om man försöker se livet i ett positivt ljus, vara optimist, vill hjälpa andra och sluta grubbla bl a. Läs gärna artikeln själv för att se om det kan få dig att hitta ett sätt att ändra på din situation vad det gäller förmåga att upptäcka lyckan. Det är inte säkert att man kommer att märka en jätteskillnad i början även om man ändrar sitt eget förhållningssätt och agerande så man ska ha tålamod och ge det lite tid. Kom ihåg att även den längsta resan börjar alltid med ett litet steg!    

Hej och tack för ditt svar. Jag kollade artikeln och det finns säkert ett och annat att hämta upp men det är verkligen lättare sagt än gjort. I omröstningen kunde endast 31% svara att de var lyckliga medan resten var det ibland eller inte alls. Det talar ju för att det är ett utbrett problem som säkerligen har med många omkringliggande faktorer att göra. Om man lägger ihop alla små saker man kan göra kan det säkert i längden leda till förbättringar men då krävs att man har orken att vänta så länge. Visst kan man se det så att det inte är något alternativ att vara negativ eller att det inte kommer ut något av det men när man väl sitter i en situation som min så är det inte bara att intala sig att vara positiv så blir allt bra.

Dessutom handlar inte allt om lycka utan om rent nödvändiga saker som att kunna försörja sig och ha en bostad. Att otrivas på ett jobb t ex är knappast något man bara tänker bort ifrån. Inte heller att man saknar det umgänge man skulle vilja ha eller att det är långt till släkt och familj. Visst kan man bli lite mer positiv genom råden som kom upp men det löser definitivt ingenting och till slut hamnar man tillbaka i sorgsna tankar. Att tränga undan vad man egentligen känner och låtsas som att allt är bättre än vad det är leder ingenstans.

mintpastill said: Som jag tolkade det så handlar det inte bara om att "intala sig" att allt är bra. I listan som på nätet fanns ju flera konkreta tips hur man kan göra för att känna sig mer nöjd och lycklig. T ex att man ska börja träna, eller att hjälpa andra människor. Det kanske är där du ska starta? Det är svårt att skapa nära och bra relationer. Och någonstans i grunden tror jag att det handlar om ens eget mående. Hur bakvänt eller orättvist det än kan låta så är det nog så att människor dras till dom som utstrålar positiv engergi och som tänker framåt. Man säger ju att desperation brukar avskräcka folk. Är man FÖR behövande är det svårt att få till nära relationer helt enkelt. Det är min erfarenhet i alla fall. Så jag tycker att man ska satsa på sig själv och sitt eget mående i första hand. Är du nöjd t ex efter en träningspass, utstrålar du ju lycka och välmående på en gång och det syns åt långt håll. Jag kommer själv ihåg en gång när jag var ute och gick och tänkte på något som gjorde mig verkligen, verkligen glad. Då mötte jag en man som jag aldrig hade träffat förut och han hälsade på mig och log tillbaka och såg jätteglad ut han med! Så jag tror definitivt att glädje smittas och gör att folk har lättare att närma sig en. Du ska såklart inte tränga vad du egentligen känner utan du ska istället försöka hitta de små glädjeämnen i din vardag och träna din hjärna att tänka positivit. Och faktiskt, det går att låtsas. Tänk på skådespelare t ex. De kan ju ta fram känslor genom sitt kroppspråk och mimik. Varför skulle inte vi vanliga människor också kunna göra det om vi övar lite? Hjärnan går faktiskt att lura tro det eller ej! 

Hej och tack för ditt svar. Jag gör redan dessa saker som att träna t ex. Jag har varit i det redan att ta mig för saker själv och gör det fortfarande. Men man kommer ju till en punkt när det blir för jobbigt och motigt att hela tiden göra sådant som man inte trivs med helt och fullt. Jag gillar inte att så ofta göra saker själv och därför blir dessa saker inte roliga eller trevliga, hur mycket man än försöker intala sig själv det.

Jag har för många problem runtomkring som jag inte kan styra över och de små sakerna i vardagen överskuggas alltid av de stora problem som finns. Att jag inte har något bra jobb, att jag inte trivs där jag bor, att jag inga riktiga vänner har osv. Att ha umgänge och trygghet i form av jobb, bra bostad mm är grundläggande behov och även om man kan förhöja vardagen lite genom att försöka vara glad, le osv så lever man dagligen med alla problem och det sänker en ständigt.

mintpastill said: Hej Lena! Ja, jag förstår dig full ut. Det är inte lika roligt att göra saker själv som det är om man har sällskap, det tycker jag inte heller. Men det är kanonbra att du gör det ändå tycker jag. Så visst kan jag tänka mig att det känns tråkigt för dig ibland, absolut. Men hur kommer det sig att du känner att du inte kan styra ditt boende t ex? Finns det ingen som helst möjlighet för dig att försöka byta bostad eller område eller stad? Jag tror att det kan vara lite farligt att fastna i dom negativa tankebanorna. Ger man upp hoppet om förändring helt så är det ju svårt att se möjligheterna när dom väl dyker upp, för det gör dom ju förr eller senare. Och ofta är det ju så att när det börjar hända saker så händer allt på en och samma gång, det har du säkert varit med dom?  Men det är så klart trist att behöva härda ut och vänta och speciellt om man känner uppgivenhet under tiden. Så jag kan förstå hur du känner dig. Samtidigt så skulle jag vilja uppmuntra dig ändå att försöka göra de förändringar du kan i din tillvaro. T ex försöka hitta en bostad där du trivs bättre i (det är väldigt viktigt att trivas där man bor!), eller försöka söka jobb du vet att du vill ha.  Det är väldigt sällan som saker och ting händer alldeles av sig självt, man måste lägga ner lite energi för att få en förändring till stånd. Det gäller för dig att börja använda din energi till annat än att tänka på det som inte funkar idag. Bestäm vad det är du vill och kanalisera dina resurser så att du kommer dit. Gör en förhandlingsplan och sätt upp små delmål. Ta ett steg i taget och tänk inte bara på slutmålet, annars känns det bara jobbigt när man inser hur mycket det finns kvar att göra innan man är där man vill vara.    Vad kan du göra idag för att komma närmare ditt mål? Vad kan du annat göra än att fortsätta jobba aktivt mot ditt mål? Att ge upp är väl inget alternativ eller hur?

Hej och tack för ditt svar!

Ang boendet så visst finns det möjligheter att byta boende men i den stad jag bor är det mycket långa köer och det skulle dröja år att få den bostad jag vill ha. Dessutom krävs det ett fast jobb och det är inte i sikte. Att vänta och förlora så många år som det skulle innebära är bara att ta knäcken på sig själv.

Jag har nog haft ganska mycket otur eller vad det nu är så jag har sällan känt att många saker skett på samma gång som varit positiva. Som jag skrev i ett annat inlägg så trivs jag aldrig fullt ut och har nog aldrig gjort det förutom när jag var liten och inte hade den verklighet som man har när man är vuxen.

Jag ser inte att mina insatser ger det jag önskar, långt därifrån. Då har jag skaffat dubbla examen, flyttat runt i landet, lagt otaliga timmar på att hitta nya vänner och funderat ännu fler timmar på vad jag vill göra i livet och hur jag ska nå dit. Jag är ändå i princip ingenstans och otrivs dagligen med min tillvaro.

Så som jag upplever det så är det ingen större skillnad mot om jag aktivt t ex söker jobb och nya vänner eller om jag inget gör. En viss prestation måste man göra för att efter examen kunna få socialbidrag men i övrigt så är jag bara en i mängden som ingen frågar efter. Eftersom jag testat att vara aktiv, att satsa hårt på studier och lagt ner mycket tid på att hitta vänner utan att vara ens i närheten av det resultat jag skulle vilja så är det med facit i hand lika resultatlöst som att jag inget hade gjort.

En viss nivå får man hålla för att kunna slippa hamna på gatan som uteliggare eller flytta hem till mamma men att vänta sig några förbättringar är bara att lura sig själv, det är min fasta åsikt. Jag är konstant besviken redan.

 

mintpastill said: Jo, det verkar onekligen vara så att du har cementerat din åsikt om att inget kan göras och allt kommer att bli skit. Och om det är så så är det ju jättesvårt att ändra på någonting alls. Du har lagt ner mycket jobb och energi i dina studier och försökt att vara aktiv på andra plan också, det ser jag ju. Varför har inte det gett något resutltat, vad tror du själv? Handlar det bara om oflyt eller kan det vara så att du redan i förväg har bestämt dig att du inte kommer att lyckas vad du än gör? Att du har gett upp hoppet redan innan du ens vet hur reslutatet av dina ansträningar blir? Eller kan det möjligtvis vara så att du har alldeles för högt satta mål i förhållande till dina resurser? Att du strävar efter något som du vet att du inte kommer att få och detta bara för att du ska kunna bevisa för dig själv att allt är helt hopplöst och omöjligt? En svårighet med livet är definitivt att anpassa sina önskningar och förhoppningar till rådande omständigheter. Man ska ha mål men dom ska vara adekvata och realistiska. Och märker man att det man gör inte ger något resultat måste man fundera på vad man kan göra annorlunda. Man kanske ska göra helt tvätom än vad man har gjort tidigare? Och man kanske ska tillåta sig själv att misslyckas utan att det känns att världen går under för det? Man kanske ska var lite snäll mot sig själv helt enkelt. Älska sig själv trots att man inte är fullkomlig och så lyckad som man vill vara?

Hej och tack för ditt svar. Jag har inget bra svar på varför det inte lyckats och inte blivit som jag önskat trots många ansträngningar. Jag har höga mål med det jag gör och det jag önskar göra är ju det jag vill göra. Eftersom jag vet så väl att jag kommer att otrivas om jag jobbar med något jag egentligen inte vill så strävar jag ju efter att hitta de jobb som jag verkligen vill ha. Nu ser arbetsmarknaden och jobbmöjligheterna mycket sämre ut än vad det låter när skolorna lockar folk till utbildningar.

Jag ser inte vad det skulle vara för vinning i att från början bestämma sig för att saker och ting inte blir som jag vill. Det handlar om att jag allt för ofta varit med om att saker inte blivit som jag viljat. Jag tycker inte att det är för högt uppsatta mål att vilja ha ett arbete som man trivs med och vänner att umgås med. Det är ju sådant som väldigt många bara tar för självklart. Men en gedigen examen så väntar man ju sig ett bra arbete. Men alla ansträngningar att hitta vänner så hade jag ju hoppats att ha några stycken att umgås med ofta och på ett personligt plan.

Jag skulle gärna göra annorlunda om jag visste hur isåfall och att detta skulle ge större utdelning. Det är ju inget som man själv kan upptäcka så lätt utan det behövs ju isåfall konkreta tips från andra för att man själv ska kunna praktisera nya tillvägagångssätt.

Det handlar inte så mycket om att inte låta sig själv misslyckas utan mer om att jag inte lyckas att skapa den tillvaro jag vill ha och därav blir besviken och olycklig. Jag behöver inte vara lyckad i andras ögon utan trivas med det liv jag lever och det gör jag inte idag. Eftersom jag redan närmar mig 30 så borde ju ett stabilt kontaktnät och ett bra jobb vara självklarheter, inte att sitta arbetslös ensam i en lägenhet.

Men hur och varför det gått fel, det vet jag inte. Om jag visste vad jag gjorde fel skulle jag ändra mig direkt för att nå det resultat jag vill nå. Jag vill inget hellre än att få ett bra jobb, skaffa det boende jag vill ha och få det umgänge jag önskat i många många år.

mintpastill said: Nej, jag tycker inte heller att det är högt uppsatta mål att vilja ha ett arbete som man trivs med och vänner att umgås med. Men det är nog så för de allra flesta att man inte kommer dit man vill direkt, utan man kanske är tvungen att ta ett jobb som man inte trivs så bra med till att börja med för att sedan skaffa sig något nytt. Man måste ju börja någonstans, och då är det bättre att ha ett jobb än att gå hemma och vara arbetslös. Nu säger jag inte att du ska ta vilket jobb som helst, utan det är ju så klart bäst om du kan hitta något som är snarlikt det du sedan vill jobba med. Det är många som har fått jobba sig uppåt i sitt yrkesliv, och det finns många framgångsrika människor som har gått den långa, krokiga vägen. Det som räknas är att man är ihärlig och försöker upptäcka möjligheterna där dom finns. Och vem säger att du skulle trivas med att jobba med det som du tror idag att du skulle vilja jobba med? Du kanska upptäcker att det inte alls är så som du har föreställt dig? Jobb och studier är ju inte helt jämförbara. Du har nog rätt i att det inte är så lätt att komma på alternativa sätt att tackla ett problem, det är lätt hänt att man kör på som vanligt trots att det har vista sig inte fungera. Har du någon möjlighet till att prata med någon karriärcoatch eller liknade? Det kanske skulle vara bra för dig för att komma igång med ditt yrkesliv. Det låter som att du behöver lite stöttnig på vägen och lite nya idéer och ett nytt tänk. Undersök om det finns någon du kan prata med och som inte tar så mycket betalt. Jag kan tänka mig att det är rätt så kostsamt om man anltar någon privat. Du skriver att ett stabilt kontaktnät och ett bra jobb borde vara en självklarhet när man närmar sig 30. Är det så? Vem är det som påstår det? Gäller det för alla männsikor menar du? Nu tror jag ju att du menar att det är normen för dig och det är så du skulle vilja ha det om du fick bestämma. Men verkligheten ser inte ut så för dig idag eller hur? Jag tycker att du ska släppa tankar om "borde" för jag tror att det är väldigt hämnade för dig och bara dränerar dig på energi. Försök istället se världen med öppna ögon och inte vara så fokuserad på hur någon annan möjligvis har det eller hur det borde vara. Någonstans i det undermedvetna jämför du säkerligen dig med andra som lyckats bättre än du själv har gjort enligt ditt eget tycke. Sluta att jämföra dig med andra och upptäck din egen väg.

Hej och tack för ditt svar!

Jag har redan undersökt möjligheterna med en karriärcoach och det finns ju idag en mängd olika företag som erbjuder gratis jobbcoaching för de som är inskrivna på arbetsförmedlingen. Jag tar snart examen om några få månader och kollade därför upp möjligheterna. Har kontaktat två av de största coachingförmedlingarna i landet och också hört mig för allmänt via olika forum. Svaret är att: nej, det finns inte den form av coaching som jag efterfrågar. Allmän coaching kring hur man söker jobb, hur man gör ett CV, vilka vägar det finns rent allmänt erbjuds men ingen mer personlig coaching som innebär att lämpliga jobb och möjligheter söks fram. Jag har också testat en sån här typ av coaching och det ger inget eller mycket lite då jag har CV som är professionellt granskat och även en egen hemsida.

Det är sant att man kan ha en viss bild av ett jobb men jag har så specifika önskemål att jag är så gott som säker på att om dessa uppfylldes så skulle jag också trivas med arbetslivet. Jag har studerat i många år och kommit i kontakt med den bransch jag vill jobba i på olika sätt så jag  har kunnat se vad jag vill jobba med och inte.

Det är ok att jobba ett litet tag med något man inte trivs med men saken är ju även den att hur man överhuvudtaget får ett jobb som man egentligen inte vill ha? Det blir ju en ganska paradoxal situation att sitta och spela intresserad av ett jobb och sedan kanske ändå få jobbet och jobba för en arbetsgivare som tror att man är intresserad?

Det är säkert inte en självklarhet för alla att man ska ha ett bra jobb och ett bra umgänge när man är 30 men samtidigt är det inte allt för få som har det så. Det handlar inte om att jag borde ha ett bra jobb och ett bra umgänge för att andra har det utan för att jag själv vill ha det. När jag sitter själv hemma i min lägenhet så känner jag mig ju ofta ensam och då är det naturligt att önska sig vänner. När jag konstaterar att arbetsmarknaden inte alls ser ut så som jag väntat mig och som skolorna utlovat och att jag förmodligen blir tvungen att jobba med något jag inte vill är det ju naturligt att sträva efter och önska sig det arbetsliv man siktat in sig på. Dessutom har jag investerat mycket tid och mycket pengar när det gäller utbildning så det handlar knappast om att jag funderar på vad jag borde ha eller borde göra i andras ögon. Det handlar om min försörjning och min karriär, en självklarhet för de flesta vuxna människor.

Det spelar ingen roll om andra tycker att det är helt ok att sitta ensamma dag efter dag eller om andra tycker att det är ok att jobba i flera år med något man inte vill. Jag gör inte det, jag trivs inte med det. Jag vill inte ha ett visst umgänge för att jämföra mig med grannen eller en klasskamrat, jag vill ha ett stort umgänge för att jag trivs att umgås med mycket folk och vill ha folk nära mig. Jag vill heller inte ha ett visst arbete för att jämföra mig med kursare eller andra, det vill jag ha för att jag utbildat mig och det naturliga är då att få nytta av sin utbildning och kunna bidra med kunskaper och samtidigt utveckla sig själv.

Min väg söker jag hela tiden som jag påpekat och jag har gjort många olika ansträngningar för att forma det liv jag vill ha. Sen har det inte lett till det jag vill och alternativen som bjuds är ensamhet och halvkassa jobb. Det tror jag ingen människa bara har fördragsamhet med eller låter passera.