ja, så är det. Jag har ingenting att leva för och har aldrig haft det.
När jag växte upp hade jag en kompis, men jag orkade inte vara med honom på dagarna då. När vi blev äldre förlorade jag honom. Min enda riktiga kompis jag haft i mitt liv.
När jag var liten spelade jag fotboll. Jag gillade inte det, så jag slutade. Nu känner jag att det var mitt störta misstag i livet.
Sen började jag spela musik i ett band, men jag gillade inte det. Jag var dålig och vi var dåliga. Vi la ner bandet. Nu känner jag att jag inte skulle ha gjort det.
Nu har jag flyttat hemifrån och börjat plugga. Gissa vad? Jag trivs inte alls. Jag vill inte. Jag har inga riktiga vänner. Ett par stycken, men jag tycker inte det duger (såklart). Jag känner mig inte tillräcklig. Ingen tycker om mig. Ingen tjej vill ha en som mig. Alla tjejer vill ha motsatsen till mig. Jag har ingen av de egenskaper de flesta tjejer söker. Ingenting. Jag är oskuld. Jag har aldrig blivit älskad (förutom av föräldrarna förstås). Aldrig någon som säger "hej" till mig. Ingen frågar hur jag mår. Ingen kollar på mig och ler. Ingen är intresserad av att hitta på något med mig. Ingen tjej har någonsin startat en konversation med mig. En gång var det en tjej som frågade om jag hade en tändare. Det är allt i princip. Tänk om jag skulle få en enda liten kram av en tjej som tyckte om mig. Mitt liv skulle bli så mycket mer värdefullt om jag fick en enda liten kram.
Jag får dagligen utstå med att se personer som har allt jag någonsin skulle önska. Till viss del iallafall. Vill inte byta liv med alla, men jag tittar på dem och ser hur otroligt bra jag skulle ha kunnat haft det.
Någonstans gick det fel för mig. Och allt är dessutom mitt egna fel!
Förstår alltså inte varför jag fortfarande lever. Jag ser ingen anledning till att leva i en värld man inte får någonting bra ifrån. Varför tar jag inte bara livet av mig? Jo, jag vill inte göra min familj besviken. Jag hade förstört så hemsk mycket för dem. Min relation till familjen är väldigt bra. Grejen är bara den att jag inte träffar dem mer än typ var annan/var tredje månad nu när jag flyttat och pluggar.
"Ta tag i mitt liv" har jag provat. Men jag vet inte hur jag ska göra det längre. Jag klarar inte av det. Jag klarar egentligen inte av någonting.
Det enda jag egentligen vill är att dö. Det är något jag velat i flera år nu. Jag önskar jag brydde mig mindre om min familj så jag kunde ta livet av mig.
Vafan lever jag egentligen för? Och varför har jag gjort det så länge? Snälla kom och döda mig när jag sover.
(nu skrev jag bara rakt upp och ned mina tankar och orkar inte ändra.)
Jag skulle uppskatta någon att prata med. (Inte en psykolog, utan någon frivillig). Det behöver jag.
.jpg?1283503644)
