Jag har ingenting att leva för

Terapisnack » Fråga våra Experter och Rådgivare - de svarar så fort de kan, de arbetar idellt. » Depression - utmattning - utbränd - bipolär - manisk depression

Jag har ingenting att leva för

Fredrik81

Seniormedlem
Joined: Jul 2009
Posts: 56

Mitt jobb är det enda jag har, utan det vore jag ingenting. Samtidigt tar jobbet upp för mycket av min tid och pga. det orkar jag inte ta tag i min situation.

Jag är är 29år och har aldrig haft en flickvän, jag är inte speciellt intelligent utan lagd mera åt det praktiska hållet samt att jag kan tänka logiskt och resonera så jag har klarat mig ganska bra ändå. När jag var yngre trodde jag att allt ordnar sig automatiskt. Mina föräldrar hade ju träffat varandra och alla bekanta hade ju en partner så det är ingenting man behöver anstränga sig för att få, trodde jag.

Jag har inget som helst självförtroende efter att ha blivit mobbad under hela min uppväxt, jag vet bara hur det känns att vara hatad, inte älskad.

Jag är väldigt osocial när det gäller att ta kontakt med människor jag inte känner och jag vet inte hur man pratar med tjejer för att framstå som intressant. Det känns som att livet rinner iväg och jag går miste om det som gör livet värt att leva.

Vi är inne i den värsta lågkonjunkturen någonsin men pengar är mitt minsta bekymmer, min goda ekonomi tar jag bara för givet som allt annat jag har som borde ge ett bra självförtroende.

Jag tror inte att jag är speciellt ful men inte heller snygg, däremot ser jag manlig ut och inte fjollig eller nördig som många andra killar gör.

Jag brukar inte må dåligt hela tiden men ibland när jag är nyvaken kan jag helt plötsligt känna hur dåligt jag egentligen mår och ha extremt negativa tankar om mig själv, t ex. hur patetisk jag kommer se ut i sommar när jag försöker ragga på krogen.

Jag tycker att det är extremt olika villkor mellan tjejer och killar när det gäller att ta kontakt; tjejer behöver aldrig utsätta sig för förnedringen det innebär att flörta och få nobben gång på gång, de kan bara välja och vraka.

Jag har tom. fått nobben av feta arbetslösa tjejer eftersom de vet att de kan få en ännu bättre kille.

Vad ska jag göra? Åtminstone tvinga mig själv till att göra sånt jag tycker är obehagligt och se hur det går innan jag tar livet av mig?

Jag vet att jag skulle bli en bra partner om jag bara fick chansen men jag klarar bara inte av att få nobben mer och bara få bekräftat att ingen vill ha mig.

Skrivet för 4 månader sedan #
knet99

Raiting 8,5
Joined: Mar 2009
Posts: 1 989

Några reflektioner.... jag är ingen expert, ta det för vad det är....

Vet inte vad du lägger i ordet "intelligent", men livet har lärt mig att intelligens inte är en sak, utan finns i alla de former. Att du kan resonera dig fram till saker och praktiskt genomföra det är självklart en intelligens, och något som andra är avundsjuk på dig att DU har!!! Sedan finns tex en intelligens jag uppskattar mycket, "känslomässig intelligens", som många jag känner som tror sig vara "dumma" har. Att förstå människor, känslor, hur ge värme och dela tankar.

Intelligens sitter inte i universitetsexamen, snobbiga titlar eller diplom att hänga på väggen, är så mycket mer än så. Så försök sluta neggpeppa dig med att "andra är bättre" vad det gäller intellektuell förmåga. Vi är olika, men det är inte en värdetrappa där vissa är "finare".

Och värde-trappe-tänkandet kommer igen senare i det du skriver. Visst har du delvis rätt, kvinnor väljer "hane att para sig med" på utseende, framgång och andra biologiskt nedärva kriterier för vem som är gynnsamt att skaffa barn med, men vi lever bara delvis kvar i vårt biologiska arv. Den kvinna du kommer att dela ditt liv med kommer troligen inte ha valt dig för att du är "hyffsat snygg" eller att hon var "ful nog att överväga dig", utan hon kommer att välja dig för att DU ÄR DU! Så din livskamp borde vara att vara den bästa "du" du kan vara. Lära dig saker om dig själv, livet, och annat.

Jag tycker för övrigt att du (även om finns bevis för att du delvis har rätt) ska försöka jobba bort tankar som att människor är "fjolliga", "nerdar", och att "feta arbetslösa" skulle vara hänvisade till att ta de killar som blir över och ingen annan vill ha. Tror det handlar om att du inte respekterar dig själv, och därmed tänker så om andra, och det kan lysa igenom, vara en oattraktiv egenskap. Försök vara "stor i tanken", att människor finns i alla de sorter, och det är ok, handlar inte om "värde". Även om livet ibland bevisar motsatsen.

Och även bitterheten att "tjejer har det enkelt" kan lysa igenom. Läs lite andra trådar här så ska du märka att även det är en myt, tjejer som vittnar om att det är aldrig någon som stöter på dem på krogen, trots "ser ok ut". Visst, tillräckligt full och få ett ligg, gissar lättare för en tjej. Men att få mer än så är tydligen inte så lätt för tjejer heller. Jag brukar gå till mig själv och mitt eget "gnäll" att ingen vill ha mig, men till min förfäran upptäcker hur jag omedvetet väljer bort vissa, utseende eller annat, utan att de fått den minsta chans att visa vem de egentligen är. Kanske gör du det med omedvetet? Brukar säga att bli "sedd" är att se andra, är en kamp. Blir ju inte lättare av att vi ensamma tillbringar vår tid framför TVn och pumpas med sjuka ideal.

Om nu mitt påstående är att den som väljer dig gör det av andra skäl än utseende, jobb, social status, så är frågan, hur får de som letar efter en som du lära känna dig? Så att hon som letar efter någon som du kan hitta dig? Är krogen ett bra ställe? Klart, om full nog och råkar träffa rätt, så kanske det kan bli ni två. Men träffar du kvinnor på annat sätt? Genom jobb? Genom intressen, klubb, förening? Testat online dating?

Jag tror att vi ibland fastnar i mönster, men jag tror på frasen "om en livsstrategi inte fungerar, välj en annan". Önskar det vore lätt......

Igen, jag är ingen expert, bara lite tankar.

Skrivet för 4 månader sedan #
Fredrik81

Seniormedlem
Joined: Jul 2009
Posts: 56

Hej knet och tack för ditt svar, det var några tänkvärda saker du tog upp.

Det jag menade med att jag inte är intelligent är att jag är väldigt dålig på matte vilket verkar vara det enda sättet att mäta intelligens. I lågstadiet fick jag gå till ett annat rum med en specialpedagog när mina klasskamrater läste normal matte, varken jag eller de andra eleverna visste varför jag och en tjej i parallelklassen räknade matte i ett annat rum så jag antar att skolan skötte det snyggt, det är först på senare år som jag förstått att det är för att jag var för dum för att hänga med på de vanliga mattelektionerna.

Mina dåliga mattekunskaper har hindrat mig från att skaffa en hög utbildning så jag är fast som simpel knegare utan möjlighet att utveckla mig. Jag är heller inte speciellt kvicktänkt utan missförstår ofta vad folk säger till mig och framstår som dum, jag "gör bort mig" ofta helt enkelt.

Däremot har jag alltid haft lätt för språk och stavar bättre än alla andra på jobbet inklusive min chef. Jag är även realist och ser de problem som finns i samhället och lever inte i någon fantasivärld. Jag har insett att det enda sättet för mig att göra en tjej intresserad är att ljuga ordentligt, t ex. säga att jag är pilot eller nåt annat klyschigt, detta skulle såklart inte funka om man vill ha ett seriöst förhållande, bara när man vill ha sex med nån man träffat på krogen.

Jag menade inte att de som har det sämre ställt ska "ta vad de får", jag menade att tjejer har möjlighet att dejta "out of their league" (jag kommer inte på den svenska motsvarigheten) utan att anstränga sig det minsta. Hur ofta raggar tjejer på killar som står lägre än de själva på utseendeskalan och har sämre ekonomi? Inte speciellt ofta kan jag tänka mig, speciellt som tjejer i allmänhet inte behöver ragga över huvud taget eftersom så många killar raggar på dem.

Dejtingsidor är ett lysande exempel på detta; en tjej som registrerar sig får massor av flörtar oavsett hur hon ser ut medans det bara är de snygga killarna som tjejer själva tar kontakt med. Jag får hela tiden nobben på dejtingsidor vilket gör att jag inte vågar flörta IRL eftersom förnedringen är ännu större då.

Jag jobbar på en mansdominerad arbetsplats så jag får ingen övning i att prata med tjejer på jobbet, därför är de för mig en helt annan livsform som jag inte vet hur man kommunicerar med. Jag kommer aldrig i kontakt med tjejer i någon avslappnad situation utan jag måste själv ta kontakt och visa initiativ vilket jag inte vågar göra.

Jag har heller inga nära vänner att umgås med och träffar därför inte tjejer den vägen heller.

Skrivet för 4 månader sedan #
knet99

Raiting 8,5
Joined: Mar 2009
Posts: 1 989

Ok, ser direkt en *möjlighet* i att du faktiskt inte har testat vägen att träffa människor, skaffa nya kontakter osv. Skitjobbigt, men om du istället för att tänka "jag gör detta för att träffa någon", så försök tänka "jag gör detta för att det är kul, vill utvecklas, och vill vara bland andra". Tex gå någon kvällskurs, helgkurs, eller annat. Något du gillar, gärna inte för "grabbigt". Kanske vill du lära dig mer om matlagning? Måla och teckna? Visst finns det saker du skulle vilja testa på innan du dör?!

Om du tror att nästa år, och det efter det, och efter det.... alla kommer att se likadana ut, så kanske du skulle våga ännu mer? Kanske vidareutbilda dig (du har förresten helt fel om det där med matte som måttstock, och inte heller kvicktänkthet är ett mått på intelligens)? Ta tjänstledigt ett år eller så, gå folkhögskola, ambulansförarutbildning eller vad vet jag?

Men så lätt för mig att slänga runt floskler, och kan inte påstå att jag alltid vågar själv, men jag *tror* på iden att "om en livsstrategi inte fungerar, välj en annan". Jag tror att de flesta begränsningarna sitter i vår egen hjärna, har till slut blivit försvar, tjocka murar, som vi är livrädda att rasera. Till det kommer en smula tur och otur, saker vi inte kan kontrollera. Och en samhällsbild som trots att handlar otroligt mycket om kommunikation får vissa att bli ännu mer ensamma och känna sig oönskade.

Men *inget* säger att du ska behöva vara ensam, *ingen* har rätt att se dig som dummare än någon annan, det är *inte* ristat i sten hur du och ditt liv ska vara. Du kan påverka både dig och ditt liv. Det svåra är att se igenom sina egna försvar (nej, går inte för.....), och att våga. Sedan om vägar kanske det inte ger utdelning direkt, men på sikt gör det det. Måste det göra.

Du, jag har högre datautbildning men vore hjälplös utan rättstavningsprogram, skriver så illa på whiteboard att jag kluddrar för ingen ska se stavfelen och hur illa det är. Och jag skulle varken våga göra högskoleprovet eller sådana där IQ-test, för totalt värdelös på viss typ av kunnande. Spelar inte TP för de andra sitter och suckar "Åhh vad lätt" åt mina frågor och jag har ingen aning om svaret.

Försök släppa den där tanken på att andra är smartare, vi är olika, du har kanske färdigheter jag skulle hugga av en arm för att få, jag har kanske saker du skulle vilja ha. Jag beundrar "talang" men jag har mött talangfulla förskollärare som är super på sitt jobb, mött hantverkare som bara är så bra, träffade nyss en symaskinsreparatör som jag bara kan buga och beundra. Glömmer aldrig väktaren som jag träffade på mitt i natten på en McDonalds där vid den tidpunkten var fyllt med bittra berusade, narkomaner och andra "skumma typer", där luften fullständigt vibrerade av undertryckt vrede, en liten blick skulle kunna få allt att explodera, där han väktaren var en mastermind i psykologi och hanterade situationen som om han vore en stor magiker!

Finns så mycket mer som är intelligens och talang än min "fina utbildning", låt ingen få dig att känna dig mindre värd, minst av allt du själv

Skrivet för 4 månader sedan #
Jennie Ricci

Expert
Joined: Dec 2005
Posts: 76

Hej

Förstår att du har det jobbigt. Men för att du skall kunna vända dessa negativa tankar om dig själv så behöver du tidsmässigt göra utrymme för personlig utveckling. En del är att ta tag i självkänslan. Nedan kan du lsa lite mer om självkänsla och självförtroende och börja jobba lite med det. Lycka till!

Självkänsla brukar jag definiera som summan av följande tre undergrupper: Självförtroendetar fasta på vår uppfattning om oss själva, i avseende på vår förmåga att utföra saker. Självrespektåterspeglar hur vi värdesätter vårt egenvärde. Man har en känsla av personligt värde. Självmedvetandevisar hur vi uppfattar oss i moraliskt hänseende, dvs. vår förmåga att skilja på rätt eller fel. Just nu behöver du inte fundera på hur du skall ändra din självkänsla. Du kan bara konstatera att din dåliga självbild stoppat dig från att utnyttja din fulla potential i en mängd olika sammanhang. De flesta människor som lider av brist på självkänsla , gör inte det av någon annan anledning än att de inte vet vilka steg de ska ta för att förbättra den.

Brist på självkänsla

Vad är orsaken till att många människor lider brist på självkänsla ? Ett skäl kan vara flera tusen års indoktrinering att det anses fult att tycka om sig själv, men den vanligaste orsaken är nog vår uppväxt. Som nyfödda har vi inget förflutet, inga erfarenheter och inte heller någon uppfattning om vår självaktning. Som barn tror vi automatiskt att vi är orsaken till det som händer runt omkring oss. Under de första fem-sex åren formas vår självaktning nästan enbart av våra föräldrar. När vi sedan börjar skolan, kanske andra förebilder dyker upp – en kusin, en farbror eller storasyster – men fortfarande förblir föräldrarna viktigast. Många gånger blockeras vårt sanna jag redan i det här skedet genom vad vi ser, hör eller drar slutsatser av. Allt detta leder fram till hur vi uppfattar oss själva som vuxna. Om vi hade kunnat kommunicera i våra dåliga stunder, skulle vi kanske fråga oss själva: ”Varför bryr sig ingen om mig?”, ”Varför måste jag vara ensam”?, ”Varför blir jag slagen, men inte min syster”? Alla dessa tankar hjälper till att ge näring åt dålig självaktning. När den här typen av föreställningar blivit etablerade, är det som om vi sätter på oss ett par glasögon med vilka vi betraktar oss själva. Om vi har vuxit upp i en miljö med upprepade svek och brutna löften, är det helt naturligt att vi förlorar tron på oss själva och framtiden. Omedvetet börjar vi sätta tilltro till ödet istället för vår egen kapacitet. Det innebär också att vi tappar tron på framtiden, eftersom den aldrig blir som vi tänkt oss. Det är därför helt naturligt att människor med låg självaktning gömmer sig bakom murar av misstroende och drar sig undan de dagar då de inte är tillfreds med sig själva. Rädslan för att misslyckas gör dem hårda mot sig själva. Det kan bli svårt för dem att tänka klart och antalet valmöjligheter för dem blir färre. När någon känner sig utan värde, väljer han eller hon att inte se de olika valmöjligheter som alltid finns tillgängliga. När människor upplever att de har låg självaktning, förväntar de sig ofta att bli ”blåsta”, trampade på och nervärderade av andra. Detta leder ofta till att de börjar betrakta sig själva som offer. Genom att förvänta sig det värsta, får man det också ofta som ett brev på posten - snacka om dilemma

Skrivet för 4 månader sedan #
Fredrik81

Seniormedlem
Joined: Jul 2009
Posts: 56

knet99: Tack för att du tagit dig tid att skriva så långa svar, det värmer att veta att det finns privatpersoner som ägnar så mycket tid till att försöka hjälpa andra.

Ja jag vet att någon förändring måste ske för jag har inte utvecklats nånting som person de senaste fem åren och jag vet att min situation kommer vara likadan om tio år om jag inte gör nånting åt det. I somras vågade jag bara gå på krogen fyra gånger, jag hittar på en massa olika bortförklaringar för att inte må för dåligt, t ex. att det är för dåligt väder för att gå ut och att jag inte har någon snygg skjorta etc.

Jag vet att det finns saker som jag är riktigt bra på men tyvärr inget som ger status, t ex. är jag bra på att hantera stora maskiner men tjejer vill ju ha högutbildade, sociala och snygga killar som de stolt kan visa upp för sina föräldrar och vänner.

Jennie: Hej och tack för ditt svar!

Jag känner igen mycket av det du skriver, jag vet varför jag mår som jag gör men det hjälper inte. Jag kan få en liten självförtroendeboost av att läsa förklaringen till mina problem och för en kort stund inse att det kanske inte är mig det är fel på. Som jag skrev tidigare blev jag mobbad från så länge jag kan minnas, jag är uppväxt i ett lite samhälle så mobbingen pågick ända tills jag började gymnasiet och helt kom bort från de som mobbade mig.

Min pappa var en dålig far och brukade slå mig utan anledning, inte så att jag blev fysiskt skadad men psykiskt.

Min mamma har svårt att dölja hur besviken hon är på mig för att jag inte har något statusjobb som hon kan stoltsera med, mitt misslyckande förs över på henne antar jag och hon ger mig fortfarande hintar som "du har inte funderat på att utbilda dig till nånting?" och "finns det inget roligt du kan göra på helgerna, ut och träffa tjejer?". Hon har ingen aning om hur dåligt jag mår och att hennes tjat bara bekräftar min självbild som en misslyckad människa som inte blev som jag borde ha blivit.

Jag träffar mina föräldrar regelbundet och vi har en bra relation till varandra, men som jag skrev i första inlägget kan jag ibland när jag är nyvaken känna hur jag egentligen känner inombords, som att de tankar jag förträngt för att klara av vardagen kommer upp till ytan och då har jag även känt att jag innerst inne hatar mina föräldrar för att deras beteende och beslut har bidragit till att jag mår så dåligt som jag gör.

Jag vet egentligen redan lösningen på mina problem; jag måste själv ta tag i mig själv och tvinga mig att göra de saker som känns obehagliga men jag vågar bara inte, det är en mental spärr som hindrar mig från att t ex. gå fram till en tjej på krogen eller i mataffären och flörta. Jag har sett betydligt fulare killar än mig som fått riktigt snygga tjejer tack vare att de haft ett enormt självförtroende och social förmåga, precis det jag saknar mest.

Jag skapar dessa trådar i hopp om att det ska gå att lösa på något annat sätt men egentligen vet jag att det är ännu en bortförklaring för att inte ta tag i mig själv. Som jag skrev tidigare är jag realist.

Skrivet för 4 månader sedan #