Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Hej, nu är jag här igen måste skriva av mig. Jag är så förbannad, så rasande. Jag har bantat hårt i 4 veckor. Förra helgen bjöd min syster hem mig, vilket sker ytterst sällan. Jag var överlycklig vi snackade, såg på film, åt chips, godis och ostbågar. Vi hade katterna hos oss i famnen med. Jag sov över där. Med andra ord så hade vi det hur mysigt som helst. Jag kände att jag betydde något, att min rara syster verkligen vill umgås med mig. Kände att detta var precis vad behövde efter att ha haft det så jobbigt med självmordstankar var och varannan dag. Mycket ångest och panikattacker. Teckningskursen och jobbsökandet tar all tid, mycket besvärligt, men det är okej. Jag klarar det. Jag kände att jag fått mer livslust.

Glad i hågen med leende på läpparna berättade jag allt för min terapeut. Korkat nog så trodde jag att hon skulle bli glad för min skull. Så fel man kan ha. Psykologen började genast klanka ner på att jag ätit för mycket, att jag borde endast äta morötter, äpple när jag bantar. Vilket gjorde mig rasande. Fattar hon inte att helgen med min syster betyder allt, att folk ser mig som normal någon man kan umgås med betyder mer än livet. Vaddå om jag åt lite chips och godis. Något får man väl unna sig. Jag är så trött på korkade terapeuter och psykologer och dietister som främst fokuser på vad jag har stoppar i mig. Fattar de inte att utan vänner och min familj tar jag livet av mig. Visst jag vill gå ner i vikt. Men iget blir bättre av deras nitiskhet.

Och vem vill umgås med en om man endast äter morötter och äpple bland folk. Visst man kan begränsa sig. Men jag tycker att jag är enormt duktig som klarar av att äta godis en dag i veckan. Förutom denna veckan men det är för att jag så frustrerad på korkade terapeuter dietister som inte har något mellan öronen. Som inte fattar att utan nöjen och gemenskap att bli accepterad som man är inte livet värt att leva. Jag brukade innan äta 2kg i veckan ungefär med godis främst choklad. Jag håller igen nu, gör så gott jag tränar så mycket jag orkar. Vad mer kan man begära av mig. Tydligen att jag inte ska ha några nöjen i livet, umgås med någon. Hade det varit bättre om jag gråtit hela dagarna, funderat på självmord, kanske även planera det, testa lite farliga saker som jag brukar göra?

Knappast, jag borde inte bli påverkad av såna självgoda idioter som terapeuter och dietister, andra oförstående människor. Visst kan man umgås utan att äta godsaker. Men hur kul är det, inget går upp mot godis och chips choklad och jag tänker min själ fortsätta med att äta det lite grann en gång i veckan. Jag har ofta känt att min syster skäms över mig för att jag udda, annorlunda. Att hon helst inte vill bli sedd med mig. Men hon har sina goda sidor typ som att bjuda hem mig, jag bjuder ju hem henne med. När jag var inlagd hälsade hon på mig varje dag, ringde säkert 2-3 ggr per dag för att kolla hur det var med mig. Jag var inlagd för leverinflammation i 9 dagar för 2 år sedan.

Det känns underbart att min syster och mina få kompisar ändå vill umgås med mig fast jag har psykiska problem. Jag försöker alltid vara så balanserad, så normal och lyhörd som möjligt. Tecknings kursen går på högvarv och är mycket intensiv, jag tecknar heltid nu för tiden, måste få rätt på det här med anatomin och ansikten i teckningar för att kunna måla älvor enhörningar och andra fantasiväsen senare. Det är tufft men jag gillar det. Jobb söker jag mycket med. Det som finns iallafall. Jag kan få lönebidrag nu, förhopp´ningsvis ska det väl bli lättare att få jobb nu. Kanske inom något område som jag gillar slippa vårdjobb för gott.

Tycker du gjorde alldeles rätt Tove. Jag försöker leva efter "you have to get your priorities right", och i detta fallet så var umgänget med din syster och att det fungerade "smidigt" det viktigaste. Om man försöker flera saker samtidigt blir det bara pannkaka av alltihop, man måste välja, vilket du gjorde!

I min mest positiva tolkning så tror jag psykologen just innan ni träffades hade haft ett gräl med sin partner och hörde inte hälften av vad du sa, därav de korkade anmärkningarna

knet99 wrote:Tycker du gjorde alldeles rätt Tove. Jag försöker leva efter "you have to get your priorities right", och i detta fallet så var umgänget med din syster och att det fungerade "smidigt" det viktigaste. Om man försöker flera saker samtidigt blir det bara pannkaka av alltihop, man måste välja, vilket du gjorde!

I min mest positiva tolkning så tror jag psykologen just innan ni träffades hade haft ett gräl med sin partner och hörde inte hälften av vad du sa, därav de korkade anmärkningarna

Tack så mycket, jag prioriterar gemenskap för bantning, för mitt psykiska hälsas skull. Ingen terapi går upp emot att gemenskap att vara accepterad av andra ha någon att umgås med. Psykologen fattar nog inte hur isolerad jag är egentligen att jag mår så skit emmellaqnåt hur fort det svänga.

En Annan wrote:Idioter finns det inom alla yrkesområden... Psykologer och terapeuter är inget undantag där. Det är ganska sorgligt ifall man tvingas hålla inne med saker; känslor och tankar, när man går i terapi. Terapirummet skall ju vara en fristad, -ett 'safe haven', där vardagens krav och stress skall förpassas till ett annat rum, eller åtminstone ses på lite grann utifrån.
Det är bara att konstatera att du verkar ha haft ordentligt med otur vad gäller din psykologkontakt (-jag har för många vänner som är psykologer för att kunna hålla med dig om att "Empati fattas hos de flesta terapeuter").
Jag är i varje fall glad att du haft det så bra helgen. Jag vet att du verkligen behöver de här stunderna och jag är genuint och uppriktigt glad att du fått några timmars välmående!

Ha det!

/En Annan

Tack för din förståelse, vad bra att du känner empatiska terapeuter. Jag tror nog att eftersom att terapeuter gärna vill ändra mig, få mig dit jag vill inte är speciellt toleranta mot att jag har andra åsikter. Jag är väl för bråkig, det är väl sjukdomen som gör det. Vilket är galet att man anses vara sjuk/störd för att man opponerar sig, ifrågasätter. Att tacka ta emot allt, svälja allt är väl mer sjukt. Jag ska sluta gå i terapi. Det får mig bara att må sämre.

ha det bra
kram

knet99 wrote:Förstår din känsla, för finns väl egentligen bara två alternativa tolkningar, antingen så beter sig terapueten ovanigt korkat eller så är det något i din problematik som gör att du övertolkar och blir provocerad. Båda är något terapueten ska kunna hantera, annars inte mycket ide att gå dit.

När du känner dig provocerad, säger du det? Om inte kanske något att testa? För om (vilket jag inte tror) det är något i din problematik som gör att du övertolkar och känner dig provocerad så är det ju något ni ska arbeta med.

Hur känner du dig när du sitter där, i underläge? Om så kan det kanske hjälpa att försöka ta en annan "roll", se det som att du (indirekt genom skatten) betalar den persons lön, betalar för en tjänst, ställa krav, säga ifrån, fråga "vart vill du komma med det du säger nu?", "du missar att mitt sociala törst är större än mitt viktproblem, kan vi ta den utgångspunkten från och med nu?".

Fast ska ju inte vara din uppgift att "rätta" terapueten. Poängen jag försöker komma till är att han/hon är ditt verktyg, du är inte där för att tillfredställa terapueten. Sluta med att vara "snäll patient" om du nu är det nu.

Om terapueten inte klarar detta så är det nog så att du behöver gå till någon annan.

Jag tror på terapi. Jag tror det finns många oerhört skickliga teraputer. Även bland de skickliga så kan en terapuet eller terapiform vara helt fel för just dig just i denna situationen, en annan helt rätt. Att hitta den där som är "rätt" är det svåra....

Hmm jag tror att det är något annat. Och när jag mår som sämst ska jag umgås med de som får mig att må bra, inte gå till terapeuter det mår man sämre av de är alltför känslokalla. Mår jag bättre bryr jag mig inte, nej själv är bäste dräng. Det man kan hjälpa sig själv med är bättre med än att gå i terap. För ingen terapi kan bota ensamhet skaffa vänner, man måste själv ta sig i kragen och gå ut. Träffa andra. Även om det känns trist, meningslöst framförallt ångest fyllt och man hellre vill stanna hemma i tryggheten. Att ta rsker, våga chansa trots att man bli sårad sviken övergiven igen.

En Annan wrote:Hej Tove,

Med risk för att jag blir lite tradig, men behöver de stå i motsatsförhållande till varann? Att göra det man själv mår bra av och gå ut, socialisera, umgås med vänner, allt det är som du säger upp till dig (och jättebra, -det behöver du). Att gå i terapi är inget motsatsförhållande till att ta tag i ditt liv och skaffa en vänskapskrets, plugga, jobba -vad det än är som du anser att ger dig livskvalité. terapin är till för dig för att stödja dig i din inre process. Att hjälpa dig hantera din vardag. Terapi och ett bra liv socialt sett kan gå hand i hand, -målsättningen är väl just att det skall göra det. Terapin är bara ett ytterligare medium att nå samma målsättning som du har även utanför terapirummet. Och ofta ett väldigt bra medium. Att du sedan har haft otur, att du inte verkar ha fått en terapeut som passar dig är ledsamt och jobbigt, men inte orsak nog att dissa en hel yrkeskår kanske? Eller, är det så du ser det?

/En Annan

Jag dissar ingen, men måste jag älska terapi dyrka terapeuter för att göra dig glad. Jag fattar inte varför du tar åt dig. Det finns säkert bra terapeuter, men jag har inte träffat någon, jag bryr mig inte om att leta mer. Det är ändå förgäves. Jag blir bara besviken.

En Annan wrote:Hej igen Tove,
Jag var uppenbarligen lite otydlig där... Jag kräver ingenting av dig, jag ville bara att du skulle se att det inte -i sig- behöver finnas något motsatsförhållande i att skaffa sig ett eget liv - och att ha en samtalskontakt, att terapeuten skall finnas där för din skull, inte tvärtom. Mot bakgrunden av det samtal du reciterade här tidigare förstår jag att du inte vill fortsätta att ha kontakt med din psykolog. Du litar inte på terapeuter och du har kanske goda skäl att inte göra det. Vad du väljer att göra, hur du väljer att förhålla dig är helt upp till dig. Alltså; Min poäng handlade om terapins uppgift. Inget annat.

(Hoppas att detta nu inte rörde till det ändå mer... ) Ha det gott!

/En Annan

Det är okej, jag kan vara lite lynnig ibland. Visste inte att det var känsligt, syftade endast på de terapeuter terapin jag känner till.

ha det bra