Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag behöver hjälp! Jag vet varken ut eller in..... jag kan verkligen inte med det här med att umgås! Jag hatar att vara själv, men jag vill heller inte vara med någon för jag känner bara att jag slösar bort deras tid för jag är ett så tråkigt sällskap. Jag verkar helt ha tappat förmågan att prata och uttrycka mig och göra mig förstådd. Jag har träffat en kille i ungefär tre månader nu som jag verkligen verkligen tycker om. MEN, det känns som att vilken dag om helst så kommer han att försvinna ur mitt liv för att jag inte ger honom något tillbaka.. Han är en jättesocial kille med stoooort umgänge som hittar på saker mest hela tiden, snackar mycket, är rolig, smart osv. Själv är jag en osäker, rädd, otrygg, isolerad tjej som aldrig har något att prata om. Jag törs knappt starta ett samtal av rädsla för att "göra fel".. om jag kommer på nåt att säga så tappar jag oftast tråden och kommer av mig och det blir bara konstigt, annars sitter jag bara där tyst och håller med.. ger "mm" "jahaa" "nämen oj" som svar.. skrattar emellanåt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag är så förtvivlad över detta! Vill bara sjunka under jorden... känner mig så jäkla osmart och dum. Kan inte diskutera saker, det händer inget i mitt liv (har inga vänner jag umgås med, förutom honom ibland då) så jag har inget att berätta om vad som hänt under dagen (mer än att jag tvättat eller diskat typ), jag har dåligt minne så jag kan inte berätta saker som hände förut i mitt liv, alla detaljer är som borta.. vad gör man!? Varför är det såhär? Är det en träningssak eller måste jag leva med att ha det såhär? Jag blir ju ett vrak när personen jag umgås med har berättat klart och jag känner att det är min tur att berätta nåt.. då blir jag bara stum och tråkig. O det blir stel stämning. Alltid han som får komma med nya samtalsämnen.. HJÄLP!!!!!! Tips på vad man kan göra åt detta? Känner mig som en fånge pga. det här.. hatar att vara ute på stan tex bara för jag är så rädd att jag ska träffa någon jag känner så jag måste stanna o "småprata", det värsta jag vet för jag vet inte hur man gör.. :( Fika, middagar är bara att glömma. Hitta på saker överhuvudtaget är så svårt för mig eftersom jag saknar den förmågan att kunna föra samtal som fasen allting går ut på.. ååh.. så ledsen :(