Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

ja, jag förstår hur du känner, visseligen måste man gå i den personens mockasiner, som en vän sa till mig för att veta hur just du känner. Men detta du beskriver om att något fastnar i "huvvet " pågår hos mig hela tiden. Jag kan bli i "huvvet" helt fixerad vid ett namn, dock inte person. Men allt är ju relativt här i livet så det kanske kommer. Men det du beskriver kan ju också vara något annat, jag fick genast en känsla av du vill bli bekräftad, kanske är din ensamhetsproblematik en av orsakerna(eller förmodligen är orsaken). Du skriver i mailet att du känner dig intensivt övergiven och relationer rinner ut i sanden. Jag tror du behöver jobba på din självkänsla, att du duger som du är, oftast är ens ansträngningar för att passa in det största misstaget man gör pga.att man inte är sig själv. Någon sa till mig under alla mina försök att förstå mig själv. Du Viveca är bäst när du är dig själv och det är jag också..sannerligen. Jag trodde också alltid att jag var bäst när jag försökte anpassa mig till vad jag trodde motparten önskade. Du kommer med all sannolighet att fixa det här, kanske inte helt själv, men nästan. Du skriver att du känner dig som en dommare, ingenting duger m.m. Man ifrågasätter sig själv hela tiden för att självkänslan är låg eller vacklande. Kom i håg att du duger som du är och är bäst när du är dig själv..skriv gärna mera om du vill, jag jobbar ofta med vacklande självkänslor och låg tro på sig själv. Kram Viveca.

Självkänsla handlar mycket om att acceptera sig själv. Nu har jag ett lite annat problem än dig, men när jag gick min terapi så tränade jag acceptans. Att acceptera situtionen som den är! Det var svårt till en början, men när jag fattade galoppen blev det en befrielse. Acceptera att du är som du är, du behöver inte vara någon annan och har du något problem, acceptera det som en del av dig. Under en period blir man rätt så ego, men det är faktist riktigt skönt också, det går över. Jag vet och förstår att ensamhetsprblematiken är tung, det finns ingen att dela sina tankar med. Men försök att hitta något som du tycker om att göra, det låter kanske enkelt men det måste finnas någonting du är intressera av, något som du kanske kan vidareutveckla. Det kan vara vad som helst och jag förstår att ångesten förlamar. Men du kan börja hemifrån, du kan sitta vid datan och utveckla ett intresse. Jag tror inte heller att du fixar det här på en kvart. Men varenda liten framgång är guld värd. Du kan tex. läsa om självkänsla, det är ett bra sätt att lära sig hur det fungerar. Jag har läst och läst och åter läst, ibland hjälpte ingenting och jag fattade ingenting heller. Men det kommer, sen sover man på det man läst och på så sätt kan man även lösa en del knutar.

Jag själv har en förkärlek till psykologi och psykiatri böcker, förmodligen var min tidiga tanke att läsa till psykolog men mitt självförtroende hindrade mig. Jag trodde helt enkelt att jag inte skulle klara att lära mig någonting, dessutom så var jag rätt slö på den tiden. Halva min bostad besår av psykologi, psykiatri och böcker om självkänsla, men de går att läsa om och om igen.

Jag vet inte vilken terapi form du går, vilken som helst är bra det är säkert. Vissa terapier går ju på det som hänt och vissa går ju på det som kommer..hoppas du förstår vad jag menar. Jag älskar terapier och föredrar den kognetiva terapin. Jag har lärt mig att det som hänt är ett faktum, det har hänt och man kan gå tillbaka och titta men inget mera. Det går inte spola tillbaka tiden, men man kan ha känslan kvar och det är väl den som ger ångesten. Du får gärna berätta lite om du vill.

Jag tycker att det är så bra att du började skriva här och om du kollar runt på de andra sidorna så hittar du säkert några fler som känner som du (och jag).

Kram Viveca

Hej! Det är bra att du har hittat en terapiform som passar dig. Jag får erkänna att jag tog inte heller till mig KBT vid första tillfället. Jag fattade aldrig vad det gick ut på. Jag fick bara veta att jag hade en enorm självkännedom...vilket jag undrar själv om jag hade vid det tillfället, men kanske. Du skriver att du har tvångtankar, inre bilder som plågar dig osv. Min erfarenhet är att om man försöker mota dem så blir de värre. Det är lättare sagt än gjort att försöka låta dem flyta på bara. Jag själv får ju medicinera för att jag inte kan kontrollera dem, medicinerar du också? När jag läser det du beskriver så får jag känslan av att du gör allt för att ta "kål" på dig själv i ditt inre. Iskan över att du inte få kontroll över ångesten och för att du är rädd osv. Där kommer acceptansen igen, acceptera att du inte kan göra om dig själv på en handvändning. Förresten kan du aldrig göra om hela dig, men delvis så kommer du att tänka annorlunda. Vet du  för alla duger vi som vi är, vi är som vi är, och vi behöver acceptera oss som vi är. Jag har då lidit av självföakt i så många år och lider väl delvis av det fortfarande. Jag kan ibland känna att jag är så trött på mig själv, tvångssyndomet, så jag vill skrika. Men det hjälper inte mycket att skrika utan jag sätter mig ner och läser i mina böcker om hur syndromet  fungerar rent kroppsmässig och tankemässigt. Egentligen så tar det inte så lång tid att jobba med sig själv, det största hindret är att våga och kanske orka. Ångest är rädsla! När man är rädd så spjärnar man emot och det ena leder till det andra osv. Ångest är en svår sak, och jag kan, vet inte om det är så för dig, vakna på morgonen och innan jag slår upp ögonen så känner jag ångesten gripa tag i mig. Då har jag metoder, vilket jag alltid tjatar om..jag gör mind fullness..andningsteknik. För jag andas inte ordentligt när jag har ångesten och du kan ju tänka dig själv, andnöd ger panik, eller hur! Men det var samma sak där, när teraputen sa, du andas inte..men herregud, klart jag andas, alla andas väl. Jo, men kanske på fel sätt när man har ångest. Prova så får du se. Du kan kolla på internet vad maind fullness är om du inte redan själv tillämpar den tekniken. Med små steg framåt så flyter det på. Kram Viveca.

lostrom:

"For du illa under din uppväxt? Lämnad? Mobbad? Utsatt? Övergiven? Dömd? Fördömd". Ja, o ja. Allt det där. Mobbad i skolan, utfrusen, misshandlad både psykiskt och fysiskt, övergiven, kränkt av grannar, struptag, det finns hur mycket som helst. Jag fick ta väldigt mycket stryk när jag var en liten oskyldig flicka. Jag var aldrig trygg någonstans. Jag undrar varför jag fick det, var det något speciellt med just mig som blev så utsatt?

 Jag tror också att det  beror på uppväxten, det här som jag upplever...Jag tycker bara att det är så otroligt svårt att bearbeta det. Det blir som att all misshandel har satt sig i personligheten, som att jag själv är så övertygad om att jag är en liten människa med väldigt begränsade resurser. När jag var yngre trodde jag mer om mig själv, men nu verkar det som att jag börjar acceptera att jag aldrig kommer bli "större" än så här. Är ju medelålders nu...

Ps. Att du ser dej som en liten människa med små resurser är resultatet av att ANDRA, genom sin behandling av dej, lagt på DEJ sin EGEN självbild genom att PROJICERA och ÖVERFÖRA den på dej och att UTSÄTTA dej för sina EGNA tillkortakommanden.

Orsaken till psykisk sjukodm är det ANDRA gör och har gjort med en. Din självbild tillhör alltså sjukdommen och är andras fel och har i grunden inget som helst med dej att göra överhuvudtaget, Det är en del av dej nu, och kommer kanske i viss liten del alltid att förbli, men genom rätt hjälp och behandling kommer den självbilden att ändras radikalt!

Man har alltså själv ingen del i eller ansvar för att man blir psykiskt sjuk.

Ps. Här kanske ärftlighets och medicin-förespråkarna reagerar men även ärftligheten kommer ju från andra, så oavsett hur man resonerar blir resultatet detsamma.

Det man däremot har ansvaret för är vad man själv gör med det man har.

Mvh, L-O