Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag är världens mest usla person just i detta nu. Fattar inte varför jag inte kan hantera situationer på ett bra sätt. Jag vill inte styras av snabba impulser, ilska och dåligt tålamod. Det jag har gjort är oförlåtligt... Inget farligt och tänker inte skriva vad.. Det får stanna inom mig och bland de som är berörda... Men värdelös är jag och snart vet jag inte vad jag ska göra... Detta måste få ett slut på något sätt... antingen klarar jag av själv eller så måste jag våga berätta... det håller inte i längden att leva livet som jag gör idag..

Jag är så arg på mig själv just nu, värdelösa jag... jag vet inte vad jag ska ta vägen... Jag kommer aldrig att kunna förlåta mig själv. Gör jag inte något åt detta snart så finns det ingen mening att gå vidare. Livet kommer inta att bli bra för mina nära och kära då...

Som sagt ignorera detta... trots att jag känner mig tom så känner jag så mycket just nu... på en hundradels sekund förändras allt:(

Tack, dina ord betyder mycket både nu och det du har skrivit till mig tidigare, Stratocaster.

Vet att jag beteende är just beteende och att jag inte ska blanda ihop med mina känslor. Det gör bara så ont i mig när saker jag inte kan kontrollera händer. Vill väl ta tag i detta men vet inte hur. Jag har under detta år i samtalsterapi var och varannan gång hör att jag ska sluta vara sträng mot mig själv och sluta sänka mig själv. Och det ligger väl något i det. Vet bara inte hur...

Just nu samlar jag mod och kanske även motivation att komma vidare i mitt liv. Efter att ha mått dåligt av och till i så många år och under så långa perioder känns det oövervinnerligt. Vet det inte är så, men jag är rädd för det mesta just nu. Att tvivla på livet är nog det svåraste jag gått/går igenom, att fundera över om livet är värt... Ja jag klarar inte av att vända dessa tankar och när jag gör fel i handling sätter det sig i min själ. Ytterligare ett skäl att sänka mig ner i gropen. Jag har inga kloka ord att skriva... Jag är ledsen...

Förlåt mig för jag är så förbannad på mig själv. Alla människor har ett värde men mitt värde ligger nog på minus nu... Jag försöker verkligen klara allt, orka allt men sätter käppar i hjulet för mig själv...

Jag är så arg och mår skit för att jag inte kan fixa minsta lilla... I morgon bär det av, har varit på släktkalas på em/kväll sen hem och börja packa. Allt frid och fröjd... men jag kan inte organisera... Har aldrig kunnat organisera. Tågbiljetterna städade jag undan innan jul och fick riva halva huset för att hitta dom... vet knappt vad jag har packat ner, barnen vill ha med tv-spel, filmer mm mm mm. Jag bara rör till. Mitt liv är kaos just nu...

Jag blir ett riktigt monster och min familj hamnar i skottlinjen... Barnen kommer till mig med tusen frågor och önskemål. Jag ryter som ett lejon och skrämmer livet ur dom. Hur kan jag vara så jävlig...? Vet dom inte direkt far illa och kanske överdriver jag lite men i mitt huvud förvrids allt.

Jag vill att min familj ska veta hur jag mår men vill ändå inte avslöja. Känns som lång tid tills läkarbesök och möte med psykolog. Jag vill inte må så här. Jaga upp mig, stressa och sätta press på mig själv till max:( Depression, ångest och oro över allt...

Förlåt för allt skit, behövde verkligen en tråd bara för mig... trist att den blir synlig bara Skäms för den jag är just nu... Min familj förtjänar bättre!!

Gumman!

Så många hårda ord om dig själv. Varför?
Vet vad du har skrivit för jag har läst allt, men jag har en stark känsla av att det egentligen inte handlar om DIG utan om helheten i din relation med din sambo/man.

Om jag läser mellan raderna så mår du inte bra i relationen och du kanske får lägga allt ien vågskål.... Vad skulle väga tyngst tror du??? Ett fortsatt liv som du har det nu eller en brytning och du tillsammans med barnen går vidare?

Att du upplever att du inte klarar av barnen och med det känner dig som en dålig mamma kan faktiskt grundas i att all din kraft och energi går åt till att orka med din relation.. Kan det vara så kanske?

Du vet inte vem eller vad du är... Det kan jag tala om för dig.
Du är en fantastisk person som älskar sina barn över allt annat.. En person med ett stort hjärta och med ett gigantiskt värde, men som tyvärr inte får vara den du är för att du inte uppskattas på ett riktigt sätt.

Blir man inte det så trycks man ner och med tiden tror man att det är just så man är...

Du skriver att ditt liv inte tagit dig dit du vill, så det kanske är dags att DU tar dig dit du vill.. Eller hur?

Krav... Det/dom krav du kan ha är att skapa ett bra liv för dig och barnen.. Ett liv där du får känna dig som den fina person du är och där du blir uppskattad.

DU gör mkt av ditt liv.. Du tar hand om dina barn... Du tar säkerligen hand om din partner med då du är en omtänksam person. Du strider med myndigheter, utredningar för barnen osv, så snälla... Försök se den stora kvinna du är...

Du må tycka vad du vill men patetisk är du inte.. Du är stark.. Du skriver och berättar om ditt liv... Du kämpar i motvind.. Du är inte dum utan du är inne i en period då allt faller för dig och du tror att du inte ska klara av något.

Jag tror att du behöver se över din relation och om det är så du vill leva.... Efter vårt samtal i telefonen kände jag att jag bara ville fara hem till dig och hämta dig och barnen.
Känner inte din partner men när ngn ger sig rätten att förminska en annan människa så har jag svårt att släppa det eller ignorera det, för jag kan känna det du känner och jag beundrar dig för att du står pall.
DU kommer att klara av precis ALLT men du har av ngn anledning blivit hämmad och introvert och ju längre tiden går ju mer vänder du dig inåt.

Hoppas du fått ner mer i skrift till din terapeut för du är som en sprickfärdig ballong, och du behöver ha ur dit ALLT som ligger där inne.

Terapeuten har tystnadsplikt så det du säger där stannar där.... han/hon kommer INTE tycka du är larvig, patetisk dum eller annat utan du är en patient som behöver hjälp.

Jag VET att du klarar det vännen och jag är med dig i tankar och hjärta det vet du.

Kramar om

Sorrow

Skriv mejl eller PM hjärtat när du kan, vill och orkar. Du vet vart du kan nå mig :)
kramar om en fantastisk person
Sorrow

pssssssst ring så kommer jag med saxen å kapar skägget så du inte kan fastna ;)

Hej gumman!

Att skriva är bra för då kommer sådant ut som vi annars bara lagrar i huvudet.
Fortsätt skriva och töm ur dig.
Förstår din oro inför kvällen och det smärtat att läsa att det redan börjat med gliringar.

Ingen har rätt att ge sig själv rätten att vara elak mot någon.

Du går med förväntansångest och gör som jag.. Katastroftänket att allt kommer gå åt helsike, men det är våra rädslor som ger oss dom tankarna som i sin tur ger oss oro och ångest.
Inte lätt att bemästra men det finns hjälp att få.. Du vet vad vi skrivit om i PM :)

Jag är 54 snart och förstår inte mig själv och det är få människor som begriper sig på mig men det är ju som att jag pratar ett främmande språk med folk.
Hur ska du kunna ha svaren då du inte vet vad som orsakar ditt mående, men det är det du ska få hjälp med nu i Januari.

Såg du vad du just gjorde?? Du skriver.... INTE VÅGAR ERKÄNNA MINA FEL OCH BRISTER..... I och med dom orden så erkände du just att du har fel och brister, och inte alltid vet vi vilka det är, och ibland tror vi att det är fler än vad det egentligen är för att andra påpekat saker för oss, men det är deras uppfattningar om oss och dom äger dom.

Självklart har vi alla fel och brister för jisses vad trist det skulle vara om ingen hade det, och av våra fel lär vi oss saker även om vi inte kan se det just nu.

Du har nog en del saker att vara ledsen över och det mest framträdande är att du tappat tron på dig själv helt och hållet, men den tron kommer att fiskas upp igen.. Var så säker.

Att du känner dig ensam är inte heller ngt konstigt om du tänker på hur din livssituation ser ut med allt vad det innebär.

Styrka sitter inte i att klara av alla "strider" i livet utan styrka är att våga erkänna för sig själv att man inte klarar av allt ensam och att man inte har orken. Att stå upp för sanningen och hur den ser ut är styrka.

DU FINNS FÖR DINA BARN... Nu gapar jag igen men det är för att positiva saker studsar på dig för att du inte kan ta dom till dig.

Det kommer bli en förändring.. Tro mig.. OK.. Du är inte ensam i detta.. Finns här för dig och saker kommer att ordna sig.

Kramar om massor.
Sorrow

Nä, blev ingen ljus dag idag... Trött, bara trött... Varför blir jag inte piggare??? Det känns ju ganska meningslöst allt igenom... Vill just ingenting. Bara sova djupt och drömlöst.

Hur kan ett liv kännas så tomt? Så ensligt, eller öde?? Känns som jag är ensamast i världen. Mina tankar är mina besökare... De ständiga besökarna. Men vad vill de? De pratar sitt tydliga språk. Sätter gränser för mitt liv och bestämmer över mig. De har inte helt vunnit men känner att de har stor makt. Vad har jag för rätt att dra min familj(mina barn) genom detta? Kaoset i mitt liv... Hur kan jag göra det bättre???

Varför hamnade just jag här? Inlåst i mitt fängelse... Går ut när jag måste, annars låter jag mig själv ruttna bakom lås och bom. Jag har tappat tron på att komma ut... Men i morgon är en annan dag...

Glaskula: För lite över en vecka sedan hittade jag TA, surfade runt lite på forumet och bloggarna och så snubblade jag över "I mitt huvud skriver jag ett  brev… Det är mitt farväl I mitt huvud skriver jag ett  brev… Det är mitt farväl"

Jag började gråta när jag läste dom raderna och jag läste det om och om och om igen... Nu tror jag att jag har läst nästan allt du har skrivit här.

Jag är tio år yngre än dig, jag är man utan barn och utan sambo. Den enda erfarenheten utav barn med en diagnos jag har är vännens dotter som föddes med fel på hjärtat... Men gud vad vi har mycket gemensamt!

Jag hade så mycket ord i huvudet jag ville ge, men de har försvunnit så jag får ge dom när jag hittar dom igen. Men jag vill att du ska veta att även om du står i ett klibbigt jävla mörker så har du blivit ett ljus för mig.

Orkar inte läsa allt men vill önska DIG Glaskula GRATTIS på din födelsedag som var igår.
Är ett nytt ÅR i flera bemärkelser.. 2012 samt ett nytt levnadsår för dig som bara kan bli bättre.
Kramar om
Sorrow som ger visslingar och hurrarop till dig

I am lost in space....

Jag lovade mig själv att inte skriva i någon tråd men gör det ändå. Om någon nu läser så är det väl helt ok... Detta är mitt liv, min ångest och den äter upp mig. Trots att jag inte har direkt några fysiska symptom idag (kanske medicinen som gör det????) så är mina tankar så uppskruvade... Jag sitter och lyssnar på Kent, läser igenom mina trådar och PM, försöker samla mina tankar till hur jag vill framstå i morgon inför läkarbesöket. Min fasad utåt är sprucken men jag har märkt att den ändå är stark. Helst vill jag inte vara till besvär för någon och nu är jag besvärlig för alla... Kent sjunger om "hålet i mitt hjärta" och det är väl vad det är just nu... inte bara ett hål, det är krossat.

Jag kan inte hantera detta längre och jag vet inte vad jag vill. Jo jag har en längtan tillbaka till något jag var förut. Jag har aldrig någonsin varit nöjd med mig själv och mina prestationer men nog fan har mitt liv varit bättre än så här???? Eller åtminstone känslolivet... Jag har ju allt som funnits i mina drömmar (utom en dotter då om jag nu får yppa det... har alltid drömt om en dotter.... men det är väl också en förbjuden tanke. Vi får ju inte välja...)

Varför fastnar jag här som ett klistermärke... Jag är mer än en glaskula, tror jag. Men vem jag är vet jag inte????

Hur ska jag kunna få fram allt jag bär på? Hinner inte, orkar inte skriva en roman tills i morgon...

I am lost in space and I leave in silence...

Hej!

Jag håller med dig, innehållet är det viktiga... Jag har tagit tag i delar av mitt inre kaos i kväll. Började med att skriva några rubriker som jag fyllde på med tankar. Har även skrivit ut det. Skrev ganska kortfattat då jag känner att jag inte kan ta "allt" på en gång. Jag hoppas bara att jag inte sitter där som ett fån och inte tar hand om mig själv.... Vet ju jag måste för att överleva. Mitt liv är inte mitt längre...

Resultatet är det viktiga men min fasad är stark. Måste krossa den i morgon. Jag önskar nästan att jag ska bryta ihop totalt i morgon men samtidigt inte... Föestår du hur jag menar? Vill inte framstå som galen direkt men vill ju må bra... Bättre åtminstone. Jag vet jag nämner mina barn ofta, men jag lever verkligen för dem, men klart jag vill leva för min skull också.

Tack för att du ger din syn och tips:) Jag ska försöka göra mitt allra yttersrsta för att nå fram. Ska tala om hur rädd jag är och att jag har svårt att prata... lämna det jag skrivit...

Får man inte veta vad som är trasigt så är det svårt att laga. Precis som att det är svårt att hjälpa om man inte vet var det gör ont.
Du ska träffa doktorn.. Vi tar det igen, Du ska träffa doktorn. Var stolt över det, för vägen dit kan vara galet svår och jag har aldrig lyckats ta mig hela vägen. Var stolt, för Du är på väg att fixa hjälp till Dig.
Det kommer säkert fortsätta vara jobbigt och kanske allt blir pannkaka i morgon. Men kan det bli sämre än vad det är?
(oj vad lätt det är att fråga någon som inte är jag det) Man ska inte förneka andras känslor, men man ska inte förneka sina egna heller. Hur ska någon kunna hjälpa dig bli av med något du gömmer?
När jag bröt ett par revben och fick världens smäll i skallen så skrek och gnällde jag som en stucken gris. Inte för att det gav mig snabbare vård på akuten (när dom insåg att jag inte var döende eller riskerade bestående men så fick jag vänt lääänge.
Av någon anledning är det så mycket lättare när det är en fysisk skada. Men så fort det blir tankar när själen känns skadad... Då blir allt så svårt, det borde inte vara det, men det är mycket som inte borde vara.
Så ja var stolt över att du kämpar, var stolt över den väg du går.. Och jag förstår (tror jag) om du är livrädd... Men det är ju grejen. För det är lätt att göra saker när man är trygg ochsafe.
Det här blev kanske jättekonstigt.. Men alla får ha lite tålamod så kanske jag blir begriplig snart.

Hej Elfa. :)

Jag kan ge dig mitt svar på:
"Men kan det bli sämre än vad det är? "

Ja, det kan det - hur och varför då?
För Om man stannar i ett dåligt läge - så fungerar livet så att det fungerar inte, inget är statiskt(förutom kanske att allt är relativt, det kanske är statiskt. ;) ), utan det utvecklas åt ett håll, eller ett annat.
(eller, om man så vill, antingen utvecklas det, eller så regrederar det)

Människan är föränderlig, inte konstant.
Så metaforiskt:
- Skottar du skräp på en och samma hög, så blir skräphögen större och större(blir det lättare/billigare att rensa bort en gigantisk hög, jämfört med en liten halvhög, hög?).

Tack för att ni ger mig chansen att fundera innan jag går till läkaren idag. När jag läser det ni skriver (och kanske det jag skriver också än mer) vet jag inte vad jag ska tro om mig själv längre. Är jag i ett läge där jag gett upp innan, eller vill jag inte??? Jag vet inte. Jag har ju tendensen att skjuta upp allt som är jobbigt, svårt och tråkigt in i det sista... jag orkar inte ta tag i det innan helt enkelt. Så mycket lättare att plocka ur och i diskmaskinen, hänga tvätt eller tom ligga på soffan..

Jag har skrivit ut allt som jag har startat här på TS, alla trådar iaf och vissa PM. Men bara att försöka läsa igenom dem själv blir för mycket för mig. Allt går mig över huvudet och hur ska jag kunna få fram allt jag känner när jag känner så mycket är fel. Hela mitt liv känns fel.

Ja det skulle vara lättare att komma med ett brutet ben eller hjärnskakning, men nu är det ju inte så det är. MEN i hjärtat känner jag ändå att jag vill ha hjälp. Jag skulle inte skriva här annars det är jag ganska säker på. Jag vill bara få stopp på mig själv. Missförstå mig inte, med stopp menar jag att jag vill få hjälp att komma igenom detta, komma över och komma vidare.

Jag vet faktiskt inte vad som hindrar mig. Jag förstår inte mig själv alls. Kan ju kännas lite dumt då... Varför stoppar jag mig själv när det känns som värst?? Varför är det så svårt?

Jag skickar det jag skrev igår i PM till dig Lenny. Jag vet inte om det var/är tillräckligt, men att få ut något av allt det jag skrivit här känns svårt...

Hej vännen!
Allt tar tid så att du inte får ur dig ALLT på en gång är nog bara bra då allt som kommer som är jobbigt måste tas om hand och blir det då för mkt på en gång så blir det lätt övermäktigt.
Ja hon läser mellan raderna.. Det är deras arbete att vara lite analytiker också vilket dom är på både gott och ont måste jag säga.

Känner igen det där med att äta.. Jag tvingar mig att äta fast jag inte är hungrig.
Har inte känt hungerkänslor på åratal men likväl äter jag för att orka.
Vatten är viktigt och att ersätta det med kaffe är ingen bra lösning.

Jag tappar upp 1,5 liter vatten varje morgon i kylen och när kvällen kommer har jag druckit det.
Inte för att jag är törstig utan för att kroppen behöver det.

Det verkar som du har en generaliserad ångest för jag känner igen mig så mkt av det du skriver om.

Klart det finns hopp- Jag oroar mig för allt jag med, men har blivit bättre på den fronten. Inte mkt bättre, men likväl lite och det får jag vara nöjd med.
Nu oroar jag mig inte för att disken samlas på hög och hur jag ska orka ta den utan jag oroar mig mer för ekonomi, mina barn samt barnbarn och det värsta är när tankarna går till... Tänk om jag dör.. Vad händer då med min dotter speciellt som bor hemma ... Då står hon utan bostad mm mm.
DET är så typiskt GAD och jag har ju min puls och hjärtnoja som mellan varven slår till och DÅ är det fruktansvärt jobbigt.
Jag är inne i en sådan period nu eftersom allt är så jobbigt med sonens situation osv, så jag är allt annat än människa, men jag ger mig inte....Jag har klappat till ångesten lika många ggr som den klappat till mig och jag ska ha sista slaget så är det bara.

Jag försöker meditera dagligen för att ge mig själv ett lugn vilket jag varit väldigt bra på innan jag blev dålig, så jag gör så gott jag kan med den biten.

Jag sitter nu i ett rum med en rökelse tänd, en cd-skiva med porlande vatten ljud och en minimal lampa tänd, och framför mig står 2 porslinsänglar och dom talar sitt eget språk trots att det är porslin.

Jag samlar på änglar.. Vita änglar.. dom är vackra, står för kärlek och lugn och dom ger mig faktiskt tröst många gånger hur tokigt det kanske än låter.

Jag försöker finna saker som känns bra och lugnande för mig och jag ska köpa ett bords vattenfall så jag får ljudet i mitt rum.
Det är sååå rogivande.

Har d u mediterat ngn gång?
Det gör mkt för själen även om det kan behövas träning i att slappna av.

kram
sorrow