Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Att varför gud gav oss borderline. Samtidigt som borderline känns som en välsignelse av gud så känns det som en förbannelse. Men vi med borderline har nåt som ingen annan har, så det en gåva eller en förbannelse. Det kanske e lite av båda?? Det jag tycker e jobbigt med borderline e alla känslorna som man inte kan sätta ord på och dom känslorna känns som en en resa utan ett stopp och när de kommer till stopp vart har jag hamnat då?? Blivit ännu sämre?? Min oro är så stor. Jag vill verkligen inte bli sjukare än vad jag är. Aldrig! Varför är Gudarna så orättvisa?? Det finns nån mer än mig. Finns där nån mer än mig?? Ibland känns det som jag har personligehtsklyvning, nej inte schizofren, inte fan vet ja hur folk blandar ihop det, men nej. Och ibland känns det som jag är schizofren eller mycket psykotisk. Narcissimen i mig räddar mig iblad oftast när jag har det som svårast för att inte bli sjukare än vad vad jag är, som tur är. E narcissimen e gåva eller då?? Depression och det fruktansvärda illamåendet, svimmingarna som försöker få mig att slappna av men endå svimmar jag inte, dom är där hela tiden nästan och det mycket dåliga måendet. Det känns som i min depression att jag faller och faller och landar aldrig nånstans för att kunna resa mig. En bekant sa en gång att jag kommer resa mig, men det kanske var fiction eller önsketänkt. Det var en man en gång som sa nåt bra för att uppmuntra mig och han sa att han är inte rädd för nånting och han kunde inte förstå varför jag var rädd för allting som finns i den här världen. Visssa människor har en själ vissa inte, men de e väl meningen också, va konstigt de skulle bli om alla hade en själ.