Hej alla överlevare!
Jag vill bara dela med mig av vilka sviter jag har från mina övergrepp men också vad min terapi givit mig. Och att livet på ett sätt blivit mycket lättare. Men på ett annat sätt också blivit svårare. Jag själv är mer begriplig för mig själv och andra. Men samtidigt kan jag inte längre fötränga vissa saker. Jag lever med känsloran utanpå vilket är en stor förändring mot tidigare då alla känslor var inlåsta långt inne i mig själv. Jag kämpar fortfarande med att veta vad jag känner och lyssna på mina kroppsreaktioner. Det är inte enkelt. Men det är heller inte omöjligt. Jag lär mig nya saker om mig själv hela tiden. Och idag trivs jag bra med mig själv. Det som är svårt är att ibland fungera ihop med andra. Och att få andra att första hur jag fungerar utan att berätta detaljerat. Än så länge lyckas jag bara på min blogg, där jag får utlopp för mycket frustration som jag bär på. Andra sätt är att träna och sms:a eller skriva till kompisar. Jag föredrar fortfarande skriva framför prata. Men skillnaden är att jag idag har orden och kan prata om jag vill.
Om ni vill får ni gärna kommentera med era tankar och erfarenheter. Jag har lärt mig mycket om mig själv genom er här på detta forum. Det är jag evigt tacksam för. Ni var 50 % av min terapi.
Â
Styrkekramar till er alla!
Not interly the whole truth
När någon kommer mig för nära mår jag dåligt. Jag borde inte längre bli så jävla förvånad över mina reaktioner. Och ändå så tappar jag hakan varje gång. Vad är den här tröttheten för något? Hur kommer det sig att jag inte sover? Varför har jag ångest? Varför gråter jag så lätt?
En gång för länge sedan lärde jag mig att inte prata om mina känslor. Jag lärde mig att det bästa sättet att få kärlek var att inte vara komplicerad, att må bra. Och det här kämpar jag fortfarande med. Jag stängde in alla känslor och täppte till kranen. Under min terapi öppnade jag kranen lite åt gången och tillslut sköljdes jag över med den våg av känslor som jag stängt inne under alla år. Idag kan jag inte täppa till kranen. Idag lever jag med känslorna på utsidan. Mycket bättre för mig, men jobbigt för min omgivning kan jag tro.
Idag blir jag dödstrött vissa dagar. Som igår och idag.
Och jag vet att Du inte förstår det här. Jag vet att när du frågar mig och vill att jag ska berätta om mig att du tänker att jag nog fungerar som de allra flesta, de som inte får ångest av att ge en bit av sig själva. Men jag gör inte det. Jag är skadad, jag har ett osynligt handikapp. Och ibland vet jag inte hur jag ska hantera det för att jag ska få uppleva kärlek som alla andra. Jag vet inte ens om jag är kapabel. För det gör så ont. Och jag är så rädd. Att jag faktiskt ibland önskar att jag inte kunde bli förälskad. Att du inte hade sett mig. Att du inte tycker om mig.
Samtidigt som det är min högsta dröm att få komma dig nära så är det också en mardröm.
För jag vet inte om jag skulle överleva att förlora dig.
Och när Du sedan är otillgänglig och inte hör av dig. Rullar allt gammalt in över mig igen. Och skuggorna säger till mig: "Dumma lilla flicka, vi har ju sagt att ingen kommer ta emot din smärta. Du ska ju inte prata om dina känslor. Kolla nu pratade du om dem (visserligen var det han som började prata om dem) och nu har han stängt dörren. Om du hade varit tyst hade han säkert hört av sig. (Ja han behöver ju tid jag vet, och han har hela tiden varit dålig på att hålla kontakt.) han tycker om dig, men kom igen varför skulle han satsa på ett wild card som du?"
Jag kämpar mot mitt skuggmonster och resultatet blir = att jag blir dödstrött
Men det bästa med livet är att imorgon är en ny dag.
kanske vaknar jag upp utvilad.
Â
Miss Ambi
