Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Idag var jag tvungen att träffa skithögen.... Han ville ju fika på stan tillsammans med barnen o mig... men jag sa igår att han kunde hämta barnen på skolan o dagis o köra hem dem när de hade fikat klart... o när de kom hem såg jag till att jag var ute o gick med hunden o kom hem straxt efter dem... så att de var tvugna att vänta ute - så även han. Jag vill inte ha honom i MITT hus just nu!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Sen när han frågade om när vi ska byta barnen, måndagar eller söndagar.... vi hade måndagar när vi bode varannan vecka i huset men har sedan bestämt FLERA gånger att vi skulle börja med söndagar eftersom barnen vill ha med sig sina nintendon mellan bostäderna. MEN återigen frågade han vilken dag... Är han helt dum i huvudet eller????? Vi har redan pratat om det flera flera gånger. Men så har det alltid varit under vårt förhållande, när det gäller belsut som vi har tagit så glömmer han alltid bort det "oj, jag glömde"...

Sen så sa han att han kunde komma o hämta dem på söndag kväll - då sa jag att barnen vill visa mig hur de bor hos honom - Åh, ni skulle ha sett paniken i hans ögon!!!!!!!!!!! Eller passar inte det dig eller? frågade jag. Jo, ja, stammade han fram.... FEGA KRÄK!!!!!!!!!!!!! Han är väl rädd att jag ska se spår av HENNE i hans lägenhet - eftersom han fortfarande ljuger... han vill ju vara själv och hitta sig själv.... MEN jag vet med 99% säkerhet att hon redan har bott en helg hos honom o ska göra det den här helgen också... info från hennes man är ju att hon bor "hos en vännina". Vänninna med snopp! Och en jävligt liten snopp också... Ah, där kanske jag hittade ett sätt att såra honom på ; ) Att säga i förbifarten "hoppas att hon inte tycker att det är jobbigt att du har en sådan liten snopp o att det går för lätt o fort för dig" Det borde svida ordentligt o göra honom obekväm o osäker i sin "ny inledda relation". Vi har ju arbetat fram en teknik för att få det att fungera - men det är ju inget man gör i början av en relation direkt, det är ju ganska känsligt ; ) Nu växte det ut små horn på mig...

Åh, vad bitter o arg jag är idag!!!!!!!!!!!!!!!!! Och nej, jag ska inte nedlåta mig till den nivån. Men det skulle ge tillfredsställelse för stunden...

Åhhhhhhhhhhh

Har pratat med HENNES man igen - vet ej om det är bra eller ej... här om dagen hade hon tillslut efter mycket diskussioner erkänt att hon o min man/ex har ett förhållande o att hon skulle sova hos honom - men hon hävdar fortfarande att det är första gången - varför fortsätta att ljuga??? Hennes man o jag sitter o "peppar" varandra genom att berätta allt som är negativt med våra respektive ex. Sjukt?! Ja, kanske det. Men det gör att vi kan skratta lite åt eländet. Vi kan tydligt se vilka problem som de kommer att stöta på om de är likadana i den relationen som de har varit innan.

Och det sorgliga är att både han och jag vill bara att våra ex ska komma tillbaka hem till sina familjer...

Hoppas att du får lite lindring i natt och kan sova riktigt gott/kram

Hmmm. Men om de har umgåtts flera gånger som du tror så kan det mycket väl vara så att det kanske finns lite vardag över förhållandet redan. Och då betyder det tror jag tyvärr ingenting positivt för dig att han varit inne i o kommenterat på innebandysidan eller att han ringde dig istället för sms. Jobbar inte de ihop också fortfarande o träffas där dessutom? Tror däremot att faktumet att du var så stark när du var i lägenheten fick honom konfunderad... Bra där!

Jag känner igen det där analyserandet så väl... Så gör jag också. Mitt ex skrev i fredags en facebookkommentar på ett foto på mig där jag står i en pool att "det var ett väldigt fint foto". Alla såna här små saker får fart på förhoppningarna, men det är helt onödigt. Finns inget intresse egentligen men de vill gärna ha kvar bekräftelsen... Gå vidare o tro inte att det blir ni igen är mitt råd. Se det som ni hade som ett passerat kapitel o ta med de positiva ur ert förhållande o försök tänk att det ni hade var bra men nu är det klart... Och nu är det dags att du fortsätter att bli bra på egen hand och så småningom hittar nåt annat nytt. Skulle det bli ni igen så är det väl en bonus, men hoppas inte på det...

jag måste sluta lura mig själv...

Fick reda av en vän igår att mitt ex har börjat fråga om jag o vännen har pratat eller om någon annan har ringt o pratat med vår gemensamma vän... jag har en känsla av att DE börjar undra hur hennes man kan veta /gissa så mycket. Det börjar väl bli obehagligt!!!!! Jag tror nog att de kommer bli skitförbannade när de någon gång listar ut /får reda på att hennes man o jag har pratat med varandra. Men jag kan inte tycka att "vårt svek" kommer i närheten av deras. De får bli hur arga som helst - vi har åtmistonde inte varit otrogna mot dem. Sen kan jag absolut förstå om de kommer att bli arga för de kommer säkert känna sig kränkta av oss - o att inte veta vad vi har pratat om kommer säkert vara jättejobbigt. Och de kommer förmodligen tycka att vi har svikit dem genom att prata bakom deras rygg, och som de säkert kan gissa så är det ju inte några snälla saker som vi har sagt o det är nog jobbigt. Och med tanke på att de båda två har valt att "anklaga" både mig o hennes man för att ha plattat till dem o bestämt o att vi är allmänt dumma - så kommer de nog även denna gång lägga mer energi på att anse att vi är de dumma denna gång också. Att det är vi som gör mest o störs fel!!!!!!!!!!!!!! De kommer nog inte kunna ta till sig att vi hade aldrig pratat med varandra eller vet om varandra om det inte hade varit för deras oerhörda svek.

Släpper du eller orkar du helt enkelt inte?

Frågan är varför du har sådan ångest, det gäller nog för dig att sortera tankarna där.

Är det för att du älskar honom och vill till varje pris ha honom tillbaka? Helt villkorslös kärlek?

Eller det är för att han uppfört sig så fruktansvärt illa mot dig och sårat, svikit och bedragit dig? En människa du har litat helt och fullt på och har barn ihop med, någon som ska stå vid din sida, har gått bakom ryggen på dig på ett jättefult sätt.

Börja där, så är du en bra bit på väg!

/MLJ

Jag vet faktiskt inte vad ångesten grundar sig mest på - att jag har mist den jag älskar eller hans oerhörda svek o känslan av att vara så kränkt av den jag litade mest på i hela världen eller ångesten av att vara ensam att ingen älskar mig som kvinna längre.... jag vet helt enkelt inte. Spontan säger jag ångest över min oerhörda saknad o längtan efter min man - men hjärnan kanske lurar mig där - eller hjärtat...

Min lärare som även är socionom sa något klokt idag... när jag stod o pratade med henne om allt som händer o hur jag mår o min längtan efter min man så sa hon... "Men du vill inte ha honom tillbaka... du längtar efter den du trodde att han var, inte efter den han visade sig vara" Tänk så sant!!!!!!!!!!!!!! Jag längtar ju absolut inte efter den lögnaktige o svekfulla människan han är idag utan efter den mannen som jag kände o levde med... Och om vi skulle någonsin komma till att han skulle vilja försöka igen så vet jag faktiskt inte om jag någonsin skulle kunna förlåta eller lita på honom igen...

Hoppas du kunnat sova bättre nu och att det känns lite bättre...

Ja, barnen längtar man efter fortfarande varannan vecka. Så det förstår jag att det inte är så lätt. Min 6-åring säger ungefär samma, att hon vill vara med mamma eller att hon tycker att mamma ska flytta hem igen (För nu pratar ni inte elakt med varandra). Det är klart, inte så kul att vara hos mig bara när jag inte är på topp direkt.

Hej kära gungfly!

Jag har läst alla dina inlägg och det skär i mig. Jag gråter ibland.Det gör mig så ont om dig- och om barnen.Jag vet vilken ångest du känner och hur allt snurrar och inte är logiskt. Har varit där- men vi lyckades hämta oss och återknyta till varandra.

Det blir en total konflikt i hjärnan. Dels har man själklart djupa och varma känslor kvar för sin man. Det är inget som går bort i ett slag. Det tar tid att bygga upp och lång tid att "sudda ut". Dels är det inte så enkelt som att säga"du vill inte ha honom", "han har gjort så fel", osv- för han är så totalt länkad till det du bryr dig om allra mest- dina barn. Hade ni inga barn skulle du kunna klippa av och slicka dina sår. Det går inte att agera ut på ilskan och hatet för då "skadar" man sina barn.

Man är fast i en rävsax,en vattenvirvel av mostridiga känslor- och man ser ingen väg ut.

Och man lider för sina barn också. För mig personligen skapade det otäcka starka hatkänslor. Just att han inte värnade om barnen i allra första hand. Det är det som känns svårast att förlåta.

Jag vill skicka alla mina varma tankar och känslor av förståelse till dig. Och vi är nog rätt många. Jag vill försöka stärka dig genom att säga att du lider nu men jag är övertygad om att han ska lida värre-längre. Han har gjort det värsta man kan göra. Svikit den han lever med(ljugit, bedragit,inte öppet gett en chans). Han har totalt svikit sina barn. Det kommer ikapp honom och han ska leva med det hela sitt liv. Han kommer att få svårt att förlåta sig själv. Han skulle behöva bryta med kvinnan, gå igenom terapi för att göra alt riktigt med dem som står honom närmast(du och barnen). Sedan se vart det leder. Nu agerar han fullblodsegoist och det kommer att slå tillbaka- på honom själv.

Du kan gå med högt huvud. Du har en rak rygg. Tänk på det! Det är huvudsaken. Du har gjort allt för dina barn och inte svikit. Hoppas du står ut. En fot framför den andra. Försök stå ut i vattenvirveln! Många varma hälsningar

Jag blir galen på denna bergodalbana som rör sig i mitt huvud... Jag är så trött på att gråta, ha ångest, ha hopp för något som inte finns... jag vill slippa dessa tankar - men de bor i mitt huvud... idag har jag surfat runt o läst om skilsmässa och återföreningar.... o jag tänker en miljard gånger varje dag HUR SKA JAG FÅ TILLBAKA HONOM?????!!!!!

Jag vill fortfarnade till 100% ha tillbaka honom trots att han har gjort mig så illa - och gör barnen illa just nu. Jag funderar så mycket på vad denna önskan står för men kommer inte fram till något klart svar.

Är det någon som har varit med om att återförenas efter en skilsmässa? Eller känner någon som har gjort det,,, om... hur gick det till o hur långt efter skilsmässan och hur gick det sen?

Hoppet är ju det sista som överger oss - säger de kloka

Hej vännen. Det du skrivit låter som mitt liv, precis så har jag haft det. Har kommit över honom nu, han lämnade mig efter 13 år och precis som du har vi barn. Det som är smärtsamt är tiden utan barn. Men man får vara desto mer fokuserad när de väl är där, utan att bli en överbeskyddande ängslig person.

Det du måste göra är att ta till dig några hemska ord: han kommer inte tillbaka. Det är hemskt att säga, men du måste nog inse det för att kunna gå vidare. Han kommer inte tillbaka. Ni kanske finner varandra igen men då är det nya förutsättningar, när du är hel igen. För om ni skulle starta nu, med dig så trasig inombords så skulle du inte bli fri i dig själv.

När min syrra sa dom där orden så slängde jag på luren nästan, blev arg och sa att vad vet hon om det. Men det är så bara. Man vet inte vad som händer. Men att låta åren gå i en sorg, det blir som älvtjejen i sagan om ringen, när hon stod vid sin älskades grav år efter år och bara hade det svart och mörkt.

Jag vet hur ont det kan göra att älska. Men jag hoppas att det ger dig hopp, jag vill att du skall veta att det går att bli glad igen. Det blir bra men annorlunda. Acceptera det goda i det annorlunda, fokusera inte på det dåliga. Tro mig jag vet vad ångest är och har själv fortfarande behov av akutångest-tabletter, men det blir bättre. Alla dessa år suddar man inte ut hur som helst. Men det finns bra saker. Jag lovar.

Marcus, du hade fått slänga telefonen i mitt öra om det hade hjälpt dig, men det hade inte ändrat något - såvida du faktiskt inte fick lite lust att söka vidare i livet.

Det jag saknar är sällskap på kvällen. Och frågan är vems sällskap, för jag mår nuförtiden bra med vänner. Ensam är fortfarande inget kul.

Jag har hört att det blir bra, och det från verkligen pålitliga källor som jag väljer att tro på. Så vi tror det och så blir det bra. Tänk bra så blir det bra. Jag tänker inte alltid bra och dom dagarna är ju också misär...

Har pratat med exet idag om hur vår dotter mår... läraren hade ringt till honom o berättat att vår dotter är ledsen o har ont i magen o idag har hon gråtit o igår på fritids.... han säger då till mig att han har försökt lirka lite med henne men inte tror att det är skilsmässan - jävla idiot!!!! Jag säger att det måste väl även han förstå att det är.... o sen frågar jag om han har läst mailet o jo, det hade han... jag undrade om han har tagit det till sig... jo... men jag hör att så inte är fallet o börjar diskutera med honom om hur viktigt det är att han låter barnen få tid på sig för de känner sig ju inte ens hemma i hans lägenhet än, men han sa då att självklart är det deras hem eftersom han bor där, hur dum får man bli... och han tycker att det inte var något problem för de hade ju bara umgåtts med HENNE som om hon var en vän - o det spelar ju ingen roll om det var HON eller någon av hans andra kompisar... o när jag då påpekade att för barnen är det annorlunda eftersom HON inte är en vän som de är vana vid och att hon är en kvinna o att de förstår mer än vad han förstår så blev han bara sur o höll inte med....

Det han försökt göra då istället var att lägga skuld på mig genom att säga att han inte tyckte att barnen fick lugn o ro här hos mig för att jag flänger omkring till kompisar hela tiden... att det här är deras hem som de är uppvuxna i o känner till varenda vrå tänker han inte på och att vi har umgåtts med vänner på helgerna som vi alltid har gjort o att vi turas om o laga mat med våra vänner som vi alltid har gjort skulle tydligen vara fel nu - att det skapa oro o otrygghet för barnen.... Återigen försöker han få det till att jag är boven o den elake....

Jag frågade även om jag kunde få be om en sak för min egen skull o jo det kunde jag ju få göra... o jag bad honom om att han inte behövde umgås med VÅRA vänner o HENNE på ett tag så blev han lite tvär i tonen o undrade hur länge det var... återigen så var jag den duma  - han tycker väl fortfarande att han inte har ljugit o svikit... jag förstår inte hur han kan se sig själv i spegeln varje dag - hur han klarar av att leva med sig själv o dessa lögner mot mig o barnen. Med har man en strutsmentalitet så kanske det går bra...

Resultatet av dagens samtal är att min känsla för honom är att om han skulle komma o ringa på min dörr just nu så skulle jag slänga igen den i ansiktet på honom o be honom dra åt helvete!!!!!!!!!!!!!!!!