Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

:-((( jag sa oxå jämt ; lyckos de som har barn med andra och får tid till sig själv, lugn och ro osv... det är därifrån "gräset är inte grönare på andra sidan" kommer ifrån säkert... 

Jag har mått jävligt usel runt Julen själv.. i 9 år har det varit på ett viss sätt och nu är det inte samma längre... jag har blivit behandlad som luft i 7 månader.... Och jag vet med mitt huvud att det är över men fan ta mina känslor.... de hänger efter som fan!! 

Lycka till ikväll !! och ett råd, behandla honom som luft tillbaka för det reagerar dom på verkar det som ... jävla idioter! tänk att det inte är värt att jobba för sin familj lite mer??!!! 

kram!

Idag startade inte dagen bra - tårarna har runnit konstant i flera timmar och jag undrar varför livet har tagit den här vändningen. Vad har mitt liv för mening...  Det var ju inte så här jag tänkte mig att livet skulle se ut när jag gifte mig och skaffade mig barn - vi skulle ju leva tillsammans förevigt! Vi skulle resa tillsammans, uppleva tillsammans...

"Min familj är på väg till vänner fler mil här ifrån - och ska vara där ett par dagar. Till vänner som VI brukar hälsa på tillsammans - det känns så fel att de åker o här sitter jag i mitt hus helt själv. Klockan 24.00 i natt sa min dotter till mig när hon kramade mig godnatt och hejdå " Mamma det känns inget kul att du inte ska åka med, det känns konstigt!" Jag sa att det förstår jag men att ni kommer säkert ha jättekul ändå... Vad ska man säga.....

Jag älskar mina barn och vill träffa dem o krama dem varje dag - det gör så ont att inte få göra det. Och jag vill att min man ska "komma hem" - det räcker nu! Jag har förstått att han mår dåligt - MEN jag vill att han ska jobba på det här med mig istället för att fly.... En önskan som aldrig kommer att gå i uppfyllelse...

Hjälp mig att bli stark o känna att livet har en mening trots att jag inte får leva med honom. Hela tiden får jag tankelopar som handlar om honom. Hela tiden får jag en längtan efter att ringa till honom o säga att jag älskar honom och att jag vill att han kommer hem - hem och att vi ska leva tillsammans! Och att vi ska jobba på det som inte har varit bra och att vi ska vårda vår kärlek istället för att bara låta livet tuffa på och ta varandra för givet...

MEN det är försent och det gör så ont när jag försöker förstå det och att försöka acceptera det - för hela min kropp o själ vill så gärna ha honom - jag längtar konstant efter honom. Tårarna kommer när som helst och var som helst - jag får kämpa mot tårarna när jag befinner mig bland folk och på platser där det inte passar sig att stå och gråta på... men tårarna bara kommer - precis som nu... hur många tårar kan det finnas i en människa egentligen.

Varför kunde jag inte förstå vad det var jag hade och vårda det bättre?

Precios bra sagt! men det är så lätt att glamourisera det man hade, jag tycker också att det hjälper och tänka på det som var dåligt... men det jobbigaste är att man har barn ihop tycker jag... hela tiden så går man några steg tillbaka och en fram typ pga att barnet påminner om honom hea tiden.. igår så sa min dotter på 4 ; mamma du har glömt dina örhängen på badet hos pappa! och då kände jag att det knöt sig i magen, eftersom de inte var mina och det betyder ju som jag egentligen vet att han har andra där :-((( 

I mitt fall så har det gått så länge, sedan Juni... och det har hänt så mycket... han har varit kall och kylig och elak så jag vill inte ha tillbaka honom men jag har dagar som gungfly har imellanåt... som idag.. jag grät och grät och var så ledsen för att allt kändes så jobbigt, och jag kännde mig så olyckligt! jag tänker exakt som gungfly ; varör vårdade jag inte om min familj bättre? varför gav jag inte honom mera kärlek? varför? varför??  

Men Gungfly... du kommer och komma till en punkt då du kommer och känna ilska och bli skit förbannad för att han "lämnade familjen" "loggade ut" och berövade dina ungar ett hem... Igår så säger min dotter med stora tårar "jag vill att du och ppappa ska bo ihop" jag vill att vi alla ska bo ihop! då kände jag att jag blev så jävla arg på honom och tänkte ; hoppas du dör din jävel... 

Känslan av att bli lämnad och ha blivit övergiven är jävligt svårt och smälta speciellt av den man minst trodde att man skulle bli det av... 

Slutligen vill jag bara säga att jag tycker att du tar det bra! under omständigheterna... 

Hej o tack för er tro på mig... det behövs för jag tror inte på mig själv...

Jag tänker jättemycket på de som har varit dåligt - och jag älta även detta med min vänner som har hört mig älta det med dem genom åren som gått - så de är väl insatta i vad jag har tyckt o tänkt. Men trots allt detta så är längtan större. Jag saknar min älskade och bästa vän. Jag saknar att ha honom och barnen runt omkring mig hela tiden. Jag saknar att inte kunna prata med honom när som helst om vad som helst. Jag saknar hans famn. Ja, det är som ett stort hål som ekar av saknad... och det gör mig galen. Jag vaknar på nätterna o ligger där o tänker, ältar o saknar. Och jag får inte bort tankarna utan jag måste ligga o läsa halva nätterna för att inte gå under av alla dessa tankar som får mig att gråta.

*plockar upp gungfly i famnen och vaggar henne ömt en stund, så hon får ro*

Mina barn har äntligen återvänt hem!!!! Det är underbart. Vi sov alla tre i min säng i natt. Först två sagor o sen sova... Och i natt när jag inte kunde sova låg jag o lyssnade på mina underbara barn som låg o snarkade o pratade i sömnen. Åh, vad underbart!!! Det som jag har tagit förgivet o inte uppskattat förr - uppskattar jag till 100% idag.

Däremot har det hänt något konstigt med min man/ex... Förra veckan behandlade han mig med iskyla och igår när han lämnade barnen så stod han i hallen o pratade om både det ena o det andra... och frågade om vi skulle fika tillsammans med barnen på stan nästa vecka... snacka om tvära kast. Det känns som om någon har gett honom förhållningsorder om hur kan ska uppföra sig eftersom det har ändrats så markant på en vecka...

Älta, älta, älta

Hej Gungfly!

Jag känner så väl igen mig i det du beskriver.. Min pojkvän lämnade mig för snart 4 veckor sedan.Dom senaste 4 dagarna har varit fruktansvärda. Känns som jag är tillbaka på ruta 1 igen. Jag gråter och gråter, kan inte äta och ligger och grubblar halva nätterna. Jag slår på mig själv och klandrar mig för alla fel jag har gjort mot honom. Jag  glamoriserar och förskönar honom konstant. Tänker på vilken tur jag hade som hade en så söt, gullig trevlig social omtyckt pojkvän, men som jag aldrig riktigt uppskattade....Nu sitter man där i hissen...!! Det jag är mest rädd för är att jag ska fastna i det här beteendet. Jag borde ju ha kommit längre??? Det gör så ont hela tiden. Han är det första jag tänker på när jag vaknar o det sista jag tänker på innan jag somnar. Jag har 2 barn (ej med honom) som jag måste ta hand om och vara en bra mamma för men allt går på halvfart nu... Jag som annars brukar ha hjärnkoll känner mig helt uppe i det blå. Verkar som vi befinner oss på ungefär samma nivå i processen..Finns här om du vill utbyta tankar och känslor...Styrkekram

Är i samma stadie! Kan inte acceptera utan bara undrar vad jag ska säga eller göra för att det ska bli bra igen. Vill inte vara såhär... FAAAAN!

Hur klarar ni av att inte kontakta era ex?!? Jag bara ringer o tjatar o hon blir bara mer o mer irriterad o nu svarar hon inte alls.

Gungfly:Fy vad du måste känna dig sviken... Mitt x innan det här x:et var otrogen när jag var gravid i 5 månaden och lämnade mig strax efter. Vårt barn var planerat och vi hade varit tillsammans i 6 år så jag vet vad det vill säga att bli grundlurad och sviken.... Fy fan sånt sätter sig som en smeck.... Fastän jag hatade honom kände jag samtidigt kärlek för honom, vilket verkar helt obegripligt men dom känslorna ligger inte så hemskt långt ifrån varandra. Jag hoppas du kan omvandla hatet till ilska. Oftast hjälper det en bit att vara arg istället för ledsen och att man tar ner vederbörande från piedestalen man satt honon/henne på...

ek94jmn: Jag är en mycket stolt människa och jag skulle inte få för mig att böna och be.. Alternativet finns bara inte.Han lämnade mig , vill han mig ngt får han höra av sig. Visst sliter det i kroppen och jag längtar efter honom men det är under min värdighet att hänga kvar som ett plåster.

 jag tror att så länge du håller på och tjatar och bönar så når du inget resultat, du bara förnedrar dig själv... Försök låta henne vara hur svårt det än är. Du har ju gjort klart var du står, hon vet ju vad du vill. Nu är det upp till henne. Kram

Hej Gungfly!

Fy vad nedrigt gjort av din man!!! Som om det inte vore nog att du redan var ledsen och övergiven, nu detta också!!!

F-n vad besviken man blir, hur skall man någonsinn kunna lita på någon igen? Och som du säger, du trodde att du kände honom efter 13 år!!!

Hans beteende häromdagen, stå och snacka ihallen, viljan att gå och fika med barnen, för att han har dåligt samvete eller?? Nej Gungfly - han är helt enkelt inte värd en så fin tjej som du!!!

KRAM KRAM

låter som en bra bok!  när du kommer till steg 5 går det relativt fort... 

jag känner att jag är på steg tio och det är så himla skönt! När man väl är där så vill man inte ha tillbaka honom även om man fick valet, då vill man inte ha en som slängt ut en ur den gemensamma livet man hade för att han var förvirrad eller va de nu kan vara.. 

kram

Jag märkte att det går lättare att komma över sitt X om man antingen skriver ner alla dåliga saker om X:et. Det blir mera verkligt och man kan ägna flera dagar åt att komma ihåg alla små saker och när man ser sin lista som antagligen blir ganska lång är det lättare att inte vilja ha han/henne tillbaks.

Sen om du har någon kompis som du kan prata med som också kanske har sett X:ets sätt att vara och som kan styrka det du tycker kan också underlätta.

Men, mest tror jag att det blir lättare om man skriver ned det negativa om X:et och får på så sätt upp ögonen att den personen faktiskt inte är något att längta efter. Och en av de största punkterna på den listan blir ju faktiskt att X:et har lämnat dig.

/ Marcus

Hej. Tack för era tankar. Jag har vänner som har funnits i alla år som vi har varit tillsammans - och de har ju hört mig beklaga mig över det som jag inte har tyckt varit bra i vårt förhållande - saker som jag har varit sårad, arg och ledsen över. Och jag ber dem påminna mig om allt det som jag har sagt förr. För just nu har jag svårt att komma ihåg det och framför allt att ta det till mig - jag förminskar de känslorna o tänker fan vad larvig jag var - det var väl inte så farligt. Varför blev jag så upprörd o sårad av det osv. Men det är klart att det var viktigt eftersom det var något som jag fick ta upp till diskussion om o om igen under alla år...

I natt har jag legat o funderat på alla olika sätt som jag skulle kunna göra honom illa. Jag vill såra honom så mycket jag bara kan. Jag vill att han ska lida! Men alla sätt som jag kommer på drabbar ju i slutändan barnen - och det vill jag ju inte. Bla kan jag ibland få en lust att berätta för barnen att pappa har pussat o blivit kär i sin kollega när han fortfarande bodde med mig o sa att han älskade mig - jag vill att barnen ska hata honom och henne!!!!! MEN det är ju inte barnens konflikt och de ska ju inte behöva välja sida eller dras in i vår "fula" värld.... Men åh vad jag skulle vilja sjunka så lågt - ibland. Ibland har jag lust att ringa till hans chef o berätta hur ofta han har brutit sekretessen - så att han får sparken från sitt jobb - men det drabbar ju också barnen... Och jag har lust att säga att han får köpa nya nintendon o cyklar till barnen när de är hos honom - eftersom deras saker är ju här i mitt hem - som han har valt att lämna - men det drabbar ju också barnen...

Åh, vad jag vill göra denna människa illa. Han har ljugit för mig i så många månader. Han har sett mig i ögonen o sagt att han älskar mig o älskat med mig samtidigt som han har tänkt på en annan kvinna o haft kontakt med henne - och gud vet vad de har gjort mer... Just nu så hatar jag honom så intensivt så det är läskigt!!!

Och samtidigt vill jag att han ska ångra sig o komma tillbaka - de sidorna går inte ihop! Jag blir inte klok på känslorna som åker omkring inom mig.

Gungfly - Bra att du låter bli att förverkliga de (ursäkta mig men) väldigt dumma tankarna. Men bra att du får ut lite känslor här.

ttmca - Du har säkert redan själv tänkt dig in i situationen, men försök att vara beredd på en tuff tid när hon flyttat...

/Själv känner jag mig som en otroligt liten människa just nu som bara inte lyckas låta bli att kontakta exet trots allas bra kommentarer! Vad är det för fel på mig?!