Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Hej

Jag vet inte hur jag ska komma på fötter o få mitt liv att fungera igen.... Min man vill skilja sig efter 13års förhållande - och har dessutom gjort det klassika och blivit förälskad i en kollega... Hela mitt liv har rasat samman och jag har fått sådan ångest så att jag inte fungerar. Jag har rasat 20kg på 2månader och äter sömntabletter för att ens kunna sova. Mina tankar går hela tiden till honom och ångesten kramar ut all luft i mina lungor och magen drar ihop sig till en liten hård knut. Jag försöker hela tiden aktivera mig genom att träffa vänner, läsa, prata i telefon m.m Så fort jag inte aktiverar mig går tankarna tillbaka till honom... och då också ofta på "han och hon" och de dumma tankarna som undrar vad de gör och om de kommer att bli tillsammas o om de redan har haft sex osv - destruktiva tankar som bara gör mig illa. Jag försöker acceptera fakta och gå vidare men jag kan inte... utan jag bara ältar o ältar och det enda jag vill är att han sak ge oss och vår familj en chans...

Hjälp mig att komma vidare - snälla!

Finns inget så grymt som att bli lämnad när själv fortfarande älskar den andre. Det totalt obegripliga i att han säger "jag vill inte längre" när själv skulle vilja vara tillsammans i evigheter och tyckte att ni hade det bra.

Det tar tid, det kommer att göra ont en tid, men som du vet går livet vidare. Jag har inga direkta tips utom att göra som du gör, försöka leva, ta hjälp av vänner, och kanske gå och prata med en terapeut.

Vet inte hur ni haft det, men kan också vara bra att du försöker sortera ut dina egna känslor. Är det du känner för honom så stark kärlek, eller är det andra saker som gör detta så svårt? Rädsla? Vana? Bilden av en "lycklig familj" som krossats? Tro att "ingen annan kommer någonsin vilja ha mig, var bara han"? Att den dynamik ni hade gjorde dig starkt beroende av honom att nu kan du inte fungera?

För om kan sortera ut känslorna lite, kan vara lättare att bearbeta dem än om helt fokuserad på "han min älskade har lämnat mig".

Men jag vet inte, svårt, hoppas andra som varit i samma situation mer nyligen svarar. Och jag är ingen expert.

Tänk på att för att han tagit initiativet så kanske det inte är så lätt för honom heller. Att när han nu "skyller på dig" kan det lika mycket vara för att "peppa sig själv", övertyga sig själv om att han gjort rätt, för att han ska orka själv att fullfölja detta, att bryta sig loss. Så hans egna motiv kan göra att han omedvetet kanske överdriver eller omformar historien lite. Kan vara så att han "gett dig flera chanser", men kan också vara så att han bara vill tro det nu, för att det passar hans syften. Vi människor kan vara så ibland.

Men även om det skulle vara så, så hjälper det inte mycket mot den hjärtesorg och rädsla du känner just nu.....

Hej igen

Jag tror jag dör långsamt inombords - jag kan inte förstå att detta händer... i helgen kommer han att flytta ifrån mig!!!!!!!!!!!! Och jag kan fortfarande inte ta det till mig. Jag älskar honom så mycket att det gör ont i hela mig. Jag kan inte förstå att man väljer att lämna ett 13år långt förhållande som han själv säger "har överlag varit skitbra" - utan att kämpa tillsammans med de problem som han nu har lyft fram på "bordet". Jag tror ju att om han bara gav oss en chans så skulle vårt äktenskap växta o bli starkare - om han bara var villig att ge det en chans.... Men han säger att han måste tänka på sig själv, att han tycker att han har tappat bort sig själv. Att han vill vara själv o komma underfund med vem han är... Det som gör att jag har så svårt att förstå är att när vi under sommaren satt o pratade om oss  och hur han mådde o såg på oss så sa han att han älskade mig, att han ville leva med mig, att han ville vara tillsammans med mig och absolut inte ville skilja sig. Senast en vecka innan han sa att han ville skiljas så älskade vi och han sa att han älskade mig - vad betydde det???? Var det bara tomma ord????????????

Jag känner mig så tom, trött, ledsen och orklös och vet inte hur jag ska gå vidare med mitt liv just nu...

Hej Gungfly!

Jag känner verkligen med dig, din smärta tränger igenom så tydligt att det gör ont att läsa. Jag förstår att allt känns hopplöst och svart just nu.

Jag lämnade min man efter 10 år tillsammans för några år sedan, mot hans vilja. Han kände då som du gör nu, vilket såklart var allra jobbigast för honom men mycket smärtsamt även för mig. Vårt barn var litet då och han kunde inte förstå hur jag kunde bryta upp och "förstöra" vår familj. Det var fruktansvärt jobbigt att ta beslutet, att genomdriva det likaså. Många tårar och sömnlösa nätter även för mig.

Jag blev i hans ögon lite kall och rationell just när det var dags att leta bostad, flytt osv. För mig var det överlevnadsinstinkt, ett sätt att skärma av känslor och gräva ner mig i praktikaliteter. Var tvungen för att orka.

Idag, några år senare, har vi båda nya relationer. Han som sa att han ALDRIG ville träffa någon annan än mig. Det är en klen tröst för dig Gungfly, jag vet, jag förstår att du tänker att "det kommer inte hända mig". Jag vill med detta bara säga att det kan finnas ett nytt liv bakom hörnet, även om det inte känns så just nu. GE INTE UPP!!

Jag känner med dig i din sorg, saknad och maktlöshet. Jag råder dig dock till att låta honom vara just nu. OM det finns en möjlighet att ni skulle kunna hitta tillbaka så gör ni det sedan ändå. Pressa honom inte nu, maila inte, böna inte och be, du sänker bara din självkänsla ännu mer av det.

Jag tänker på dig, KRAM

P

I natt har han bott sista natten i vårt gemensama hem - i morse åkte jag hem för att "ta över" ansvaret och umgänget med barnen. Nästa gång det är hans vecka så ska barnen bo i hans nya lägenhet - fy fan vad jobbigt allt känns.

När han skulle åka så bad jag om husnycklarna med de vägrade han att lämna ifrån sig för vi kommer först nästa vecka att gå till banken o att jag löser ut honom på papper... Jag sa att jag inte förstår varför han ska ha nycklar till mitt hem nu när han flyttar här ifrån - då menade han på att huset är hans också tills alla papper o pengar är färdiga. Han sa att han inte ska vara här o rota o då sa jag att då kan du ju ge mig nycklarna - men nej!!!! Jag vet inte varför det kändes viktigt för mig - jag tror att det är en markering från min sida - att han har valt att lämna mig då har han ingen rätt att kunna gå in i mitt hem heller.

Men jag blir tokig på mig själv o denna bergodalbana som råder inom mig. Jag ligger vaken flera timmar varje natt o tänker på honom o längtar... det blir som oändliga tankeloopar. Jag ligger o läser o lyssnar på ljudböcker för att tvinga dessa tankar ut ur huvudet - det är så jobbigt!

Nu måste jag hitta ett sätt att bli stark på!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Är det någon som kan ge mig bra råd hur jag ska klara detta???

J

Fy fan vilken hemsk dag. Jag har nära till tårarna hela tiden men biter ihop för barnens skull. Det enda jag vill göra är att lyfta luren o ringa min man/mitt ex och be honom komma hem..... hem för evigt!

Usch, jag vill bara gråta stora tårar - jag vill gråta ur mig all min smärta som bor i mig just nu - men jag får hålla det inom mig ett par timmar till.... tills barnen har somnat...

Min man/ex har haft barnen en stund på em - middag hos farmor. Under tiden har jag packat ner hälften av barnens kläder för måndag blir det första gången de ska flytta hem till honom för en veckas boende - snyft, vad fel det känns. Sen när han kom så bad jag honom att stanna så att vi även kunde dela på barnens filmer... och så stelt o hemskt det var. Sen ställer han frågor hela tiden Hur har du tänkt att vi ska göra med ditt o datt o ditt o datt. Och jag svarar att jag inte vet - men du kanske har tänkt hur du vill att vi ska göra.... Nej! är hans ständiga svar. En av hans anledningar till varför han lämnar mig är att han känner att han har varit överkörd av mig... men nu (och en miljard gånger under vårt äktenskap) när jag backar och vill och väntar på att han ska ta beslut - så mesar han o vet ingenting o bollar hela tiden tillbaka - vad tycker du...

Ligger i sängen o gråter o tittar på mina barn som sover här hos mig...

Imorgon ska de flytta hem till sin pappas lägenhet för första gången och vara där i 1vecka - jag går sönder av bara tanken. Luften försvinner ur mina lungor o klumpen i magen o illamåendet bara ökar för varje andetag. JAG VILL INTE DET HÄR!!!!!!!!!!! JAG VILL ATT MIN FAMILJ SKA BO TILLSAMMANS FÖR ALLTD OCH DEN TIDEN ÄR ÖVER OCH FÖRBI!!!!!!!!!!!

Igår var han här o hämtade hälften av barnens leksaker - och hans kyla och brist på kommunikation gör så ont. En vän som var här och som känner min man väl var förvånad över hans totala "neddragna pansar"......

Hur ska jag klara veckan som kommer? Hur ska jag klara resten av mitt liv som ska se ut så här?

Jo, de säger ju det - att tiden läker alla sår.... Men det är svårt att förstå att detta onda verkligen kan gå över...

De här dagarna utan mina barn är tunga och jag har fått jättesvårt att sova igen - sover bara några få timmar varje natt o vaknar sjöblöt av svett o ångest flera gånger per natt. Jag känner mig så trött i kropp o själ. Känner mig så trött mentalt så att ibland känner jag ingenting - bara en stor tomhet!

Mitt hjärta är tungt så tungt

Tack snälla rara Precious. Jag behöver alla styrkekramar jag kan få... Jag hoppas att jag får sova ordentligt i natt, jag behöver det verkligen. Jag känner mig så slut i både kroppen o i huvudet - hjärnan fungerar inte som den ska. Jag känner att jag blir helt trögtänkt o kommer inte ihåg vad jag har sagt, gjort eller tänkt att jag ska göra.

Hoppas att du också får en god natts sömn denna natt. God natt!

Hej. Jag har haft både insomnings- och sömntabletter sen i oktober - men just nu har de tagit slut och jag har tänkt att jag ska försöka klara mig utan dem - men det verkar som den önskan inte riktigt fungerar än... jag verkar vara för sänkt fortfarande för att klara mig utan de små läskiga pillrena - jag hatar piller! Så om det inte ger sig om några dagar så får jag nog inse att jag inte är redo att klara av att sova utan kemiska produkter... och det där med att äta det fungerar ju inte heller. Jag har rasat 20kg sen oktober... nog för att jag behövde det - men det är inte sunt att göra det på det här sättet o så här fort...

Hej Isabell

Mina barn är 6 o 8år och är väldens underbaraste barn - tänk att jag förr kunde säga "åh, vilken lyx det är för skilda föräldrar att få vara själv varannan vecka..." Fy, fan. Hur tänkte jag då??????????? Jag vill ha mina barn runt omkring mig varje dag trots att de bråkar o bråkar med varandra.

Jag jobbar inte just nu utan jag studerar och det har väl inte gått så lysande. Jag har klarat mig hitills tackvare min studiegrupp. Vi har gjort väldigt mycket grupparbeten - där jag har gjort "min del" men där de andra har sammanställt det till ett sammanhängande arbete av alla våra olika delar. Min lärare har varit underbar o stöttat o puffat. Jag har suttit o grinat på föreläsningar o seminarium o grupptimmar - tårarna har bara kommit - när som helst... Men nu måste jag rycka upp mig o skärpa mig annars är det ju lika bra att hoppa av - och det vill jag verkligen inte.

Jag pratar o ältar med många av mina vänner - o jag känner precis som du skriver att den har fått nog....och jag förstår dem... men mina RIKTIGA vänner säger att jag får ringa när som helst o hur mycket som helst - och de ringer själva hela tiden också och frågar hur det är.... Jag går också till en psykoterapeut regelbundet.... och jag använder mig av detta forum till att älta - och det är skönt.

Men trots allt detta ältandet så finns ju bara den där orealistiska önskan kvar - om att det ska bli han o jag igen. Den önskan kommer väl ta lång tid att släppa...

Ge mig styrka för att klara denna dag med värdighet och så lite smärta som möjligt...

Idag ska jag fira nyår tillsammans med 20vänner + mina barn och HAN... det är något som vi har gjort de senaste 4åren... Jag hoppas att jag ska kunna känna glädje och vara mer "vuxen" än han en sån här dag. Jag hoppas att jag klarar av att vara trevlig o glad istället för att uppföra mig som han gjorde här om dagen när vi var på en cup med vår 8 åriga dotter. Den dagen behandlade han mig som luft hela dagen och var lika kall o kylig som han har varit de senaste månaderna - det gör ont att bli behandlad så av någon som man har levt med i 13år...

Så jag ber till högre makter att jag ska klara av att vara klok och "vuxen" i dag... och jag hoppas att han ska tycka att jag är vacker och glad o undervbar så han inser vad det är han väljer bort i sitt liv ; )

Ha ett gott nytt år alla här på TS