Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Hej. Detta är mitt första inlägg på detta forumet. Jag har aldrig tidigare tänkt på hur stora problem jag egentligen har, förens de senaste dagarna då min sambo kom hem mitt i natten och berättade att han haft en affär med en annan kvinna i två månader...

Men just den här tråden handlar inte om själva otroheten, vi vill båda gå vidare. Detta var en uppvaknande. Det största problemet i vår relation är ensamhet därför att jag har så svårt att öppna mig inför min sambo. Jag har inte tidigare upplevt det här problemet i vänskapsrelationer, men nu efter de 4 år vi varit tillsammans har jag smittat av den här sociala öppenhets-rädslan även inom andra relationer till människor. Det har resulterat i att jag knappt har några vänner, har 1 ganska nära vän. Det här vill jag förändra och jag behöver hjälp!

Idag har grunnat lite och jag har kommit fram till att jag är så otroligt rädd. Rädd för att inte leva upp till den perfektion min sambo eftersträvar (han säger inte det öppet, men vi har pratat om att min smabo får människor att känna sig otillräckliga, detta har varit ett problem i hans andra relationer likaså). Den här rädslan har nu smittat av sig, jag är har ett behov av att känna mig perfekt. Måste alltid klä mig snyggt, pluggar som en idiot för jag måste ha MVG i alla ämnen i skolan (läser på komvux), måste laga den perfekta maten, måste vara en perfekt mamma, perfekt sambo.

Jag vågar alltså inte tala om hur jag egentligen känner, tycker eller tänker av rädsla för vad andra ska tycka om mig. Jag vill inte vara en mussla längre! Jag har alltid varit så öppen tidigare. För några år sedan när jag bodde på min barndomsort hade jag hur många vänner som helst!

Vad ska jag jobba med? Jag ska definitivt prata med min sambo betydligt mer. Vi måste börja om helt, vi har nog pratat mer de senaste dagarna än vad vi gjort under hela vår relation! Skrämmande...

Jag har iallafall insett att jag verkligen inte är perfekt. Och man behöver inte vara perfekt. Man behöver bara vara sig själv. Men hur ska jag hitta mig själv när gömt undan mig så länge?

Jag brukar aldrig ha behov av att träffa andra längre. Det är också olikt mitt "gamla jag". Förr ringde jag kompisar så fort jag kom hem för att jag ville prata och hitta på saker. Idag vill jag bara vara ensam, prata med mig själv.

Nu precis innan detta inlägget ringde jag upp en bekant från skolan. Vi ska fika eller ta en drink (jag kommer dock inte dricka något) på kvällen. Min sambo (t.o.m. min mamma) har under lång tid kommenterat att jag inte har några vänner. Nej, för jag släpper inte in någon! Jag känner bara ett så stort behov just nu över att få träffa människor. Jag vågade bjuda in mig själv vilket inte är vanligt, jag måste bjuda till mycket mer det förstår jag, så snart ska jag gå hem till henne över en kaffe. Är det såhär jag ska gå till väga? Hur vågar man prata om sina känslor? Ibland känner jag mig så tom, som att jag inte har något att säga. Kanske har jag bara inget "passande" att säga som lever upp till den personens standard? Jag tänker så gott det går att inte sortera eller analysera det jag ska säga i mitt huvud längre utan bara säga det.

Vill gärna ha tips på hur jag ska kunna bygga mitt självförtroende!

 

Hejsan.

 

Hur man vågar tala om sina känslor är svårt att säga. Det är väldigt beroende på vem man är. Jag pratar tex väldigt öppet med mina vänner och bekanta om att jag går i terapi, att jag har problem med vissa saker. Men mina föräldrar pratar jag ingenting med...

Det är väldigt svårt för mig att säga exakt vad du behöver hjälp med för det du har skrivit är fortfarande väldigt slutet och svårt att säga så mycket om. Ja, du och din sambo behöver verkligen starta om... Om det är möjligt. Det ligger i era händer i princip. Frågor som jag ställer mig när jag läser är. Hur ska ni börja om? Varför ska ni börja om? Vad säger ni till varandra? Vad känner ni för varandra?

Samtidigt verkar det du vill ha hjälp med mest här vara att skaffa dig vänner utanför relationen. Vad vill du ha för vänner? Har du gamla vänner du kan ringa och prata med? Vad vill du göra mer än att bara skaffa vänner? Varför har behovet av att träffa andra ökat så markant? Mår du dåligt över att inte ha så många vänner?

Det jag kan hjälpa dig med just nu är att börja med att sätta upp mål. Genom att sätta upp mål är det lättare för dig att sträva mot någonting. T.ex. kan du säga att om 6 månader skall jag ha träffat 10 olika personer i syftet att skaffa fler vänner. Och flera liknande saker.

Det tror jag är en bra början för dig. Skriv gärna mer och förklara lite mer ingående vad du vill ha hjälp med.

Relationen med din sambo kan jag inte säga mycket om. Min respektive och jag har grälat på jämställd nivå i 20 år nu och jag hoppas att vi får gräla minst 40 år till. Grälat, sen försonats, pratat allvar osv.

Men få nya vänner. Jag kanske skiljer mej mot dej på det sättet att jag aldrig har haft särskilt mycket vänner. Aldrig ensam, men... Men nu sen vi för några år sen flyttade till en ny stad och jag pendlar till en annan så är det förbaskat svårt att träffa folk i nya staden. Men det är faktiskt bara att en fråga om att se till att träffa folk, göra sig besvär för att se till att det blir av. Eftersom du har haft många vänner tidigare antar jag att du är bättre än mej på att "umgås", för mej är det också en fråga om att våga se folk, ta in samtal osv. Men jag tror ändå att det är en fråga om att komma in i rutinen att träffa folk.