Hej. Detta är mitt första inlägg på detta forumet. Jag har aldrig tidigare tänkt på hur stora problem jag egentligen har, förens de senaste dagarna då min sambo kom hem mitt i natten och berättade att han haft en affär med en annan kvinna i två månader...
Men just den här tråden handlar inte om själva otroheten, vi vill båda gå vidare. Detta var en uppvaknande. Det största problemet i vår relation är ensamhet därför att jag har så svårt att öppna mig inför min sambo. Jag har inte tidigare upplevt det här problemet i vänskapsrelationer, men nu efter de 4 år vi varit tillsammans har jag smittat av den här sociala öppenhets-rädslan även inom andra relationer till människor. Det har resulterat i att jag knappt har några vänner, har 1 ganska nära vän. Det här vill jag förändra och jag behöver hjälp!
Idag har grunnat lite och jag har kommit fram till att jag är så otroligt rädd. Rädd för att inte leva upp till den perfektion min sambo eftersträvar (han säger inte det öppet, men vi har pratat om att min smabo får människor att känna sig otillräckliga, detta har varit ett problem i hans andra relationer likaså). Den här rädslan har nu smittat av sig, jag är har ett behov av att känna mig perfekt. Måste alltid klä mig snyggt, pluggar som en idiot för jag måste ha MVG i alla ämnen i skolan (läser på komvux), måste laga den perfekta maten, måste vara en perfekt mamma, perfekt sambo.
Jag vågar alltså inte tala om hur jag egentligen känner, tycker eller tänker av rädsla för vad andra ska tycka om mig. Jag vill inte vara en mussla längre! Jag har alltid varit så öppen tidigare. För några år sedan när jag bodde på min barndomsort hade jag hur många vänner som helst!
Vad ska jag jobba med? Jag ska definitivt prata med min sambo betydligt mer. Vi måste börja om helt, vi har nog pratat mer de senaste dagarna än vad vi gjort under hela vår relation! Skrämmande...
Jag har iallafall insett att jag verkligen inte är perfekt. Och man behöver inte vara perfekt. Man behöver bara vara sig själv. Men hur ska jag hitta mig själv när gömt undan mig så länge?
Jag brukar aldrig ha behov av att träffa andra längre. Det är också olikt mitt "gamla jag". Förr ringde jag kompisar så fort jag kom hem för att jag ville prata och hitta på saker. Idag vill jag bara vara ensam, prata med mig själv.
Nu precis innan detta inlägget ringde jag upp en bekant från skolan. Vi ska fika eller ta en drink (jag kommer dock inte dricka något) på kvällen. Min sambo (t.o.m. min mamma) har under lång tid kommenterat att jag inte har några vänner. Nej, för jag släpper inte in någon! Jag känner bara ett så stort behov just nu över att få träffa människor. Jag vågade bjuda in mig själv vilket inte är vanligt, jag måste bjuda till mycket mer det förstår jag, så snart ska jag gå hem till henne över en kaffe. Är det såhär jag ska gå till väga? Hur vågar man prata om sina känslor? Ibland känner jag mig så tom, som att jag inte har något att säga. Kanske har jag bara inget "passande" att säga som lever upp till den personens standard? Jag tänker så gott det går att inte sortera eller analysera det jag ska säga i mitt huvud längre utan bara säga det.
Vill gärna ha tips på hur jag ska kunna bygga mitt självförtroende!
.jpg?1283503644)
