Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag ska försöka skriva kort och det finns säkert saker som jag inte kommer ihåg just nu men jag behöver veta vad jag ska/kan göra för att mina barn ska ha det så bra som möjligt.                            Jag och min förra man separerade för lite över 1 år sedan och våra 3 barn (5, 9 och 11 år gamla) bor hos honom för att jag inte är förmögen att ta hand om dem pga en långvarig, djup depression samt andra psykiska problem. Han har även en 16-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos honom.                                                                                                                                                            Jag är orolig över hur barnen har det hos sin pappa då han arbetar väldigt mycket, det innebär kvällar, helger och många dagar börjar han väldigt tidigt.                                                                                            I början var barnens farmor där när han inte var det men hon orkar inte längre och nu ligger oftast ansvaret på 16-åringen att ta hand om de yngre syskonen när deras pappa är på jobbet. Han ska se till att de kommer iväg till skolan/dagis, se till att de får mat, med andra ord sitter han barnvakt väldigt ofta. Men det finns även tillfällen då han slutar sent eller är hos sin mamma och mina barn får ta hand om sig själva. Jag misstänker att det händer att de inte får någon mat innan deras pappa kommer hem, vid halvtio på kvällarna, men jag är inte säker.                                                                            Barnen säger att de hellre är ensamma istället för att deras farmor är där eftersom hon är väldigt sträng och skriker mycket på barnen. (T.ex fick inte min son bada för att vattnet kostar för mycket enligt henne och hon har tom blivit tillsagd av helt främmande människor ute att hon ska sluta skrika på barnen så mycket!)                                                                                                                                        När barnen varit här har jag sett att de inte har borstat tänderna och de säger att de inte får någon hjälp med det hemma, de har kommit med trasiga och/eller för små kläder medan jag sett att deras pappa har så gott som köpt en ny garderob till sig själv. Det är småsaker men det är den hela bilden som oroar mig.                                                                                                                                               När deras pappa inte jobbar så åker han och tränar och de helger han varit ledig så har det nästan alltid varit någon fest han ska gå på. (Just nu är det lite bättre, han har dragit ned på festandet till 1 eller 2 gånger i månaden).                                                                                                                                  I skolan har det börjat gå sämre och sämre för dem, läxorna blir inte gjorda och min 9-åring måste nu få extralektioner i flera ämnen. Mina 2 äldsta barn har sagt att de vill att deras pappa ska vara hemma mer och de ringer även till mig när de är ensamma för de vill inte vara där utan någon vuxen.             Det här är vad jag vet, det finns nog massor som jag inte har en aning om.                                            Jag har försökt att prata med deras pappa om min oro men han blir bara sur och säger att jag inte har någon rätt att anmärka på något eftersom jag inte själv kan ta hand om dem.                                          Att inte kunna hjälpa mina egna barn är det värsta jag kan tänka mig, oron och skuldkänslorna är fruktansvärda. Jag har försökt så gott jag kan men depressionen släpper inte och min ork sträcker sig inte längre än till att träffa dem nån timme då och då.                                                                            Hoppas det inte var en alltför virrig "historia" och att någon orkat läsa den. Att jag är en dålig mamma vet jag och att det påverkar mina barn negativt är självklart men jag vill veta vad jag kan göra för att hjälpa dem. Nån som har några förslag eller konkreta svar?                                                                     (Vill bara tillägga att jag vet att han älskar barnen och vill att de ska ha det bra men jag tror att han oftast sätter sig själv och sina behov framför barnen och vad de behöver).   

 

Även om barnen bor hos sin pappa är du fortfarande deras mamma och om du misstänker att de inte har det helt ok där så är du skyldig att ingripa och om pappan inte vill lyssna på dig så vänd dig till myndigheterna som får kolla upp det hela det är INTE 16 åringens ansvar att småsyskomnene kommer till skola får mat mm det är pappans ansvar.

Kanske låter hårt men barnen kommer inte tacka dig senare i livet om du inte gör något nu era behov som föräldrar kommer i andra hand, först måste ni se till barnens behov det gäller er båda.

Lycka till

Hej,

Både Knet99 samt Fågel Fenix svarar mycket klokt! Det jag dock skulle vilja veta hur du vet att det är så som du skriver. I vilket skick de är i när de kommer till dig ser du givetvis och det måste vara fruktansvärt att se detta som mamma, och dessutom som en mamma som dessutom tar på sig väldigt mycket skuld. Får du någon stöttning? Jag vet inte hur din relation med pappan är, men om ni kan prata med varandra så försök prata med honom först. Funkar inte detta så prata med myndigheterna, precis så som Fågel Fenix skriver.

Varkar barnen olyckliga och oroliga över att vara hos pappan?

Bästa hälsningar

Anna

Hej! Du har redan fått flera kloka svar, men jag tänkte att jag också vill ge ett litet bidrag till diskussionen. För det första vill jag säga att du INTE är en dålig mamma! Dina förutsättningar just nu må vara dåliga, men det råder ju ingen tvekan om att din kärlek och omtanke om dina barn är stark och dina intentioner goda! Det viktigt att du inte glömmer det och bara köper myten om att du är en dålig föräldrer, för att du just nu inte kan ta hand om dina barn på det sätt du skulle önska! Tvärtom kan man ju säga att du är en ansvarsfull förälder som INTE propsar på att dina barn ska bo hos dig just nu, när du mår såhär dåligt. Det ska mycket till för att man som förälder kan sätta sina egna känslor av rätten att få utöva sitt föräldraskap i alla lägen åt sidan och istället se till barnens behov av att kanske bo någon annanstans! Det är både storsint och väldigt väldigt modigt av dig och något som man verkligen kunde önska att fler föräldrar var mogna att göra...

Därmed inte sagt att barnen ska ha det som de har det hos sin pappa i dagsläget, för det låter ju absolut inte bra! Förstår dock att du hamnar i en svår sits, när du försöker diskutera detta med barnens pappa, utifrån hur din egen situation är för tillfället. Men även om du, just nu, kanske inte kan erbjuda något bättre än vad han kan, så är det ju inget skäl till att inte kämpa för att era barn ska få det så bra som möjligt. Det är ju ingen tävling i vem som är bäst eller sämst förälder!

Några frågor till dig: Får du någon hjälp/behandling för ditt psykiska mående? Om inte så rekommenderar jag dig verkligen att söka det så snart som möjligt! Det förstår du ju såklart själv, att ju bättre du mår, desto bättre förutsättningar att hjälpa dina barn har du. Och du låter som en klok person, så du har säkert sökt hjälp för länge sen. En annan sak jag undrar är om du bor nära dina barn idag? Jag förstår att din ork just nu är begränsad, men det kanske ändå upplevs som en trygghet för barnen om mamma finns hyfsat nära... Och finns det kanske någon i ditt nätverk, som kan ställa upp och se efter barnen lite grann, som ett komplement till farmor?

Sen vill jag verkligen rekommendera dig att prata öppet om ditt eget psykiska mående med dina barn(men naturligtvis anpassat till barnens ålder och att utelämna sådant som de inte behöver veta t.ex. självmordstankar) Barn förstår mycket mer än vad vi vuxna ibland vill kännas vid och det är därför viktigt att du förklarar för dem att det inte beror på dem att du är sjuk, att du älskar dem lika mycket, trots att du ofta är trött och att du är ledsen att du inte kan vara med dem så mycket som du önskar just nu. Berätta också att du får hjälp om du får det och att det inte alltid kommer att vara såhär. Barnens fantasier och oro för sina föräldrars mående är ofta långt mer skrämmande än verkligheten, men det är ändå viktigt att man anpassar det man berättar för hur mycket barnen kan ta in och förmodligen behöver man prata om de här sakerna i mindre doser vid flera olika tillfällen.

I vissa kommuner finns väldigt bra grupper för barn som har föräldrar med en "känslomässig sjukdom" (psykisk ohälsa, missbruk, våldsproblemtatik etc.). De följer en metodik som kallas CAP (Children Are People) och som jag vet har hjälpt många barn att förhålla sig på ett sundare sätt till föräldrerns problemtik och som också kan fungera förebyggande så att de inte själva riskerar att utveckla liknande symtom. Dessa grupper finns ofta inom kommunens Individ och familjeomsorg och jag vill råda dig att ta kontakt med dem av flera olika skäl! Dels för att undersöka om dina barn kan få gå i barngrupp, dels för att prata om din oro för hur barnen har det och om du kan få någon hjälp t.ex. i kontakten med pappan eller att på annat sätt stötta upp så att det kan blir bättre för barnen. Du har också rätt till stöd för egen del med hur du ska kunna/orka vara en så bra mamma som möjligt utifrån dina förutsättningar. Jag är väl medveten om att myndigheter kan upplevas som något hotfullt, men de finns faktiskt till för att i första hand hjälpa människor och ditt utgångsläge är mycket bättre om du själv ansöker om hjälp och stöd än om det så småningom trillar in en anmälan från t.ex. skolan om att barnen far illa. Så både för barnens och din egen skull är det klokt om du agerar så tidigt du kan! Om du inte själv orkar ta kontakt, kanske du kan be någon annan i din närhet att förklara ditt ärende?

När du pratar med din före detta om din oro för barnen, försök att vara så ickeanklagande som möjligt och försök få honom att förstå att du inte är ute efter att kritisera honom, utan för att ni tillsammans ska kunna göra det bättre för era barn. Jag gissar att inte heller han känner sig så nöjd över hur barnen har det, men att det kan kännas som ett enormt misslyckande att erkänna det och därför behöver man gå lite varsamt fram.

Någon nämnde kontakt med skola/förskola och även det tycker jag skulle vara en bra idé!

Så länge du inte försöker utmåla dig till en mer fungerande förälder än vad du i själva verket är just nu, utan är öppen med dina brister, så kommer människor du möter i dessa sammanhang inte att ha någon anledning att kritisera dig, utan kan tvärtom respektera dig för att du vågar kämpa, trots att det innebär att du blottar dina egna tillkortakommande. Jag är övertygad om att detta lönar sig i längden!

Jag vill önska dig lycka till och återigen berömma ditt mod!

Vad bra! Nu har du satt stenen i rullning, så får vi hoppas att det ger någonting! Skönt att farmodern lyssnade på dig och delade din oro. Jobbigt för dig att du är så ensam. Vänner som sviker i sådana lägen och familjen långt bort, det är tufft. Men jag hoppas att du åtminstone har kontakt med din egen familj eller kanske några "äldre" vänner på något sätt, även om de bor långt borta. Jag tänker också att det borde finnas stödgrupper eller liknande på din ort, för människor i samma situation som du. Fråga din psykolog! 

Återigen ett stort lycka till! Och låt inte din före detta få dig att tro att du inte har någon talan angående dina barn, för det har du oavsett hur du mår! Glöm aldrig det.