Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag har lidit av depression från och till i 8 år. För ca 1½ år sedan fick jag svåra magproblem med symptom som liknar kraftig magkatarr/magsår. Jag tyckte att dessa problem kom från ingenstans då jag vid tillfället åt nyttigt, tränade en hel del och kände mig ganska stark. Jag har en del fobier bla är sjukhusbesök något som är väldigt svårt för mig. Så det tog ca 2 månader innan jag tog kontakt med min hälsocentral. Väl där fick jag andapsin och omeprazol. Det var många svängar fram och tillbax. Efter att ha medcinerats med omeprazol i 7 månader (vilket borde ha fått vilket magsår/magkatarr som helsta att försvinna) så slutade jag med medicinen då det inte hänt några framsteg. Jag började åter med citalopram som jag ätit i många år, men slutat med ett tag innan magproblemen kom då jag tyckte att jag kände mig stark. Men denna hopplöshet av att aldrig få må bra gjorde att jag drog mig undan mer och mer, utvecklade mer fobier och jag tycker oxå att jag utvecklat någonslags ätstörning i samband med det här. Jag blev mer och mer depremerad och har svårt att sova. Jag har alltid hållt ett väldigt högt temp i mitt arbete, men nu säger kroppen ifrån helt. Hela kroppen värker och jag känner mig totalt utmattad. Jag är nu halvtids sjukskriven och när jag kommer hem kl 12 på dagen efter att ha jobbat mina timmar så somnar jag och sover i ca 4-5 timmar. 

På min hälsocentral finns inga stationära läkare utan jag har träffat ca 5-6 st under denna tid. Jag har också fått kommit till hälsocentralens psykosociala team. När jag va yngre fick jag gå till vuxenpsyk och jag tyckte att det hjälpte. Jag har flera gånger bett om att få komma dit, men fått avlsag. Jag tycker min terapeut är bra, men jag känner inte att det hjälper särskilt mycket. Hon tror att anledningen till att jag uplevde hjälpen på vuxenpsyk mycket bättre är att jag nu har en djupare depression än då. Läkaren som sjukskrivit mig bytte ut citalopramet mot Mirtazapin för att han trodde det skulle hjälpa bättre mot sömnen och magproblemen som dom nu anser beror på mina psykiska besvär. (Som jag inte hade när magproblemen dök upp)

Just nu känner jag bara hopplöshet, d känns som att jag bara ska sitta här å vänta på att min kropp ska vakna till liv och orka göra vardagliga sysslor igen. Jag mår bara sämre och sämre psykiskt. Har ätit nya medicinen i 2½ månad nu och tycker inte att varken mag,sov eller dom psykiska besvären är bättre. Tvärt om. Det känns som att jag inte får någon hjälp, utan bara ska vänta ut problemen. Jag har väntat i 1½ år på att magproblemen ska ta slut, men varje dag kantas av enorma hungerkänslor, illamående, svidande mage, uppblåstmage.....jag glömmer säkert hälften.  Hur ska jag göra för att få en hjälp som fungerar??

 

Tappat hoppet

Hej Remmen!

Så, jobbigt du har det. Du behöver verkligen få stöd och hjälp. Nu har du ju prövat olika mediciner och mår fortfanade dåligt. Ge dig inte. Kontakta hälsocentralen igen och berätta precis hur du mår och vad du har gjort och gör för att bli bättre. Kolla upp om du kan få någon annan medicin samt magmedicin så magen verkligen lugnar ner sig.. Bara magproblemen gör ju det extra svårt för dig. Du skriver i början av ditt inlägg att du äter nyttigt och bra och senare skriver du om lite ätstörningsproblematik. Är det så att det blir lite för lite mat och långa hopp mellan måltiderna?? Kan detta vara ett förbättringsområde. Och sedan undrar jag om du tar dina mediciner tillsammans med måltider eller på fastande mage? Små enkla ändringar kan ha stor betydelse.  

Fundera på vad du exakt är orolig för och prata med din terapeut om detta. Säg också till henne att du inte är nöjd med samtalen. Ge henne feedback på vad som saknas. Det är dig det gäller. Du ska inte behöva må så här dåligt.

Under tiden ta hand om dig, se över hela din livssituation. Gör saker du mår gott av. Sätt gränser till omgivningen om det behövs eller be om hjälp för egen del när det kör i hop sig. Det stärker ditt egenvärde. Ta en sak i taget. Jobba med små förändringar undan för undan  i din takt, så ska du se att det känns lite bättre efter hand. 

Jag tycker också som madfox att du bör kolla upp andra behandlingsalternativ så du har ett parallelt spår ifall du inte blir nöjd. Skriv gärna igen och berätta hur det går för dig.

Lycka till!! 

Lisbeth : När det kommer till mitt problem med mat så känns det som alla olika "rön" jag fått om kosthållningen för att förbättra magproblemen bara blivit för mycket. Nu har d gått så lång tid utan att magen blir bättre att det bara känns som att jag gett upp. Varje gång jag går in i en affär känner jag mig helt blokerad. Jag irrar omkring i affären utan att veta vad jag ska äta, jag känner avsky mot mat och ingen mat känns aptitlig. Det slutar många gånger med att jag kommer ut utan mat. Jag och min terapeut gjorde därför en lista på mat som jag brukar tycka om och jag handlar efter den. Men väl hemma i kylen känns maten fortfarande inte aptitlig. Skulle någon fråga mig vad jag åt igår skulle jag inte komma ihåg det. Allt som har med mat att göra är så jobbig att jag på något sätt blockerar bort det. Affären kan jag ibland besöka flera gånger om dagen. Något jag köper ofta när hjärnan blockar sig är mealbars. Dom slinker oftas ner lätt.

Att äta håller illamåendet från magkatarren i schakt, så äter gör jag typ hela dagarna bara för att slippa illamåendet. Så särskilt långt mellan måltiderna blir det inte. Jag kan inte riktigt säga vad det är jag äter. Det blir oftast d som äcklar mig minst vid tillfället. Och när jag äter så blir d någon slags hetsätning. Jag kan äta hur mycket som helst och jag slänger i mig maten. Detta har resulterat i en MASSIV viktökning som påverkar min självförtroende väldigt mycket. Jag vill inte ens träffa mina vänner längre för jag skäms över hur jag ser ut. Ska jag åka någonstans som betyder att jag måste lämna min hemstad bunkrar jag upp med mat i bilen. Jag vet inte riktigt varför, men tror att det är någotslags säkerhetsbeteende för att slippa illamående. Illamåendet blir oxå värre i situationer som gör mig nervös. 

Mirtazapinen tar jag på kvällen en stund innan jag går och lägger mig och kvällstid är den tid jag äter mest så det blir inte på fastande mage. Omeprazolen äter jag inte längre eftersom det inte hjälpte. Det va inget beslut jag tog själv utan en läkare sa att jag skulle sluta med dom eftersom problemen va psykiska. Detta va efter 7 månaders medicinering med Omeprazol. Ingen försämring skedde efter att jag slutat.

Som ni märker så har jag en hel del kontiga beteenden, och jag känner mig så frustrerad över att d aldrig blir bättre. Jag mår bara sämre för var dag som går. Jag vet att jag har en fobi som gör att jag lätt utvecklar nya fobier. Men att ta tag i den fobin skrämmer mig så mycket att jag aldrig nämt det för någon teraput jag haft.