Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag undrar... hur kan man ta hand om sig själv när ensamheten äter upp en och man helst vill dö. Jag är rädd och ensam men vill inte ringa mina föräldrar och inte till någon vän. Jag vill klara det själv. Men ångesten är så stark.

Jag har lagat mat och bakat bröd, badat badkar, skrivit dagbok och stått i solen. Ändå denna ensamhetsångest.

Hälsningar

Den lilla randen bakom stenen

får du någon hjälp utifrån då? som psykolog, läkare eller någon som inte står dig så nära??

annars kanske det vore bra att söka hjälp...

kram

edit: ett varmt bad och/eller avslappningsövningar med ett band med avslappningsmusk kanske skulle hjälpa att lindra ångesten. Du skulle kunna sticka (eller motsvarande syssla som håller fingrarna sysselsatta) och sticka "fort" för att sen sticka mer och mer långsamt för att tillslut komma i harmoni med ditt inre och hjärtats slag. Lite tips.^^

jag förstår din tanke: man tänker kanske att: "nu vill jag inte vara den där pat som belastar sjukvården" men jag tror inte att sjukvården ser det så. :) Vi gemensamt betalar skatt för att personer *ska* kunna få hjälp när vi så behöver. :)

MÅLET för sjukvården ska alltid vara att en person efterhand ska kunna "vara vuxen sin uppgift" etc. Men samtidigt tänker jag att du inte ska känna dig som en belastning just för att det mänskliga (psyket) har inga garantier på samma sätt som en somatisk sjukdom. Vid somatiskt dito så har man en förväntan på att ett brutet ben-->opereras-->gipsas-->Re-hab.-->gå/simmövningar-->läkeprocessen får ta sin tid. Resultat att man kan gå igen. Dock avslöjar inte berättelsen HUR pat går, om denne går med hjälp av rulator, hjälpligt tar sig fram, eller är helt frisk.

Det jag tror är att personer som mår psykiskt dåligt ibland kan "snegla bort mot somatiken" och ha samma höga förväntning på att bli lika frisk och oberoende som personen med benet blev. Och av någon anledning så är det helt accepterat att en person som inte får 100% gångförmåga får en rullator/rullstol etc. men att man sker presoner som har själsliga bekymmer skulle vara en belastning? :S

Som jag vill se det så klarar den person som bröt benet sig självständigt men den som hyr rullstol av sjukvården behöver hjälp av denna i form av just en rullstol. Samma sak tror jag det är med psykiatrin att en medicin kan lindra tex. ångest och att du för ett tag känner att: "nu klarar jag mig"  men ångesten gör att själen din faller tillbaka i ett ångestbeteende som du inte kan rå för. :) Då kan terapeuten vara till hjälp för att hitta verktyg för att du på sikt ska kunna stå på egna ben. :) Känn inte att du "utnyttjar" samhället för jag tror att ingen här tycker att du gör det.

Däremot kan jag förstå att du känner dig en smula osjälvständig då ångensten gör att du "alltid" måste ha en terapeut "i ett sjukvärdsområde nära dig" (att du tex. kanske inte vågar resa till X land ifall den förrädiska ångesten skulle slå till) men ett tips för att kunna våga så sakterliga och i jämnhöjd med ångesten så att själen hinner bearbeta info., skulle du kunna försöka prata förtroligt med en väninna och på så vis för en kort period "lura själen" att hon är terapeuten ;) och i ett senare skede kan du göra så med vän 1 2 3 4 5 och på så vis har du alltid någon att prata med. Och resultatet tror jag kan bli att du kommer våga göra tex. en resa för när du reser med din vän så kan du småprata lite med "terapeutiska inslag" och lura ångesten på detta vis. :)

Lycka till :)