Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Alltså det är en sak jag inte fattar....
Att det ska vara så jävla svårt för andra att fatta att vi som lider av PMDD inte framkallar våra symptom på egen hand vilket en del verkar tro. Tror ni verkligen att vi vill må dåligt? Att man i princip vill ta livet av sig och bara slippa allt och alla?

Jag har länge funderat på om jag är psykiskt sjuk, manodepressiv, borderline eller om jag har en depression som gått överstyr...? Ju mer jag läser om PMDD inser jag att jag troligen haft det under många år och att det till och med kan ha föranlett till att jag utvecklat en depression.

De i min omgivning säger att stundtals är jag ok - dräglig att leva med men mina tankar kring självmord och hopplöshet gör att jag anser dem ha fel. Jag mår inte bra och har inte gjort på flera år och det kan min livsstatus verifiera. Jag är ständigt singel fast jag lätt kan få en kille om jag vill och det enbart för jag inte orkar eller kan engagera mig för jag vet hur jobbig jag är att leva med och därför ger jag mig inte in i relationer. Jag stänger ute mina vänner för jag orkar inte vara social - och de tycker jag är en egoist. Och visst har de rätt - jag är en egoist! En egoist som snart inte orkar kämpa och leva mer men det är bara ni andra med PMDD som fattar vad jag menar - NI andra tror er fatta, men ni kan och kommer aldrig kunna förstå, den ångest vi får leva med - dag in och dag ut....