Jag har länge haft tankar på att ta mitt liv, det har kommit i gått i många år. Har en svår ångestproblematik med bakomliggande depression och har gått i psykodynamisk terapi i 2 år. Min terapeut slutar om två veckor och jag tvingas då byta terapeut, och efter rejäla påtryckningar byter jag även metod till kbt. Hatar uppbrott och avsked och är därför livrädd, jag vet att det är larvigt - men det är sant.
Skulle egentligen ha åkt iväg till landet med min bror, hans fru och två mycket goda vänner idag (alla fyra bor utomlands, så jag träffar dem bara 1-2 ggr per år), men de fick åka utan mig. Jag är helt enkelt för rädd för att få panikattacker där uppe - långt från all ära och redlighet, och därmed sjukhus och hjälp... De senaste två veckorna har varit som en enda lång ångestattack, som förvisso gått lite upp och ner, men aldrig avtagit. Satt häromnatten och pratade med akutteamet på telefon länge, till slut lugnade jag ner mig såpass att jag kunde följa med min mamma hem och bo hos dem den natten. Det är förstås en förmån att ha dem nära och att de vill hjälpa mig, men det är samtidigt förnedrande att inse att jag inte klarar av att leva på egen hand.
När bilen åkte imorse bröt jag ihop fullständigt. Jag var så besviken över att jag inte vågade åka med och så avundsjuk på dem som skulle få åka iväg. Jag vill så gärna kunna, våga, men det går inte. Tror att beslutet var riktigt - men jag kan inte leva så här. Mitt liv är en enda stor "anpassning". Jag blev av med jobbet efter att jag legat inne i 2 månader i somras och är nu sjukskriven. Jobbar 25% på mitt andra jobb, men det är knappt jag klarar det ens. Snart har jag F-kassan över mig, jag är utförsäkrad i juni, och jag är skräckslagen över tanken påatt tvingas in i något jag int eär redo för.
Samtidigt börjar jag känna att jag nog aldrig blir redo, jag kommer aldrig bli bättre än så här. Efter två års terapi mår jag skit, får ångestattacker med alltför jämna, täta, mellanrum och enda sättet att hålla det någotsånär i schack är att skära mig. Jag har två katter så än så länge har jag kunnat skylla mina sår på dem (skär sällan djupt, vill inte tvingas sy... för då måste man förklara sig...). Men på sistone är det som att det inte riktigt räcker, jag känner en drivkraft att trycka hårdare med kniven, sitter ofta med alla mina lugnande tabletter i handen och funderar på om det skulle räcka... skulle jag hinna dö innan nån hittar mig. Men vad händer då? Eller ännu värre, vad händer om någon hittar mig... Jag är livrädd för att dö, men orkar int eleva. Skulle dock behöva hjälp att ta sista steget, för skräcken har tills idag varit lite för stor för att jag faktiskt ska svälja tabletterna. Men idag..... ärligt talat - jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill bara ge upp, bara få somna och aldrig vakna mer. Jag orkar inte
Â
