Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Min relation till min sambos föräldrar har alltid varit väldigt bra. De har verkligen uttryckt kärlek och gett mig trygghet. Jag har spenderat mycket tid hos dem och de känner mig väl. Trodde jag.... För ett halvår sedan ca faställde min läkare att jag hade diagnosen borderline. Jag har mått dåligt hela mitt liv och diagnosen stämmer in på mig. Jag har levt ständigt bakom en fasad och aldrig berättat för någon att jag mår dåligt. När jag fick beskedet och även blev sjukskriven några år framöver så kändes det rätt att berätta.

Jag berättade för hans föräldrar innan mina egna för jag trodde att mina föräldrar skulle bete sig värre dock tog mina föräldrar beskedet väldigt bra men min sambos föräldrar blev rena mardrömmen. nu avskyr hans föräldrar mig. De snackar skit om mig hela tiden till min sambo. Och säger att det bara är problem med sånna med borderline. De försöker få honom att lämna mig. Min sambo säger ifrån och försöker kämpa för mig och för oss. Men de lyssnar inte.

Denna konflikt har pågått ett tag nu. I början var problemet att de inte kunde acceptera min önskan om att jag inte ville att de skulle prata om det med mig hela tiden. Jag klarar inte av det. Jag vill kunna känna mig glad någon gång och det gör man ju i gott sällskap. jag vill inte bli påmind när jag har roligt och trevligt att jag annars mår skit. De sket fullständigt i det och frågade alltid mig hur jag mådde, kom med förslag om hur jag ska göra och när jag sa att det inte funkade så sa dem att det visste de nog bättre än jag som är så ung. Sen yttrade de sig även väldigt mycket angående min rätt till sjukskrivning. Att jag ska jobba och att jag egentligen bara är lat. Det är väldigt tunga ord för mig att bära. Jag har mått otroligt dåligt de senaste åren och jag har fått kämpa så otroligt mycket för att inse att sjukskrivning är ett måste för mig. Min läkare, terapeut alla tyckte att det var det bästa. Men min sambos föräldrar säger att jag bara är lat och snor skattepengar...

I vilket fall så har min sambo kämpat med detta väldigt mycket att de ska sluta prata skit om mig. utan resultat tyvärr. Det kändes som att det värsta tog start för några månader sedan när dem en helg kränkte min sambo och mobbade honom så mycket att han fick tårar i ögonen, för att de tyckte att han var tjock och att han hade gått upp i vikt. Jag blev rasande när jag såg hur ledsen min sambo blev. Han säger aldrig emot dem för han vågar inte. jag brukar inte heller så ofta säga emot men den gången blev jag riktigt arg och förklarade för dem sakligt att man helt enkelt inte sårar någon på det sättet och att det inte är okej. Sen kunde min sambo prata för sig själv och det slutade med att hans mamma stormade ut ur huset och ville inte prata med oss mer. Bara för att vi sa att vi var trötta på deras kränkande kommentarer om vikt.

Sen efter det har allt bara blivit värre och värre. Varje gång de ringer säger de till min sambo hur konstiga alla med borderline är. Frågar ut honom om vad jag gör och om jag städar hemma eller om jag är elak. Min sambo blir lika arg varje gång och säger till dem att jag aldrig är elak och städar när jag har ork. Och varje gång de hittar något negativt om borderline i tidningen typ om någon har mördat någon som råkat haft diagnosen ringer dem direkt och frågar om jag är likadan. Borde de inte förstå efter alla dessa år de känt mig att så inte är fallet? har även bott med dem i flera veckor så de borde känna mig som den jag är och inte hur min diagnos är. Det känns inte rättvist att de älskat mig varje dag tills den dagen jag berättade om min diagnos.

De sårar mig så otroligt mycket. Och de försöker övertala min sambo att lämna mig. Detta gör mig så ledsen. Min sambo har valt att flytta 30 min från sina föräldrar och lever här med mig och har inga planer på att bryta upp vårt förhållande. vi har köpt lägenhet tillsammans och har det jätte bra. men att jag ska känna mig hotad av hans föräldrar och även att min sambo aldrig får någon uppmärksamhet från sina föräldrar (för all den lägger de på att trycka ner mig) tär otroligt på oss. Vi vill inte ha det såhär med dem. men när vi pratar konstruktivt med dem så blir de arga och gapar och skriker att de är äldst och vet bäst.

Inte någon av mig och min sambo vet vad vi ska ta oss till? De lyssnar inte på oss och kränker oss mer och mer. Hjälp? jag behöver verkligen alla tips jag kan få. och som sagt vi har redan suttit ner och pratat med dem. Det blir som två dagisbarn direkt. Det känns inte ens som någon idé längre.

Jag har inga belägg för detta men det känns som att päronen försöker "dela upp" er relation vilket tyvärr är vanligt när någon lider av psykisk sjukdom: det vanligaste exemplet (för att överdriva och för att det ska vara tydligt :)) är tex. vid jul när man firar gammelmormor på ålderdommshemmet där "hela familjen" är samlade och man sitter och äter nån kommunal smaklös gröt (i värsta fall :P) där familjen åker hem och konstaterar att "nu åker vi hem och firar jul på riktigt" även om man inte säger det rätt ut. Eller att man "plockar hem" mormor med färdtjänsten någon timme på förmiddagen tar henne tillbaka lika snabbt till hemmet, likt en fånge som har hög säkerhetsklass som ska till Kumla.:P

Jag såg en film där en mor förfärades över att dottern var lesbisk och morden fick ett "hysteriskt anfall" varpå dottern undrade vad modern hade emot lesbiska kvinnor varpå modern svarade:

  -"Jag har inget emot homosexuella kvinnor: jag är med i greenpeace och donerar pengar till RFSU men när det gäller min egen dotter är det en helt annan sak".

Man kan diskutera huruvida det är rätt att dela upp detta i två läger där man har en officiell åsikt och en helt annan privat. Men jag tror att det är något som är svårt att komma tillrätta med.:S Uppdrag granskning (tror jag det var) visade på ett överklassområde där alla sa framför kameran att de inte hade något emot missbrukare, en del var aktiva politiker i socialnämnder, frivilligarbetare inom förening X och stiftelse Y som arbetade för missbrukare och psykiskt sjuka men att ha dem som granne var helt otänkbart.

Jag tror att Du sammanfattar det hela i din mening ovan: "Det känns inte rättvist att de älskat mig varje dag tills den dagen jag berättade om min diagnos." dvs. svärföräldrarna kanske tycker att det är viktigt att upprätthålla en normal bild av en lycklig familj som (inte bara vid högtider utan även generellt) förväntas sitta och tindra med ögonen på den nyhuggna julgranen och glöggdoftande koppar. Detta kan bli än mer känsligt om man har en stor släkt som ska hälsa på:

Att morbror Frans har fastnat med tomteskägget i takkronan full som ett påskägg är något som en eventuell "präktig familj" vill undvika men OM morbror Frans gör detta så döljer man den prekära situationen genom att skylla på att "det är ingen fara morbror byter bara lampor" och om något frågvist barn säger att "men det gör han ju varje jul" så genmäler den vuxne att morbor har gjort det till en tradition eller dylikt.:P

Detta morbrors beteende är något man kan acceptera just för att det är en övergående fas och något som familjen kan se som något "normalt onormalt" just för att det är sprit inblandat och tack och lov är det ju bara jul en gång om året. I ditt fall så kan det vara så att familjen ser dig som något "permanent onormalt" och man kanske innerst inne önskar att man hade en insatsstyrka likt ett SWAT-team" som kunde eskortera dig mellan ditt hem och deras hem likt färdtjänsten gör med gammelmormor för att man man inte ha vare sig färdtjänst eller äldreboende (i förekommande fall gruppboende/annan institution) som man kan "gömma problemet" i.

Jag tycker att det är beklagligt att familjer beter sig på detta vis och om de beter sig på detta vis för att upprätthålla en fasad så är det hemskt - come on vi lever ju inte på den viktorianska tiden.:P Varför jag tar upp detta är för att du säger att föräldrarna hänvisar till att de "vet bäst" och det låter som att de är gammalmodiga. :S Sen så kanske mamma och pappa till din kille har en inneboende sorg över att han inte hittade en "normal tjej" som kunde laga mat, pynta julgranen, ha förtroliga samtal om barnafödande och gå på glättiga shoppingrundor med dig som hans sambo.

Den bästa är kanske att "ta seden dit man kommer" dvs. man får sitta snällt och larva med i deras viktorianska tänkande, le och sitta rak i ryggen och äta rätt med kniv och gaffel? Man kanske tvingas att ha en ytlig kontakt med föräldrarna där man blott kan umgås med dem i korta stunder, någon söndagsmiddag där man håller det på en ytligt vänskaplig nivå men tassar iväg när man känner att man inte orkar "hålla på sig" avseende fasad etc. Sen kan man ju ta en burgare och äta med händerna för att kompensera den stela familjemiddagen där man tvingades att sitta rak i ryggen med kniv och gaffel och konversera rätt? xD ;)

Deras beteende är ingen ursäkt men exemplen kan vara en förklaring till hur de tänker och då kanske det blir lättare att ha ett konstruktivt samtal där alla håller på etiketten och om föräldrarna känner att man håller på denna = ingen fasad som spricker och då kanske man kan nå fram tlll dem även om det blir en mödosam vandring? Man kanske skulle kunna ta upp det då och då i små potioner så att säga? :) Detta då min erfarenhet är att man - med stela och viktorianska personer - får ta upp det man avser att avhandla bit för bit i små satser där man ser till att etiketten hålls på längs med vägen så att de inte känner sig förnärmade av att fasaden spricker: du kanske får säga till pappan, "jag tycker du är lite eljest" istället för: "jag tycker du är helt efterbliven" och då kanske budskapet går fram lättare? :)

Precis som i ovanstående är det synd att man ska behöva gå denna väg men man kanske tvingas därtill för att föräldrarna ska kunna ta emot ert budskap/åskit med lite mindre reservation? :) ^^

Tack för alla tips och råd. Jag och min pojkvän bestämde oss för att inte åka ner till dem under jul och nyår alls eftersom de betedde sig såpass illa den senaste gången vi träffades. Vi har inte träffat dem sedan början på december vilket känns väldigt skönt för mig. Och min pojkvän verkar nöjd med det också. Jag hoppas att hans föräldrar fattar varför vi inte åker ner då min pojkvän inte har sagt varför.

Nu i helgen ska vi dit igen. Jag vill verkligen inte men min pojkvän vill träffa sin morfar och farmor och lite sånt. Jag har sagt att det är okej på vissa villkor och han verkar vara ganska på. Han har lovat att säga ifrån när de kränker oss och dessutom att vi tar vårt pick och pack och åker om det skulle vara så att de är för hemska. Jag har sagt många gånger till min pojkvän att jag kan inte ändra så mycket utan det är han som får stå för förändringen, för hans föräldrar är jag ju redan den där hemska flickvännen som förstör allting. Så om jag säger något så kommer det aldrig funka.

Jag fasar så himla mycket inför denna helgen. Förra gången fick jag så mycket skit på mig så jag trodde jag skulle börja gråta mitt framför deras ögon. Hans mamma och jag hade en ganska kränkande konversation.

Jag: Det är viktigt att man möts på halva vägen när man är i en relation

Hans mamma: Ja men så tror jag nog inte det går till hos er

Jag: hur menar du?

Hans mamma: Du får nog alltid som du vill eller hur?

Jag: skämtar du eller? Jag hoppas du känner din son såpass mycket att du vet hur envis han är.

Hans mamma: pttttt Det tror jag nog inte du.

Min pojkvän: Det är faktiskt jag som får rätt för det mesta

Hans mamma: Skitsnack!!!!!!

Alltså jag kände mig så kränkt. Hon har känt mig i 3 år och jag har aldrig varit dum mot henne. Min pojkvän är väldigt envis och visst det är jag också men jag är alltid den som lägger mig, den som får ta hand om våra bråk och ställa allt i vår relation till rätta. Och att någon sitter och säger till mig att så är det verkligen inte gör mig så himla ledsen. Jag är en ärlig person och jag vill umgås med ärliga människor. När någon som inte ens vet hur situationen ser ut påstår sånna saker får jag panik och verkligen ångest. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag antar att det kommer ske något liknande i helgen och jag vet inte hur jag ska klara av det. Jag är inte min diagnos och det gör förbannat ont att hon tror att jag är det. Förstår inte hur man kan gå från att älska någon till att avsky någon pga ett ord.

Skulle behöva lite tips inför helgen. någon som har några?

Mintax2 Tack för väldigt kloka ord. Problemet är att vi redan bor 30 mil ifrån hans föräldrar vilket gör att det blir otroligt intensivt när vi åker och hälsar på dem. Det funkar inte att vi bara åker dit i 3 timmar utan måste sova över och hela köret. Jag hade med nöje hellre tagit in på hotell men vi har inte råd med det så det är tyvärr inte ett alternativ för oss. Dock är det väldigt skönt att inte behöva ha dem nära utan vi har vårt liv här som vi trivs med och så får vi stå ut med det sura äpplet när vi är och hälsar på dem eller när dem är här.

Jag kommer defintivt undvika att prata med hans föräldrar men samtidigt känner jag en stor press på mig att jag måste vara perfekt för annars kanske de tror saker om mig. De tar alla tillfällen i akt att sätta dit mig. Skulle jag gå ut och gå en timma hade de sagt direkt att jag var oförskämd som inte ville umgås med dem eller att jag betedde mig konstigt. Det har hänt innan. Jag behöver vila mycket när jag mår dåligt, då har jag gått och lagt mig för att lugna ångesten. Då pepprar dem min pojkvän med massor av grejer som att jag är knäpp i huvudet och att jag är otacksam som inte umgås med dem just den timman. De har liksom bestämt sig för att jag inte passar in hos dem och gör typ allt i sin makt för att få min pojkvän att göra slut med mig. Det är så jobbigt :/ och jag förstår verkligen inte varför :/ Min pojkvän funderar på det mycket och han tror att hans föräldrar är rätt arg på oss för att vi inte bor hos dem och eftersom de är sånna föräldrar som har barn "som aldrig gör något fel" så måste de ju skylla på någon annan, och då blir det mig. Men jag vet inte :/

Jag hoppas att min pojkvän ställer upp mer denna gången och säger till på skarpen. men han har lovat mig det. Annars vet jag inte om jag vill träffa dem på väldigt länge :/ Idag mår jag skit för att vi ska dit. Jag börjar gråta för allt. har ångest i kroppen som smärtar så hemskt. Vill bara att helgen ska vara över :/

Allvarligt, om jag var i dina skor hade jag inte åkt dit! Mår du dåligt är det sista du behöver människor som psykar dig och dränerar den lilla energi du har. Är din pojkvän vettig, älskar han dig ändå. Livet är för kort för att umgås med människor som inte förstår ditt värde!  Du kan skriva hur du känner och upplever deras behandling av dig och ge din pojkvän. Om hans föräldrar sen ifrågasätter varför du inte vill komma dit mer, kan han läsa upp vad du skrivit. Vet ärligt inte vad jag ska skriva om vuxna människor som beter sig på det viset. Är ju mobbing på sandlådenivå! Du kan inte ändra på hans föräldrar, men du KAN förändra din inställning och distansera dig från dem, så att vad de tycker slutar ha betydelse.  *kramar hårt och länge*

Jag tycker ni ska åka ner dit, om dom är taskiga så ska ni markera genom att dra direkt, tänk själv vilken effekt det skulle få, man åker 30 mil för att umgås med sin familj, sen istället för att vara kvar med dom så åker man hellre 30 mil hem igen illa kvickt. Man åker utan att tveka, helt känslokallt.

Kinna Vi åkte ner och jag får väl säga att det var bättre än väntat. Min pojkvän stod upp för mig otroligt mycket under helgen och det stärkte banden mellan honom och mig. De sa väl en del dumt men min sambo var snabbt på dem och mot helgens slut kändes det mycket bättre. Jag fick till och med höra att jag "verkade friskare" nu än de senaste månaderna. Det kan man ju tolka lite som man vill. Men i deras värld är väl det positivt antar jag? De var inte så hårda mot mig trots allt. Däremot fick min pojkvän ganska mycket däng.

Det tjatas om allt. Ska ni inte flytta hit? har du gått upp i vikt? Rör ni er utanför huset när ni är hemma? Slösar ni bort alla era pengar? osv.... Man blir så trött på dem att man bara stänger av öronen. Men denna gången svarade min sambo och jag slapp sitta där som ett fån. Nu slipper jag ialla fall åka dit på några månader så det känns skönt. Men när det är dags smyger sig ångesten på igen och man kommer oroa sig. Man vet aldrig om de är trevliga eller otrevliga. Om de tar emot en med öppna armar eller inte.. :/ men som sagt det var bättre denna gången. Men min sambo vägrar berätta vad de sagt om mig "bakom stängda dörrar" och tur är väl det kanske. Det sårar ju ändå bara mig.