Min relation till min sambos föräldrar har alltid varit väldigt bra. De har verkligen uttryckt kärlek och gett mig trygghet. Jag har spenderat mycket tid hos dem och de känner mig väl. Trodde jag.... För ett halvår sedan ca faställde min läkare att jag hade diagnosen borderline. Jag har mått dåligt hela mitt liv och diagnosen stämmer in på mig. Jag har levt ständigt bakom en fasad och aldrig berättat för någon att jag mår dåligt. När jag fick beskedet och även blev sjukskriven några år framöver så kändes det rätt att berätta.
Jag berättade för hans föräldrar innan mina egna för jag trodde att mina föräldrar skulle bete sig värre dock tog mina föräldrar beskedet väldigt bra men min sambos föräldrar blev rena mardrömmen. nu avskyr hans föräldrar mig. De snackar skit om mig hela tiden till min sambo. Och säger att det bara är problem med sånna med borderline. De försöker få honom att lämna mig. Min sambo säger ifrån och försöker kämpa för mig och för oss. Men de lyssnar inte.
Denna konflikt har pågått ett tag nu. I början var problemet att de inte kunde acceptera min önskan om att jag inte ville att de skulle prata om det med mig hela tiden. Jag klarar inte av det. Jag vill kunna känna mig glad någon gång och det gör man ju i gott sällskap. jag vill inte bli påmind när jag har roligt och trevligt att jag annars mår skit. De sket fullständigt i det och frågade alltid mig hur jag mådde, kom med förslag om hur jag ska göra och när jag sa att det inte funkade så sa dem att det visste de nog bättre än jag som är så ung. Sen yttrade de sig även väldigt mycket angående min rätt till sjukskrivning. Att jag ska jobba och att jag egentligen bara är lat. Det är väldigt tunga ord för mig att bära. Jag har mått otroligt dåligt de senaste åren och jag har fått kämpa så otroligt mycket för att inse att sjukskrivning är ett måste för mig. Min läkare, terapeut alla tyckte att det var det bästa. Men min sambos föräldrar säger att jag bara är lat och snor skattepengar...
I vilket fall så har min sambo kämpat med detta väldigt mycket att de ska sluta prata skit om mig. utan resultat tyvärr. Det kändes som att det värsta tog start för några månader sedan när dem en helg kränkte min sambo och mobbade honom så mycket att han fick tårar i ögonen, för att de tyckte att han var tjock och att han hade gått upp i vikt. Jag blev rasande när jag såg hur ledsen min sambo blev. Han säger aldrig emot dem för han vågar inte. jag brukar inte heller så ofta säga emot men den gången blev jag riktigt arg och förklarade för dem sakligt att man helt enkelt inte sårar någon på det sättet och att det inte är okej. Sen kunde min sambo prata för sig själv och det slutade med att hans mamma stormade ut ur huset och ville inte prata med oss mer. Bara för att vi sa att vi var trötta på deras kränkande kommentarer om vikt.
Sen efter det har allt bara blivit värre och värre. Varje gång de ringer säger de till min sambo hur konstiga alla med borderline är. Frågar ut honom om vad jag gör och om jag städar hemma eller om jag är elak. Min sambo blir lika arg varje gång och säger till dem att jag aldrig är elak och städar när jag har ork. Och varje gång de hittar något negativt om borderline i tidningen typ om någon har mördat någon som råkat haft diagnosen ringer dem direkt och frågar om jag är likadan. Borde de inte förstå efter alla dessa år de känt mig att så inte är fallet? har även bott med dem i flera veckor så de borde känna mig som den jag är och inte hur min diagnos är. Det känns inte rättvist att de älskat mig varje dag tills den dagen jag berättade om min diagnos.
De sårar mig så otroligt mycket. Och de försöker övertala min sambo att lämna mig. Detta gör mig så ledsen. Min sambo har valt att flytta 30 min från sina föräldrar och lever här med mig och har inga planer på att bryta upp vårt förhållande. vi har köpt lägenhet tillsammans och har det jätte bra. men att jag ska känna mig hotad av hans föräldrar och även att min sambo aldrig får någon uppmärksamhet från sina föräldrar (för all den lägger de på att trycka ner mig) tär otroligt på oss. Vi vill inte ha det såhär med dem. men när vi pratar konstruktivt med dem så blir de arga och gapar och skriker att de är äldst och vet bäst.
Inte någon av mig och min sambo vet vad vi ska ta oss till? De lyssnar inte på oss och kränker oss mer och mer. Hjälp? jag behöver verkligen alla tips jag kan få. och som sagt vi har redan suttit ner och pratat med dem. Det blir som två dagisbarn direkt. Det känns inte ens som någon idé längre.

