Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag och mitt ex var tillsammans i 2,5 år där vi var sambos ett år av vårt förhållande. Han gjorde slut för en månad sedan för att han kände att han ville ut och resa och inte orkade ha ett distansförhållande längre. De sista fyra månaderna av vår relation bodde han utomlands och jag tyckte det fungerade bra. Vi har alltid stöttat varandra i att vi ska få genomföra våra drömmar och det fanns inga tvivel om att han skulle resa när han fick möjligheten. Men han kände att han inte orkade ha ett distansförhållande.

Han ville egentligen att vi skulle ha en paus, men jag sa att vi antigen skulle vara tillsammans eller göra slut - det fanns inget mellanting för mig. Jag sa också klart och tydligt att om vi gjorde slut så ville jag inte ha kontakt med honom alls. Sedan vi gjorde slut har han kontaktat mig en gång via mail och två gånger har han hört av sig till min bästa kompis där han har frågat henne hur jag mår, vad jag gör på dagarna och han sa till henne att han funderade på att höra av sig till mig på min födelsedag som är om två veckor.

Varför hör han av sig när jag tydligt markerat att jag inte vill? Betyder det att han inte respekterar mig? Borde han inte känns en form av lättnad nu när han kan resa hur mycket han vill utan att behöva ta hänsyn till mig? Hur ska jag gå vidare när jag hela tiden får falska förhoppningar om att han vill bli tillsammans igen när han söker kontakt?

Då det bara var en månad sedan han gjorde slut, så känner jag att tre gånger under den tiden är mycket när jag sa att jag inte ville att vi skulle ha någon form av kontakt alls. När han kontaktar min kompis (det är ingen gemensam kompis) och frågar hur jag mår etc. så blir det ju som att börja om från början. Genom att han visar att han bryr sig så får jag tankar om att han vill bli tillsammans igen och det väcks lite hopp inom mig. Att om jag beter mig på rätt sätt så kommer saknaden för honom bli för mycket, typ. Men jag känner också att när han inte har hört av sig så tar jag små steg framåt, istället för stora kliv bakåt.

Det är det jag känner är lite jobbigt också, att vår relation var hur bra som helst. Dagen han gjorde slut så sa han att jag verkligen var hans själsfrände och att han älskade mig så mycket att det gjorde ont ibland. Han gjorde en romantisk middag och vi pratade om vilka planerna var inför mitt nästa esök till honom. Hur kan han då några timmar senare göra slut? Varför vill han inte kämpa för vårt förhållande så som vi gjorde våra sista månader tillsammans?

Jag har haft några bra dagar nu, och efter att min kompis berättat för mig att mitt ex tagit kontakt med henne så känner jag att jag är tillbaka på ruta ett. Jag känner ett jättestarkt sug efter honom och saknar honom oerhört mycket. Jag kan inte sluta tänka på honom och varför det har blivit som det blivit. Jag har funderat på om jag ska skriva ett mail till honom som poängterar att jag inte vill att han kontaktar mina vänner, men samtidigt bryter ju då jag mot det jag har sagt om ingen kontakt och jag kan ju inte förbjuda honom att inte höra av sig till min kompis. Förstår du vad jag menar? Det mest logiska måste ju vara att jag helt enkelt ber min kompis att inte berätta för mig när exet tar kontakt, men då känner jag samtidigt att jag blir så nyfiken och rädd för att missa något. Även fast det kanske är just det som behövs.

Jag aktiverar mig, gör saker som är roliga och umgås mycket med mina vänner. Trots detta känner jag en tomhet och det kan räcka med att jag ser ett par på stan så är mina tankegångar igång igen. Hur hanterar man sådant här?

Under de "bra" dagarna så känner jag verkligen att det finns ett liv som inte på något sätt inkluderat mitt ex. Men andra dagar så kan jag nästan få panik över att jag inte är tillsamamns med honom längre. Är det känslor som jag ska tillåta komma fram? Eller ska jag försöka dominera känslorna med tankar som: "Jag klarade mig alldeles utmärkt utan honom innan vi blev tillsammans, och jag vet att jag är en självständig person som klarar av det här"? Jag är rädd för att jag ska tränga undan allt och att det istället ska komma fram senare i livet. Hur bearbetar jag det här på "rätt sätt"? Känner att jag har problem med att värdera mig själv mer än vår relation, att det tar emot att tänka tankar som: "Jag förtjänar bättre än en kille som hela tiden reser ifrån mig", "Det finns personer som mer påminner om mig vars drömmar och mål kommer vara lättare att kombinera i det långa loppet". Jag har ju känt, och känner delvis, att mitt ex var personen som jag ville dela mitt liv med.

Det känns nästan lite elakt att säga, men det känns verkligen skönt att det finns andra som har gått igenom samma sak som jag. Det är givetvis tråkigt, men det blir mer hanterbart då alla andra har gått vidare, och då kommer jag också kunna göra det till slut.

Jag gråter så fort jag känner för det, och har flera personer i min bekantskapskrets som jag pratar med när det känns motigt. Nu har det gått en månad och jag känner mig helt tom på känslor. Det finns ingen mer gråt att släppa fram, och det känns mestadels som att det inte finns någon saknad heller. När han kontaktar min kompis så får jag en klump i magen och känner en jättestark saknad, men annars så känner jag mig helt tom. Lever jag i förnekelse? Är det mina "riktiga" känslor som kommer fram när jag får klumpen i magen? Jag vill verkligen göra som du, och hantera vår seperation här och nu, och just därför känns det konstigt att jag är helt tom på känslor efter bara en månad.

Hur vet jag att jag har kommit över honom? Han var min första pojkvän och innan honom hade jag bara dejtat killar under längre perioder, men inget som jag direkt skulle kalla för ett förhållande. Jag har varit i Sälen under helgen och då träffade jag många fina och roliga killar, varav jag kände en stark attraktion till en av dem, och då fanns det inte en tanke alls på mitt ex när jag myste med Sälen-killen. Hade jag inte tänkt att jag inte borde ha sex med honom, så hade jag haft det för att jag var så attraherad av honom. Jag kände dock ett visst emotionellt avstånd vilket jag vet betyder att jag inte är redo på något sätt att släppa in en ny person i mitt liv. Är det när jag slutar fundera på om jag har kommit över honom som jag är redo?

Min största rädsla är att jag ska börja träffa killar innan jag hanterat klart mina känslor. Att jag liksom ska köra på för att undvika det smärtsamma. Jag känner mig kluven, jag är helt och hållet tom på känslor men ändå har det bara gått en månad. Det är ju helt orealistiskt att jag har kommit över en relation på 2,5 år på bara en månad.