Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag undrar om någon kan hjälpa mig att reda ut vad terapi egentligen "går ut på"/fungerar?

Prata...förstås...men på vilket sätt man går till väga, ligger det mest i terapeutens tro/sätt att jobba? Eller väljer man olika sorters terapi att gå i? Jag har börjat gå i terapi 1-2ggr/v efter att ha varit med om en del jobbiga händelser och blivit deprimerad, haft ångest och skadat mig själv mycket.

Men jag känner mig så vilsen. Jag tycker inte att det fungerar. Är det terapiformen som inte passar mig? Är det terapeuten och jag som inte fungerar? Är det hennes metod som inte fungerar? Jag känner inte att jag kommer framåt och jag känner inte att jag vet vad vårt mål och vägen dit innebär. Hon är leg psykoterapeut/skötare och det är alltså en psykoterapi jag påbörjat...gått ett tag nu. Jag har förtroende för henne och gillar henne. Men jag har inget annat att jämföra med hur det fungerar. Jag har jättesvårt att prata. Jag är ganska blyg av mig och har svårt att ta för mig och tror inte på mig själv. Därför tänker jag att terapi helt enkelt inte funkar på mig. Jag tar ju inte tillvara på tiden och jag säger inte särskilt mycket när jag väl är där. Jag får inte fram det jag vill och jag kan inte självmant dra upp ett ämne som jag vill tala om. Ofta är vi mycket tysta, hon startar inte med något och jag börjar inte bara pladdra på. Hon inväntar vad jag vill ta upp.

Jag är inte van att någon frågar mig om hur jag mår eller värdesätter mina känslor eller lyssnar på mig. Det är jättesvårt för mig att ställa om och tro att hon verkligen vill höra vad jag har att säga. Vill och vill... hon ska väl lyssna på mig oavsett men jag har svårt att ta för mig det. Jag har sagt till henne att jag har svårt att prata och att jag har svårt för att det är jag som ska vara i fokus och att det är så ovant att sitta med bara en person och bara prata om mig. Ändå ställer hon väldigt lite frågor eller kommenterar, vägleder det jag säger. Jag tänker att jag mer vill ha nån slags coaching....om jag uttrycker mina tankar vill jag få respons. Jag vill få råd!!! Jag vill få upp ögonen för hur jag ska komma vidare. Vad betyder mina drömmar som jag berättar? Borde jag tänka/agera annorlunda vid ångest? Hur kan jag bli bättre? Varför blir jag så ledsen? Men jag får aldrig höra vad hon tänker och det gör mig nästan ännu mer tillbakahållen. Då jag inte får någon respons alls så käner jag mig ivägen och som att det jag säger är löjligt och oviktigt.

Det hon frågar mest om är hur jag tänker och känner om våra samtal. Inget om livet utanför eller min bakgrund. Hon frågar hur jag känner när jag är på väg dit, om hur jag tänkt under veckan osv. Jag tänker nästan ingenting under veckorna, jag får ångest och känner mig ledsen men tänker inte ut saker jag vill ta upp osv. De gånger jag tänkt att det här vill jag ta upp så blir jag ändå helt blank och tyst när jag väl kommer in till henne att jag inte kan säga det jag ville ta upp alternativt att jag glömt det. Hon är så mån om att vi ska prata om det jag vill prata om samt att det är viktigt vad jag tänker och känner och att vad hon tänker är oviktigt. Men för mig känns det inte oviktigt. Jag vill ha mer råd och jag vill ha fler vägar som kan leda in på viktiga saker som gör att jag kanske kommer in på det jag behöver prata om utan att behöva ta upp det på egen hand ur tystnaden. Många långa stunder sitter vi helt tysta. Jag kan bara inte ta upp något utan jag lider av tystnaden och önskar innerligt att hon ska säga något men det gör hon inte. Och själv kan jag bara tänka på hur olidligt jag tycker det är att det är tyst och jag blir helt blockerad att tänka ut något som jag vill ta upp.

Men det kanske är så här som terapi fungerar? Och för mig som stänger in allt och inte kan dela med mig kanske det inte fungerar med terapi? Får de inte säga sin syn och vad de tänker? Någon som kan hjälpa mig reda ut mina tankar?

Jag förstår dig helt och fullt! Man har själv så svårt för att ta upp saker för allt är bara ett enda virrvarr. Den högsta önskan man har är att någon (psykologen) ska sätta igång med samtalet och fråga en massa så man blir tvingad att prata allt ur sig. Istället sitter psykologen tyst eller säger bara "hur har det gått under veckan". Då känner man att man står helt stilla, att ekorrhjulet snurrar på allt fortare men man kommer ingen vart hur man än kämpar. För kämpar gör man!

Tack så mycket för era svar! Det betyder jättemycket för mig att få höra era tankar om det jag grubblar på.
Varudeklaration på terapeuter lät hur bra som helst :) När man första gången träffar en terapeut så vet man ju oftast inte vad det innebär och hur det ska vara. Att gå till en frisör eller ta hem en målare är ju inte fullt lika främmande och om det inte känns bra är det bara att göra om eller välja en annan nästa gång. Men det känns inte som att man gör det på samma sätt med en terapeut. För det första så har jag mycket svårare att säga om det känns bra eller inte. Och dessutom så skulle jag ändå ha så svårt att ta det beslutet att byta om jag kände att det kändes fel. Jag har gått hos henne ganska länge... nästan i ett år.... eller jag vet inte ens vad kort eller lång tid innebär...? men det känns som en lång tid, jag har jättesvårt att släppa någon inpå mina känslor och lita på folk... men för att träffas en gång i veckan i ett år så känns det som att vi borde kommit längre trots att jag känner så. För jag har ju ändå inställningen att jag går här för att jag vill bli bättre och komma vidare.

Jag har också svårt att sätta fingret på vad som påverkar mitt mående. Jag kan inte säga exakt hur jag känner och exakt vad det beror på. Jag förstår att det inte är bra om nån lägger orden i munnen på mig och hon säger att hon vill att det är jag som väljer ämne så att vi inte sitter och pratar om något som jag tycker är helt oviktigt. Men jag skulle föredra att prata om något oviktigt framför tystnad. Om vi börjar prata om något så tänker jag att vi kanske kommer in på något som känns viktigt. Eftersom jag bara inte kan säga rakt upp och ner vad det är jag behöver prata om så känner jag att det känns långt bort att den dagen plötsligt ska komma.

Damage: Jag önskar att jag kunde beskriva vad det är jag inte kan få ur mig. Det är svårt att sätta ord på känslorna och det är svårt att ta upp händelser och ta de orden i munnen. Jag skulle inte kunna tala om att jag skadat mig kvällen innan, skulle hon däremot fråga om jag gjort det så skulle jag kunna svara ärligt. Men att haspla ur mig det känns omöjligt. Jag medicinerar... och det tycker jag hjälper. Du gav jättebra råd och tankar. Även om du inte är en av "experterna" så är du ju expert på dina egna erfarenheter.

knet99: Ja du verkar klok. Förhoppningsvis har hon säkert hjälp en hel del även om det passade dig dåligt. Jag har försökt uttrycka en önskan om att få övningar eller att hon ska vara tuffare, prova olika sätt. Men hon verkar ha sitt sätt hon tror på och inte prova olika. Jag skulle ju inte vilja att nån talade om för mig hur jag skulle sköta mitt jobb...men å andra sidan...om jag var lärare och skulle förklara något för en elev och om den då inte förstod, då skulle jag prova ett annat sätt att förklara på och hoppas att eleven förstår det bättre. Men hon fortsätter upprepa att det tar tid...men de där 45minutrarna går ju så otroligt fort och är över innan jag hunnit samla mod. Och så fick det inte ta tid trots allt.
ååhh men jag vet inte...det är så svårt. Jag beundrar din styrka att våga byta så många gånger och söka det som passade dig.  

Återigen tack för dina ord! Och rådet om fusklappar tog jag till mig...det borde kunna bli lättare.

Jag vågar inte gå till nån grupp av nåt slag. Jag skäms för mycket för att kunna visa nåt för många andra. Att de skulle vara i samma situation skulle såklart underlätta...men jag har kanske erkänt för lite för mig själv för att det skulle vara möjligt.

Du träffar helt rätt... jag är rädd för tanken att det ska bli sämre om jag byter. Tänk om jag ångrar mig... och att ändå fortsätta möta henne i väntrummet och på stan skulle kännas jätejobbigt... men det är väl överkomligt.
Eftersom jag känner att jag är "dålig på att gå i terapi" så känner jag att det vore riktigt att börja om på nytt om jag bytte terapeut. Jag har jättesvårt att tro att jag ska få det lättare med nån annan eftersom jag har tyckt att den jag har ändå har mitt förtroende nånstans. Tänk om jag byter och får börja om och jag fortfarande inte klarar av att ta upp nåt för att jag är sån. Att jag stampar på ruta 1 oavsett vem jag pratar med. Då kommer jag ångra att jag bytt och behövt börja om.

Hej Snubbel trubbel

 

Du har fått många bra svar av andra medlemmar damage och knet

Generellt sätt kan man tala 2 dimensioner den terapeutiska processen

Terapiformen vad som passar din peronlighet

Sen relationen mellan dig och din terapeut

 

Du kan ha rätt terpiform men sakn förtroende för terapauten då spelar det ingen roll

De flesta vet idag ungefär vad terapi är eftersom termen används så flitigt, även om anledningarna är olika. Varför går vi i terapi? Innan vi går djupare in på de olika formerna av terapi, kan det vara på sin plats att titta lite på den terapeutiska processen.

När vi konverserar sker ofta någon form av växelspel, man delar tankar och idéer.

Konversationen är ofta naturlig och har inte några speciella regler, medan det terapeutiska samtalet har en speciell form. En vanlig konversation rör sig fritt mellan olika områden, men det terapeutiska samtalet har ofta ett preciserat resultat. Det kan handla om att fatta beslut, att erbjuda alternativa tolkningar, eller att föreslå strategier för förändringsprocessen. I vanliga samtal kan det förekomma ett oengagerat lyssnande från den ena parten. I det terapeutiska samtalet skall terapeuten som lyssnar sätta undan sina egna problem och koncentrera sig på vad den andra personen berättar.

 

Det finns en mängd olika former av terapier och psykoterapi, men det är två huvudgrupper som man talar om:

 

• Den kognitiva terapin (KT) och den kognitiva beteendeterapin (KBT) som används framgångsrikt i USA, England, Tyskland och Italien, har sedan ett 20-tal år vuxit sig allt starkare i Sverige.

 

• Den psykodynamiska terapin har sitt ursprung i psykoanalysen och dess teorier.

 

 

Kognitiv terapi

 

Aron Beck är psykiatriker och psykoterapeut och i början av femtiotalet utvecklade han den kognitiva terapin. Den kognitiva terapin tar fasta på att lära klienten att förstå hur ens eget tänkande påverkar humörsvängningar och beteenden, och hur speciella, tidiga föreställningsmönster kan bearbetas metodiskt. Målet med kognitiv terapi är att ändra på dåliga och skadliga tankemönster. Man undersöker känslor och skiljer på realistiska och orealistiska tankar.

 

Några kännetecken för kognitiv beteendeterapi är:

 

• Strukturerat, målinriktat arbetssätt.

 

• Terapeuten är mycket aktiv.

 

• Klienten får ofta hemuppgifter. 

 

• Betoning av samarbete mellan terapeut och klient. 

 

• Ett starkare fokus på nuet än på det förflutna. 

 

• Lösningsfokuserad. 

 

• Förändring av metoderna i takt med nya forskningsrön. 

 

• Mycket undervisning, så att klienten kan förstå och på sikt aktivt medverka till att lösa sina problem. 

 

 

Beteendeterapi

 

Terapeuten hjälper klienten att konfrontera sina negativa känslor kring olika situationer.

Klienten får lära sig hur tankemönster bidrar till symtomen och hur han/hon ska ändra sitt tänkande så att de depressiva symtomen minskar och försvinner. Allt detta kombineras med andra praktiska övningar och tekniker. Beteendeterapeuter identifierar specifika situationer och vilka faktorer som utlöser dessa problem, och lär sedan ut speciella strategier för att hantera problemen. För en person med depressiva symtom kan det innebära att han eller hon uppmanas att göra vissa saker som han eller hon annars kanske skjuter upp. Den del av beteendeterapin som avser exponeringsträning (där man utsätter sig för det som är jobbigt) används framgångsrikt vid tvångssyndrom, OCD.

 

 

Kognitiv beteendeterapi

 

Detta är en kombination av kognitiv terapi och beteendeterapi. Generellt handlar det om att reducera eller eliminera störande beteenden och man lägger inte så mycket fokus på orsakerna. KBT behandlar och identifierar symtom med fokus på här och nu. Detta kombineras också ofta med hemuppgifter. Det är viktigt att de strategier man tillämpar är mätbara.

 

 

Lösningsfokuserad terapi

 

Lösningsfokuserad terapi har sitt ursprung i den kognitiva terapin och har vuxit fram under de senaste tre decennierna. En av de mest kända företrädarna för den lösningsfokuserade terapin är Albert Ellis, en amerikansk psykolog. Den här sortens terapi är mer intresserad av hur människor behåller sina problem genom olika strategier. I lösningsfokuserad terapi avvisar man tanken på att alla problem har sitt ursprung i barndomen. En viktig del i terapin är också att tillsammans med klienten ifrågasätta alla ”måsten” och ”borden”.

 

 

Psykodynamisk terapi

 

Den psykodynamiska terapin bygger på flera delar från psykoanalysen. Här utforskar man patientens känsloliv både i nutid och i dåtid. Den omedvetna dimensionen med dess komplexa konflikter och symboler grundläggs tidigt i barndomen och dessa omedvetna mönster och krafter ger sig till känna i den terapeutiska relationen. Psykoterapi och dess psykoanalytiska varianter i synnerhet kräver lång utbildning, fyra till fem år och ibland mer. Många gånger krävs det att den studerande har minst 40 timmars egen terapi. Psykoterapi analyserar djupa, omedvetna beteendeproblem och mönster hos patienten snarare än att koncentrera sig på att lösa de uppenbara symtomen. Psykoterapi handlar om omfattande personlighetsförändringar som är mer robusta än de som görs i andra former av terapier. Psykodynamisk terapi kräver mycket tid, ibland flera gånger i veckan i flera år.

Det finns idag dock psykodynamiska terapeuter som arbetar med ett kortare tidsperspektiv.

Min uppfattning är att deprimerade klienter bör undvika alltför mycket intellektualisering och ältande. De behöver inte ägna sig åt mer ältande i terapin och mår bäst av konstruktiva handlingar som kan hjälpa dem ur depressionen.

 

 

Interpersonell terapi (IPT)

 

Denna amerikanska form av terapi, som inte är så vanlig i Sverige, tar fasta på att en del av depressionen har med separation att göra. Det som påminner mest om ITP är nog en del former av psykodynamisk korttidsterapi eller gestaltterapi. Uppgiften för terapeuten är att tillsammans med klienten försöka hitta och förstå på vilket sätt man har fastnat och från vem eller vilka man kämpar att försöka frigöra sig från. Delar av ens omedvetna kan fortfarande vara kvar i barndomen och kämpa för att duga. Man kanske fortfarande försöker tillfredställa behov som inte uppfylldes då. 

 

 

Familjeterapi

 

Är en mer specialiserad form av den interpersonella terapin. I familjeterapin arbetar man med att överbrygga klyftor och problem inom familjen.

 

 

Gruppterapi

 

Många terapeuter erbjuder klienter stödgrupper utöver enmanssessionerna. På detta sätt kan man träffa andra som har samma problem. Man lär sig hur andra hanterar problemen och får en känsla av samhörighet eftersom man inser att man inte är ensam.

 

 

Hypnos

 

Vi klassificerar hypnos som ett kompletterande verktyg i behandling av depressioner. Hypnos kanske ger dig en bild av en trollkarl som försätter människor i trans, men det är en bild som Hollywood målat upp för världen. Nutidens moderna hypnostekniker är däremot mycket värdefulla verktyg för seriösa terapeuter i behandlingens många olika sjukdomstillstånd – såväl medicinska som psykologiska. Det finns de som med all rätt hävdar att hypnos inte botar depression och det är i sig riktigt. Hypnos botar inte människor, för hypnos i sig botar ingenting. Vad som möjligtvis är terapeutiskt eller läkande är vad som händer under hypnosen, särskilt de nya användbara associationerna som klienten får. Det förutsätter att terapeuten vet vad han eller hon sysslar med. Detta innebär att din terapeut förstår konsten av att använda hypnos, och har förmåga att i sin terapi utveckla och motivera dig till att vilja experimentera med nya idéer som ditt undermedvetna kan ge dig. När vi talar om det undermedvetna menar vi sinnet som du inte är medveten om – sinnet som arbetar när du känner att något ligger utanför ditt medvetna och som du inte själv kan styra. Här finns en stor styrka som du kanske ännu inte är medveten om…

 

Jag har vid många tillfällen använt hypnos både i samband med depressioner och ångest och kunnat se snabba förändringar hos klienterna. Det är dock viktigt att terapeuten som ger hypnos är medveten om hur man på bästa sätt individuellt skräddarsyr program för respektive klient.

 

Det första du måste göra om du tror att din övervikt påverkar dig psykiskt, är att skaffa dig en bra terapeut. Oavsett vilken form av terapi du väljer, bör huvudmålen vara att du skall:

 

• Bli av med dina symtom så fort och effektivt som möjligt.

 

• Om en händelse inträffar i framtiden, skall du kunna begränsa verkningarna av den.

 

• Om möjligt, undvika framtida problem .

 

 En terapeut kan ha en mängd trevliga egenskaper, men sakna det som är viktigt för dig och dina problem. Det kan kännas jättebra att ha en förstående, snäll, varm, humoristisk, välartikulerad, snygg och välklädd terapeut som delar dina värderingar och sociala åsikter. Men du måste se förbi det. Det kan därför vara viktigt att lägga tid på att hitta en bra terapeut. Ett bra första steg kan vara att ringa runt till flera. Här är några frågor, som du kan ställa till terapeuten i telefonen eller vid den första intervjun:

 

• Vad kostar varje session?

 

• Hur lång är varje session?

 

• Vilken erfarenhet har du av att behandla just överviktsproblematik?

 

• Hur brukar du generellt gå till väga?

 

• Hur ofta anser du att jag behöver komma för att det ska ge resultat?

 

• Inkluderar du familjemedlemmar i terapin?

 

• Har du möjlighet att skriva ut medicin om det skulle behövas?

 

• Samarbetar du med någon som skriver ut medicin?

 

• Finns det någon rabatt om det visar sig att jag skulle behöva en längre behandling?

 

 

En erfaren och seriös terapeut bör kunna ge en någorlunda klar bild efter 1-2 sessioner. Efter det att du har ställt frågorna, bör du fundera på följande:

 

• Känner jag mig bekväm?

 

• Föredrar jag en manlig eller kvinnlig terapeut?

 

• Är min terapeut för gammal eller för ung?

 

• Är det någonting i personkemin som inte stämmer?

 

 

 

Den kanske viktigaste egenskapen din terapeut bör ha är att han eller hon förstår att ditt problem  kan ha flera olika orsaker.  Den viktigaste egenskapen är att din terapeut förstår hur ditt psyke påverkar dig. Om din terapeut tror att det bara finns en typ av orsak och en form av behandling av ditt problem  kan du bara hoppas att han eller hon är expert på just din problematik  I annat fall spelar du roulett med dig själv...

En erfaren och skicklig terapeut kan göra mycket för din problem. För att kunna ge dig bästa möjliga behandling, måste du ge din terapeut information om din nuvarande livssituation och hur vikten är ett problem för dig.Om du ger din terapeut 25 % information kommer han kunna hjälpa dig 25 % Om du ger honom 100 hjälper hon förhoppningsvis dig till 100 %

 

Problemsituationer som uppkommit runt omkring dig (skilsmässa, arbetslöshet) är lättare att behandla eftersom de oftast uppkommer till följd av yttre händelser, olycksfall, sorg, stress eller liknande, medan problematik kring balansen av signalsubstanser är mer svårdefinierad och svårare att härleda. I det senare fallet kan eventuellt medicin vara aktuellt.

 

Undvik:

 

• Terapeuter som är direkt oartiga, påtryckande och aggressiva, som förnedrar och trycker ner dig och hävdar att detta beteende är en del av den terapeutiska processen. Det finns ingen ursäkt för att vara oartig. Jag använder däremot vid lämpliga tillfällen Frank Farleys Provocerade terapi, vilket fungerar utmärkt på en del klienter (speciellt personer som använder motivationsstrategin bortifrån något, dvs. gör tvärtemot).

 

Exempel:

Klienten: - Tycker du att jag går framåt?  

Terapeut: - Som en sköldpadda i cement ungefär.

 

 

• Terapeuter som gång på gång berättar om sina egna problem, istället för att bry sig om dig.

 

• Terapeuter som gör sexuella närmanden eller erbjuder sig själva som sexuellt surrogat för sin patient.

 

• Terapeuter som skickligt manipulerar fram ett beroende av sig själva.

 

 

Kom ihåg att det alltid är du som bestämmer. Din terapeut bör vara flexibel både vad gäller diagnos och behandling. Det är också viktigt att han eller hon både kan och vill förklara den ställda diagnosen och även förklara anledningen till den föreslagna behandlingen. Du måste kunna få komma med åsikter – särskilt om diagnosen är oklar eller om behandlingen inte fungerar som den ska. En del terapeuter kan bli ställda av dina rimliga krav och om man pressar dem kan de ta till välkända och välbeprövade klichéer som t ex. ”Terapi är en sådan komplex process, att man aldrig kan göra framtida uttalanden med någon grad av säkerhet.”

 

Den absolut viktigaste egenskapen en terapeut skall ha är att ge människor med depression hopp utan falska förhoppningar. Om terapeuten inte känns bra – kontakta någon annan.

 

Hur får jag ut mesta möjliga av min terapi?’’

 

 

• Håll avtalade tider och “deadlines”.

 

• Var öppen och ärlig. Det är ingen poäng med att träffa en terapeut som inte tror på vad du säger. Det är heller inte lönt att du ljuger. Om sanningen inte berättas eller blir trodd, är du och terapeuten ingen bra kombination.

 

• Gör dina hemuppgifter (gäller kognitiv terapi).

 

• Ge din terapeut feedback på om ni är på väg åt rätt eller fel håll.

 

Hälsningar

Jonas Gåde

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hej igen Snubbel, jag vill bara påpeka en sak för dig om du känner dig motvillig till att byta bara för att det känns som att börja om på noll... Du mer eller mindre KAN inte börja ända nere på noll, du har fått vana och rutin på att gå någonstans och prata, du har fått erfarenhet av hur det känns att sitta där och du vet nu mer om vad som inte fungerar för dig. Du är långt ifrån noll, och där kommer du stanna. Nästa gång börjar du på ett eller två. ;)