Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Lava:

SLUTA SKADA DIG! Jag dömer inte dig och jag förstår, mer än väl varför du vill skada dig. När man försöker ta sig ur den här sjukdomen gör det så ont, både psykiskt och fysiskt. Den smärtan är inte att leka med och ibland vet man inte var man ska ta vägen. Men att skada dig är ingen lösning, du följer bara sjukdomen och dess eko då du gör det. Den talar förmodligen om för dig hur äcklig och värdelös du är nu när gör allt du kan för att inte följa den, right? Låt den skrika, låt ekot vara i huvudet. Ignorera det, DU KAN GÖRA DET. Om du bestämmer dig för att inte lyssna på det.. Det kommer göra ont både psykiskt och fysiskt ett tag framöver, det kommer rent ut sagt att suga. ”Det kommer att vara riktigt pissigt ett tag framöver” som min behandlare sa till mig då jag började behandling hemma i Sverige. Men i slutändan är det värt det. I slutändan är du fri, det är väl det du vill vara right?

DET ÄR INTE VÄRT ATT LÄGGA NER HELA SIN TILLVARO PÅ ATT VARA SMAL, NÄR MAN INTE ENS KÄNNER SIG SMAL! Så länge du är sjuk och följer sjukdomens eko spelar det ingen roll hur mycket eller lite du väger eller äter. Sjukdomen blir aldrig nöjd och den låter aldrig dig bli nöjd heller, oavsett vad du gör. Den kräver bara mer och mer.. Den må vara tyst en stund, kanske till och med en hel dag då du följer den.. men sen vill den bara ha mer.. och mer.. och den ger aldrig någonting tillbaka. Den bara tar och tar utan att ge. Att leva i sjukdomens grepp är inget liv.

Du måste besegra den för att bli nöjd och för att kunna leva ett lyckligt liv. DU KAN OM DU VÅGAR!!!

Ta nya tag och ge dig på skiten igen!

Styrkekramar, H1

*skratt* jag lyckade deleta slutet så jag får säga det igen, Du gör ett kanonjobb. Var stolt över dig själv och beröm dig för att du vågar ta stegen för att tillfriskna..... kramar i massor

Mina två närmsta vänner är så otroligt värdefulla för mig. De har oxå haft det tufft i livet på olika sätt men arbetar med sig själv och är inne på tillfrisknadets väg. Det fantastiska är att de vet allt om mig och finns kvar, även när det är tufft. Och de kan ge bra verbala örfilar när jag är ute och svamlar *skratt*. Bra uttryckt att ögonen djävlas med en en. Det ska jag komma ihåg och använda. I sommras så tog jag fel jeans. Pojken och jag hälsade på hos brossan och vi sov i samma rum. När jag drog på mig, det jag trodde var mina jeans, så fick jag dem bara upp till låren. Kommer ihåg paniken. H-vete har jag gått upp så mycket sen i går. Det tog flera minuter innan jag fattadade att det var sonens jeans. Det intressanta var att jag fick en tankeställare att om jag nästan kan ha en trettonårings jeans så behöver jag inte bli mindre. Ett friskhetstecken. Jag började inte tänka att jag måste bli mindre. Det kändes skönt att jag reagerade sunt och att sjukdomen inte tog över. Fast panikkänslan kommer jag aldrig att glömma och det sjuka att tro att jag hade gått upp så pass mycket över en natt. Har berättat om det för mina vänner och vi skrattade gott åt det. Skönt att kunna skratta åt det sjuka. Det är läkande på något sätt.

Ha det gott och tack för att ni finns

Hej på er!
Blir så glad när jag ser all den positiva energin som verkar finnas här. Har kommit in i en svår period där jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. I lördags vägde jag 53,5 kilo. I morse visade vågen 54,4. Jag borde blivit glad av en viktökning men jag kände enorm ångest över siffran. Psykologen sa i torsdags till mig "Går du ner mer i vikt måste du ringa så att du får en ny tid så fort som möjligt". Torsdag morgon vägde jag 54,9. Väldigt mycket siffror och jag ber om ursäkt för detta. Men vikten hoppar något enormt. Pratade med min mamma och hon frågade hur mycket jag vägde. Hennes reaktion blev "Har du nästan gått ner 10 kilo sen julas?! Vad håller du på med?! Är du inte riktigt klok?!". Kände mig som ett enormt "failure" som inte lyckats hålla min vikt hälsosam. Har svikit min mamma, min bror och min kille. Och det enda jag kände att jag kunde göra var att hetsäta. Jag hetsåt över att min vikt hade gått ner.... spydde och vägde mig. Vågen visade att jag gått  +0,9.... och efter det hetsåt jag för att jag gått upp i vikt. Sicken skithjärna man har.... Jag vill så fruktansvärt gärna träna för jag vill inte få ett dåligt hjärta (farmor och min pappa dog båda i hjärtinfarkt). Vill inget annat än att förebygga det. Samtidigt vet jag att jag inte borde träna när jag inte äter tillräckligt.

Min vikt låg stadigt på 54,9 ett tag men ändå tyckte jag att jag såg större ut från en vecka till en annan. Psykologen förklarade att ju mer man tittar på sina kroppsdelar i spegeln, ju större uppfattar man dem. Ska därför försöka undvika att spegla mig. Men det är så svårt... Framför allt under dansen (är en stor spegelvägg i danslokalen).

Jag hatar det här. Det tömmer en på så fruktansvärt mycket energi och det är grymt svårt att hålla humöret uppe under perioder som dessa. Framförallt när familjen är sur på en "för att man inte försöker tillräckligt". Man blir kallad för egoist... Det är väl det man är. Samtidigt blir jag inte mer peppad av att inte vara egoistisk när man ändå inte blir litad på. Min mamma ringer min kille med jämna mellanrum för att kolla så att jag inte ljuger för henne. Orkar knappt bry mig längre. Har kommit in i "Livet är mycket enklare om det bara får vara som det är" banorna igen. Tror min mammas reaktion blev mitt bakslag.

Fyller år senare i veckan och jag hade velat fira med familjen som jag alltid gjort varje år. Men vi bor för långt bort från dem nu. Vet inte om jag hade kunnat njuta av det heller. Att ständigt höra "Är hon och spyr nu?" när man går på toaletten och de tror att man inte hör. Har sagt till killen "Kan vi inte bara låtsas att det är en vanlig torsdag? Jag vill verkligen inte fira." Killen ville att vi skulle ut och äta men då vet jag att jag inte har tillgång till någon toalett. Trodde aldrig att min födelsedag skulle vara så ångestladdad på grund av mat. Första födelsedagen med en ätstörning. Hur har ni stått ut som varit sjuka i flera år?

Jag hoppas av hela mitt hjärta att det går bra för er. Ta vara på den energin som ni känner när det går bra. Jag stöter på bakslag efter bakslag och det känns som om jag gräver ner mig djupare och djupare efter varenda en. Just för att man har kommit in i "Jag ska bli frisk" tänkandet. Då blir bakslagen på något sätt hårdare känns det som. Man tycker på något sätt att man borde komma över dem snabbare. Men men.... Får hoppas på att den positiva energin kommer tillbaka snart. Helst så snart som möjligt.

Blev ett långt och som vanligt ganska rörigt :P

Ta hand om er och håll uppe det bra humöret!
Många kramar!

// pip

Pip.. som shorty skriver "ångesten går över".. du måste stå ut i den, du måste gå igenom den, det är genom att utmana dig och få ångest som du kommer framåt.

Jag tycker som shorty att du ska utmana dig på din födelsedag. och det kan ju låta helt absurt att man ska göra något som känns jättejobbigt när man fyller år, men i slutändan leder det till något gott och förhoppningsvis blir nästkommande födelsedag mycket, mycket bättre bla tack vare att du gjorde den utmaningen denna födelsedagen.

bestäm dig bara för att ätstörningen inte ska få vara en del av dig på din födelsedag. om ångesten kommer - stå ut i den! Du dör inte av ångest, ångest är en känsla som går över... DET GÅR!!! tänk vilken energi det egentligen tar att trotsa kroppen så som du gör i din ätstörning, använd den energin och envisheten som du använder till att göra det du gör till att bryta dina beteenden istället. att bryta dåliga beteenden kräver mer energi i början men i slutändan är det värt det. och för varje gång du går emot "ekot" i ditt huvud får du lite, lite mer energi; så fort ångesten har lagt sig. för varje gång du gör rätt blir DU starkare och sjukdomen svagare...

KÄMPA PÅ!!!

Hittade denna tråden och vill bara skriva några ord. 

Jag har varit sjuk i bulimi/UNS i flera år, en sjukdom som jag ibland känner har tagit mina ungdomsår ifrån mig. Ändå är jag glad att jag blev sjuk såpass sent, under gymnasiet. Under början av hösten 2008 fick jag nog. Jag hade precis flyttat hemifrån och börjat plugga på högskolan men det ända jag tänkte på var mat, och jag hetsåt och kompenserade hela dagarna. En "bra" dag var något stort, och det blev sällan mer än en bra dag. Vi det här laget så visste en kompis om det sedan flera år, och min mamma sedan sommaren men trots att jag berättade allt, så tog hon aldrig upp det igen, hon trodde inte jag ville prata om det eller nått, eller så vågade hon inte. Jag har fortfarande svårt att släppa att min mamma inte reagerade under alla år, och när jag sedan berättade inte verkade bry sig (fast det gjorde hon säkert). 

I alla fall så hade jag flyttat men att bo själv och klara skolan o pressen blev för mycket. Jag höll på att ha ihjäl mig själv. Jag bestämde mig (men hjälp av en vän) att söka hjälp och fick tid direkt (lyckligt lottad). Jag hoppade av skolan och flyttade hem, inte för att jag fick något stöd hemma, men jag slappa vara ensam. Under hösten 08 och våren 09 (ett år) så gick jag på en massa behandlingssamtal, måltisstöd, grupper, läkarkontroller osv. Jag tyckte att jag jobbade heltid med att bli frisk, men något inom mig vågade/ville ändå inte göra vad som krävdes, alltså äta bra och regelbundet. SÅ jag satt fast i den jävla skiten, men jag fick i alla fall mer kunskap. Jag började också med antidepp så småningom. 

Under sommaren 2009 säsongsjobbade jag på en annan ort. Jag var nära att säga upp mig innan jag började pga att jag mådde så dåligt, jag hetsåt och svalt och grät om vartannat. Jag började jobba och bodde i sommarhuset med familjen, och kaoset fortsatte även om det blev bättre. Jag trivdes på jobbet, och för första gången på länge kände jag mig glad. Lite senare fick jag för mig att flytta till personalhuset för att komma lite närmare jobbet, men mest för att få mer tid tillsammans med andra. Flytten skulle också betyda alla måltider på jobbet (jobbade inom restaurang/café), dvs ingen mat alls som jag brukade äta och kände mig säker med. Jag flyttade, och sedan dess har jag knappt haft några återfall. Det kan tyckas enkelt, men för mig var det flytta eller dö, jag orkade inte mer. Så jag tog chansen, bestämde mig för att prova äta ordentligt. Jag åt lite mycket ibland, antagligen ofta för jag gick upp en del under den sommaren, men jag SLUTADE OCKSÅ HETSÄTA. Jag träffade en kille i personalhuset som jag kom väldigt nära, vi pratade om allt inkl detta. Det växte fram känslor och vi blev ett par. I början fick han knappt ta på mig och ännu mindre se på mig, jag hatade min kropp så. Men han gav sig fan på att han skulle ändra det, och lyckades. 

7 månader senare är vi fortfarande tillsammans. Jag har börjat plugga igen, jag har flyttat hemifrån, jag mår bra. JAG ÄR FRISK. 

Vill nog bara säga att det går att bli frisk och även om det tar tid och kräver ett jäkla jobb så går det. Och så vill jag säga det som alla sa till mig, som jag visste men inte vågade ta in. 

DET ÄNDA SÄTTET ATT BLI FRISK ÄR ATT VÅGA ÄTA. DET ÄR HUR JOBBIGT SOM HELST MEN OM MAN HAR BULIMI SÅ SLUTAR MEN HETSÄTA OM MAN GER KROPPEN DEN NÄRINGEN DEN BEHÖVER. 

OCH EN SAK TILL, FÖRBJUD DIG INGENTING, FÖR DET ÄR DET DU VILL HA OCH KOMMER HETSÄTA SEDAN.

Hej folket.
Tack för era värmande och uppmuntrande ord. Shorty, jag kan förstå hur min mamma känner. Samtidigt känner man sig bara så dum. Hade varit bättre om man inte hade förstått...

halvan-1, älskar din energi och önskar att jag kunde vara på samma nivå. Dessvärre har det bara fortsatt att gå neråt de senaste veckorna. Enda tillfället jag känner mig riktigt lycklig nu är när jag dansar och inte tänker på någonting annat.

Vargkvinnan, jag vet att jag slår ganska mycket på mig just nu och samtidigt är det verkligen som att man slår hårdare på sig när man försöker bli frisk. Just för att man har vetskapen över vad man håller på med.

Love, tycker det är fruktansvärt starkt av dig att kunna slita dig loss. Har förstått att man kan få många återfall av dessa sjukdomar men det gäller att kämpa enot när man känner att det är påväg tillbaka.

För min del har det varit kaos sedan en vecka tillbaka. Insåg att vi inte har pengar till att hitta på något eller äta ute så vi åt hemma. Gick inge bra.... Helgen har i princip varit konstant hetsätande och lett till att jag rivit upp halsen på mig så att det svider konstant. Var helt säker på att igår när jag fick blod i saliven så skulle jag inte hetsäta mer. "Man kan ju inte hetsäta och sedan spy när halsen gör så ont och blöder".... Jo... det kan man. Har ingen kontroll alls. Jag stannar inte ens upp för att ifrågasätta mina handlingar ens. Killen har börjat bli väldigt allert på vad jag håller på med också. Så fort jag äter något sött efter maten så frågar han "Vad äter du nu? Hade du planerat äta den?". Vi kom fram till att jag inte får handla själv vilket känns så kränkande.... Allvarligt.... Jag får inte handla själv? Hur lågt ner får man sjunka?? Killen har också missuppfattat det jag sagt till honom... Han sa att han inte fattade hur jag kan fortsätta gå ner i vikt (pendlade mellan 52,9-53,6 i helgen). Han trodde att jag slutat spy när jag sa "Jag kan inte använda fingrarna längre". Visserligen vidareformulerade jag mig inte så att han antog att jag slutat när jag egentligen börjat ta till andra saker som funkar bättre än fingrarna. När han fick reda på jag faktiskt fortsatt spy och i större mängder så sa han "god natt" och gick och satte sig vid datorn. Jag kände mig som en idiot... Som ett barn som inte kan styra över sitt liv utan måste ha en förälder som ser till ens bästa.

Min energi har gått åt till att hata mig själv idag. Jag vågar inte prata med killen för jag känner mig som världens största misstag. Allting hade varit så mycket enklare om jag bara hade försvunnit och låta "allt lösa sig själv" för alla andra runt omkring. Mamma skulle inte behöva oroa sig, killen skulle inte ha någon barnunge som han måste hålla koll på, brorsan skulle inte heller behöva oroa sig. Mammas man lider av cancer som han kommer att dö av inom några år... Hon har tillräckligt mycket att oroa sig för. Jag är bara en konstant börda för hela min familj. Killen frågade så länge ifall han fick berätta för sin familj om mina problem men jag sa att jag skämdes för mycket. Nu när jag sagt till honom att det är okej så vill han inte. Jag tror han skäms något enormt över mitt beteende. Han har själv sagt att han inte förstår hur jag kan hålla på som jag gör. Det känns som att det inte spelar någon roll hur mycket jag än försöker för det går ändå åt skogen någonstans på vägen. Orkar inte..... Känns som om allting bara är påväg utför och jag har en förbannad mamma och en besviken kille som aldrig trodde jag skulle kunna gå så långt åt fel håll. Jag känner inte att jag har energin att orka häva mig upp ur den här skiten utan ligger hellre kvar en stund och hoppas på att man får ork... Skitsjukdom.... Suger ur all min energi. Man kanske borde börja sova mer....

Ta hand om er... Ni förtjänar att må bra.

// pip

pip- gumsan. Jag förstår att du har det skitjobbigt just nu, och att livet känns skit, men nu är det dags att stanna upp. Nu är det dags att låta förnuftet också få höras lite och inte låta känslorna ta övertaget. Egentligen är det kanske en rätt bra idé att du inte ska gå och handla själv. Jag förstår att det känns kränkande och som att du inte är vuxen nog att fatta dina egna beslut, men även här kan det vara bra att vända på det lite: känns det inte lite lättare kanske att inte bhöva utsättas för den press och stress och de fallgropar som faktiskt dyker upp när man är och handlar? Du plockar på så sätt bort ett av orosmomenten och en av de riskerna där du riskerar att känna att du misslyckas, för fler sådana tillfällen behöver du inte just nu va?

Hm, jag måste nog ta killen lite i försvar där. Är det han som missförstått eller kan det vara så att du inte sagt hela sanningen till honom? Du är inte en idiot, du har goda intentioner med ditt beteende, men frågan är däremot om de är goda på lång sikt, och hur snälla de är mot dig själv. Om du som sagt skruvar ner känslan lite och upp förnuftet: är inte inte hög tid att stanna upp när man kräks blod? Sätt någon annan i din situation, hur hade du reagerat om du fått läsa det här du skrivit och det vore din bästa vän som var avsändare? Hade du kanske också drivits att försöka "förhindra" att din vän brukar våld på sig själv?

Din mamma, bror, pojkvän är oroliga för dig eftersom de älskar, och bryr sig om dig. Därav skulle de naturligtvis inte må ett dugg bättre om du inte fanns. Här måste åter förnuftet få tala: är du rättvis mot dig själv genom att hata dig? Gör du det här för att oroa folk i din omgivning? Jag tror nämligen inte det. Jag tror att du gör det för att du inte hittar några bättre verktyg just nu. Gå tillbaka och läs det du skrev när du startade inlägget. Du har viljan och kraften. det gäller bara att rikta den åt rätt håll.Finns det något jag kan göra för att hjälpa dig upp? KRAM!

Love- Återfall händer, och frågan är om man ska kalla det återfall, situationen är ju inte likadan nu som du, och då borde du ju inte kunna falla "åter". Nu har du andra verktyg att ta dig upp och vidare. Och du kommer att klara det. Jag är övertygad. Och du, du har all RÄTT att vara stolt över dina framsteg, hur många steg tillbaka du än tar.

Det kan vi. Det krävs bara lite träning.

Hm, det kom plötsligt. Jag är bra på att lyssna. Din tur.

Nope, ingen tid. Det finns saker att säga på en sekund. Ut med det nu =)

Lyssnar du inte och hjälper andra här?

Hej pip!

Jag blir så glad när jag ser att du skrivit, och jag blir ännu gladare när jag ser att du kämpar vidare och att du trots att du haft det så himla jobbigt nu ändå gör framsteg hela tiden. Du utmanar dig själv, och du klarar det! Ge dig själv en massa cred för det.

Din känsla av att andra betyder mer, och att du bryr dig mer om dem är otroligt vanlig, men om du tänker efter: om du inte bryr dig mest om dig själv, vem ska då göra det? Kommer du att kunna hjälpa andra människor och bry dig om dem till fullo om du inte mår bra själv? Om du lyssnar till ditt förnuft: Hur rättvis är du mot dig själv, och vad har du gjort för att inte förtjäna samma behandling som du ger till andra?

En blogg är en jättebra idé. Jag bloggar (relativt) regelbundet och har gjort sen 2005, och där skriver jag inget djupt, allvarligt eller liknande. Alltså, det kan handla om djupa saker, men alltid med en lättsam ton. Det är lika mycket för min skull som för andras. För jag kan behöva se det som är bra, och positivt och hur man kan se på saker från olika synvinklar. Mottot där är i princip att det inte finns nåt som inte går att skämta om ;)

Häng på att skriva bra saker vet ja. Jag vet att du har massor. Och vi fortsätter finnas här och skriva, för vi bryr oss om dig och vill att du ska må bra. Ta hand om dig!

Jag kan PM:a min.

Jag planerar försöka få upp min till helgen :) Skriver adressen så fort den är upplagd! Shorty! Kan jag också få läsa din blogg? Har en känsla av att det står mycket vettigt i den :)

Det börjar kännas lite bättre igen. Jag såg faktiskt fram emot att komma hem igår och äta med killen! Visserligen slutade det med att jag gjorde en kladdkaka efter maten som vi båda mumsade på.... Men det kändes annorlunda. Jag var glad när jag kom hem. Kanske inte märktes på mig men jag kände mig annorlunda ^^ Hoppas att bloggen kan fungera som en sorts terapi där jag kan skriva mina glada tankar. Jag ÄLSKAR att baka och som tur är älskar killen att äta det jag bakar :D Så en liten varning där för det kommer nog bli en del bilder på det :P

Ha nu en riktigt bra helg och ta hand om er! Tack för att ni skriver här! Det gör så grymt mycket!
Många kramar
// pip