Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Hej hej!
Tänkte passa på att skapa detta ämne en dag som denna. Jag är konstigt nog på väldigt bra humör och känner att "nu.... nu jäklar ska jag fixa det här". Har haft den här känslan flera gånger innan (hoppas inte du himlar med ögonen när och om du läser detta Shorty ) men tyckte att jag skulle titta in hit och se om någon vill vara med på det här.

Igår var jag hos psykologen och fick en halvt fastställ diagnos (ska på ett till möte för att få det fastställt nästa vecka). Visade sig att jag har en kombination av anorexi och bulimi (fattar fortfarande inte helt och hållet hur de där två orden kan ha med mig att göra) men man börjar komma i insikt med det.  Nu har jag bestämt mig för att jag ska bli kvitt dessa tankar om svält, ångest, kompensation för att jag ätit osv, för det börjar bli riktigt, riktigt tröttsamt! Orkar inte få sån grym ångest varje kväll för att man ätit för mycket och spendera 30-60 minuter på toan för att försöka få upp allt som man proppat i sig.

Så nu, en gång för alla, tänker jag ta tag i detta. Jag har försökt de senaste två veckorna med flera alternativ (äta regelbundet, svälta, hetsäta, kräkas, träna enormt) och det leder alltid tillbaka till samma svar. Börja äta lite och regelbundet. För mig är det fruktansvärt svårt på kvällarna när jag kommer hem för jag kan hetsäta vad jag vill utan att någon tycker jag är knäpp (inte ens min underbara kille som har förstått att det är en del av sjukdomen). Men jag måste verkligen försöka äta en portion på kvällarna som gör mig mätt och det svåraste av allt.... motstå ångesten som kommer efteråt! Som grädde på moset för denna mentala "challenge" tänker jag sluta träna helt och hållet tills dess att jag har fått in ett bra matmönster. Så pass bra att min kropp orkar med träningen både mentalt och fysiskt.

Tanken med det här ämnet är att folk ska kunna skriva här för att peppa varandra i både fram-och motgångar. För det kommer bli skiiiiitjobbigt (om det inte redan är det). Har redan försökt så många gånger och gett upp. Men med andra människor som kämpar kanske det blir lättare när man ser att man är faktiskt inte ensam i det här. Inga tankar om "jag är för svag för att klara det här". Det kanske känns så för stunden men så är det inte!! Man kan klara sig ut det men det gäller att vara lika envis som sjukdomen och lite till. När ni känner att saker börjar gå åt skogen så skriver ni här. När ni känner att dagen har gått bra så skriver ni här.

Hoppas att det är fler som känner att de vill bli av med det här h-vetet. Hade jättegärna uppskattat tips från andra som varit i samma sits. Vad gör man de dagar då man känner att det börjar gå neråt? Hur hanterar man ångesten bäst efter att man ätit en normal portion? Känner på mig att jag kommer vrida mig som attans nu när jag inte får träna. Förhoppningsvis blir det en bra peppning till att "bara" äta det som ligger på tallriken på kvällarna och inget mer.

Ta hand om er och försök att ladda upp den där positiva energin. Vi kan om vi vill!

// pip

Jag ska ge Guitar Hero en andra chans Vi får skippa chipsen och popcornen som nästan alltid brukar stå framme när vi spelar. Ångesten är grymt jobbig och det är den som får mig att ge upp. Men den här gången vill jag fasen försöka även om det känns som om det enklaste hade varit att bara låta det vara. Det är inte det enklaste för det är fruktansvärt uttröttande och tär bara ännu mer på ens självkänsla.

Idag har jag ätit frukost, lunch och ett mellanmål. Frukosten och mellanmålet klarade jag utan ångest men efter lunchen smög ångesten fram men jag viftade bort den så fort jag kunde. Magen jobbar för fullt, gör ont och pratar. Är skitskraj att någon på jobbet ska titta snett på mig och fråga om något är fel Är seg i huvudet men fortfarande positiv! Har ont som attan i magen men det gör inget för ikväll blir det mat, spel och umgänge! (Jag gillar fortfarande mat men är skitskraj över att gå upp). Äter mest vegetariskt nu till en början för det får jag inte så mycket ångest av. Får trappa upp det så småningom men babysteps nu i början. Hela helgen är planerad redan. Alla kvällar är fullbokade utan träning någonstans! Känns väldigt skumt att inte känna stressen över att göra allt som man planerat OCH orka träna. Nu kan jag helt fokusera på sysselsättningen och maten.

Jag har inte fått någon tid för behandling än men det ska vi prata om nästa torsdag. Individuell terapi är det väldigt lång väntetid för (kanske skulle finnas tid mot slutet av våren). Däremot kan gruppterapi vara ett alternativ om jag vill testa det fram till våren, vilket jag inte säger nej till. Just nu kan jag tänka mig all hjälp jag kan få. Väldigt snäll psykolog som jag gick hos. Som tur var är det hon som håller i gruppterapin också. Hoppas att den här energin kommer hålla i sig. Hade varit kul att vakna upp imorgon med samma känsla som man haft idag

Ha det så bra och ta hand om er!

// pip

Hej alla där ute! Jag blir varm och glad inombords när jag finner en positiv tråd inom detta ämne!

Det är, minst sagt, ett rent helvete att kämpa mot en ätstörning. Det är en ständig kamp inombords, en kamp mellan det sunda förnuftet och den sjuka delen; oavsett vilken typ av ätstörning man har. Även om man i de flesta fallen vet sitt eget bästa så är det långt ifrån lätt att alltig göra "det rätta valet". För att bli ri från en ätstörning krävs det en jäkla mass tid, mod, energi, tålamod och smärta. Det är en lång kamp att vandra, MEN DET GÅR! tro mig, DET GÅR! Det är inte omöjligt.

Jag har själv varit sjuk i anorexi i snart fem år nu. Jag har ständigt kämpat för att bli av med alla beteenden och negativa tankar anorexin för med sig. Jag har haft turen att gå i behandling under nästan hela min kamp mot sjukdomen. Jag har sedan 13/3 2006 gått i behandling på mandometerkiniken. Det är väldigt få som känner till behandlingen och konceptet då det är en relativt ny behandlingsetod mot ätstörningar men den har visat sig vara väldigt effektiv. Behandlingen är ett svenskt koncept men etablerar sig på alltfler ställen runt om i världen. Man jobbar främst med att normalisera ditt ätbeteende, att hjälpa dig att bli "vän med" maten igen; på dina villkor. Med det menar jag att ingen där tvingar dig till något, du har själv alltid ett val och du måste själv ha motivationen. Personalen är där för att motivera och stötta dig då sjukdomen sätter in alla sina fula knep. Gå gärna in på www.mando.se för mer information.

För er som noterade att jag har  gått i behandling väldigt, vädligt länge - det har att göra med att jag har haft mina "ups and downs". Jag har inte varit beredd att vandra hela den långa och tuffa vägen till ett helt friskt liv och har därför "gett upp" flera gånger på vägen. Tilläggas ska att jag heller inte har "aktiv" i behandlingen under hela den här perioden.

För cirka två månader sedan (1/12 2009) påbörjade jag min ärliga kamp mot sjukdomen. Jag hade då, efter att ha kunnat leva ett relativt normalt liv i knappt ett år, trots det ständiga ekot i huvudet, trillat tillbaka till en lägre nivå än vad jag varit på på väldigt, väldigt länge. När jag insåg hur det bara gick utför, hur jag förlorade kontrollen över sjukdomen mer och mer för varje dag som gick insåg jag att jat måste göra mig av med skiten, EN GÅNG FÖR ALLA!

I väntan på att få komma in på behandling försökte jag "bromsa" nedgången så mycket jag bara kunde. Då sjukdomen (oavsett vilken typ av ätstörning man har) är så himla stark går det inte att klara det själv. Det är en för lång och tuff kamp att vandra på egen hand. DU MÅSTE HA HJÄLP! Du kan inte klara det själv. Jag har haft väldigt svårt att be om hjälp, jag har haft väldigt svårt att "svälja min stolthet". Jag har velat klara allting själv; men hur gärna man en vill det så klarar man inte allt själv, ännu mindre klarar man att besegra en ätstörning på egen hand. DU BEHÖVER HJÄLP OCH DU FÖRTJÄNAR HJÄLPEN! VÅGA BE OM HJÄPL!

När jag äntligen fick en plats i behandling igen var det 100 % från första sekund som gällde. Genvägar och/eller kompromisser med sjukdomen finns inte i min välrd nu, hur jävla tufft det än är. Jag ger mig inte den här gången! Jag ska aldrig mer låta "the bad part of me" styra mig igen. Jag låter inte sjukdomen vinna en endaste kamp idag. Det har varit ett rent helvete och det är det fortfarande. MEN det  blir, sakta men säkert, bättre. Det blir bättre och det kommer att bli bra. Jag vet det nu. Jag vet och tror att det kan bli bättre. Man måste bara ha tålamod och använda den envisheten man använder i sjukdomen till att bli frisk istället.

DU KAN OM DU VILL!! GE ALDRIG UPP! LÅT ALDRIG SJUKDOMEN VINNA!!! DET GÅR ATT BLI 100 % FRI!

Är det någon som har några frågor om behandlingen, min kamp eller vad som helst - tveka inte en sekund på att fråga. Kolla gärna in min blogg superhalvan.blogg.se också.

Som tur var har magen börjat lugna ner sig lite nu! Det verkar som att den börjar gilla att få mat igen utan att skrika för mycket :) Hade också turen att inte bli avskräckt från att äta då jag gick ner ett kilo i helgen (har ingen aning om hur eftersom jag åt frukost, lunch, mellanmål, middag och tränade ingenting).

halvan-1: Väldigt inspirerande att se att du är så positiv trots den kampen du genomgår och har genomgått så länge! Jag trodde inte att jag skulle behöva hjälp första gången jag kräktes men oj så fel man hade. Som tur var bad jag om hjälp direkt men med dessa köer som det är för vård så blev sjukdomen snabbt värre. Det gäller att läsa mycket och lära känna sin sjukdom. Sen gäller det att man är redo för att det kommer ta tid och att det kommer bli riktigt jobbigt. Svåraste är att kämpa med ett leende och inte ett tillgjort sådant! Men det går! Man får inte ge upp.

Fick precis en början till en attack och kände att "ikväll... då ska jag hem och vräka i mig all choklad jag kan". Men jag började tänka på varför jag kände så och kom fram till att det är ångest som ligger kvar sen maten jag ätit idag.
Till frukost tyckte jag att jag tog för mycket keso på knäckemackan.
Till lunch åt jag för många vegetariska "kycklingbitar".
Efter lunch åt jag ett oplanerat äpple.
Dessa saker gav mig enorm ångest och jag kände direkt "nu måste jag cykla i minst en timma ikväll". Men efter att jag analyserat varför... så känns det inte lika "viktigt" att hetsäta längre. Ja, jag åt en frukt efter lunch... so what? Det var en frukt och inte en kladdkaka. Om jag inte låter mig själv bli mätt så kommer jag vilja ha den där kladdkakan ikväll i vilket fall. För kroppen vill ha energi så fort som möjligt och då är det choklad, bröd, pasta och glass som gäller :P (det är iallafall mina cravings).

Kämpa på och försök hålla humöret uppe trots att det ibland inte går som man tänkt sig!

// pip

pip: anledningen till att du tappade i vikt är för att när du börjar äta regelbundet igen går ämnesomsättningen upp. kroppen använder all energi den kan få till att underhålla alla organ och så. det är alltså vanligt att man tappar lite i vikt då man inför regelbundna måltider igen. Keep on doing what you're doing! Och en sak till.. du behöver inte alltid ha ett leende på läpparna. Det är okej att må dåligt. Ingen förväntar sig att du ska må bra hela tiden, speciellt inte nu när du går igenom det du går igenom!

Hej Lava! Vad kul att du med skriver i den här tråden =)

Vet du vad- du har ju en jättepositiv grej att dela med dig av: du har sökt hjälp! Det var inte det lättaste du gjort här i livet va? Vad är det som får dig att tveka inför att gå behandlingen eller ej? OJ, vad jag förstår att en av anledningarna till din tvekan är vad du ska säga till vänner och familj. Jag höll också på att oroa ihjäl mig över det. Vet du vad det sjuka sen är? De tog det riktigt lugnt: de var förvånade över att jag var ätstörd eftersom jag aldrig säger nåt, men hade märkt att jag blivit smalare, och de var glada för min skull att jag skulle få hjälp. Det var väldigt genomgående bland kompisarna. Kom på sen att jag hade nog reagerat på samma sätt: de är ju dina vänner och vill att du ska må bra, och de bryr sig om dig. Jag var tvungen att berätta eftersom annars skulle jag bara "försvinna" från stan. Den första jag sa det till var en kompis kille. Då var jag full som ett ägg och hade svimmat framför ögonen på honom. Han snackade dessutom bara engelska och jag skämdes som en gris så jag gömde mig under en filt och försökte förklara slutenvård och behandlingshem sånt på engelska. Kanske inte det bästa sättet =). Men sen förklarade jag lite efter hand och försökte att inte göra så big deal av det. Man måste ju inte berätta för alla heller. Familjen uppskattar nog främst ärlighet, och brukar ha ett sjätte sinne över när man inte mår bra. Jag berättade inte särskilt mkt för min familj, och har fortfarande inte gjort, men det är kanske inte heller bästa sättet. Det beror väl lite på hur nära du är din familj. Desto mer du förklarar och berättar för dem desto större chans har de ju att hjälpa och stötta dig på vägen.

Jag förstår så väl också din känsla om att tiden försvinner och man inte riktigt orkar bry sig och så vidare. Det är en del i sjukdomen. Svält får kroppen att stänga av lite, hjärnan blir långsammare och känslorna stängs med ner. Nästan alltid går ätstörningar hand i hand med depression. Kroppen behöver näring och energi för att kunna fungera optimalt. Så om du tar tag i din ätstörning kommer nog känslorna och det tillbaka, men visst känns det som man slänger bort tid, och det är kanske precis det man gör. Men ibland är det ens enda alternativ, för man har inte verktygen att hantera anledningen till att man mår dåligt på något annat sätt. Ätstörningen blir något man själv bestämmer över och har kontroll över (vilket förvisso är bullshit, för när man väl blivit ätstörd har man egentligen tappat all kontroll). Men du har rätt: livet har så mycket mer att erbjuda att det är synd att man ska spendera sin tid halvt känsloavstängd, orkeslös och bara tänkande på mat. Kanske ytterligare en anledning att ta emot hjälp`?

Det är JÄTTEBRA att sätta upp mål. det där med tre positiva saker är skitbra. Man är duktig på att intala sig dåliga saker, och tillslut tror man ju på det. Alltså funkar det likadant om man intalar sig bra saker. Man tror kanske inte på det till en början, men man vänjer sig när man tränar.  Små mål funkar lite bra som stora. Kan ju med vara att sätta dig och se en film du gillar eller vad som helst.

Kämpa på! Du är värd att må bra och att vinna mot ätstörningen.

hej

Jag blir så glad när jag läser denna tråden. Sjukdomen är ett helvete men som ni skriver så kan vi tillfriskna. Jag är glad och stolt över mig själv idag.. Jag har varit på samtal hos min handläggare på arbetförmedlingen. Jag är utförsäkrad och ska göra något nu. Samtalet var positivt och jag kände mig hoppfull när jag gick därifrån. När jag gick hem kom tankarna på att handla söt som jag tänkte behålla. Men jag drog i handbromsen ( ett råd jag fått, att stanna upp och titta i mig själv och se vad som ligger bakom) Det jag kunde se var dels att jag ville fira och för mig är fira snabba kolhydrater men jag vill ju inte behålla dem, dels började ångesten att ta vid. Framtiden kändes hotande. Var skulle jag hamna? Kommer jag orka? Prestation etc.  När jag såg detta imig gick jag förbi affären och tänkte att jag ska ta hand om mig själv på ett snällt sätt. La mig på sängen och läste Modesty Blaise och myste med mina katter. Nu har jag fyra dagar sen jag spydde och jag är så jäkla stolt över mig själv. Det känns så skönt att läsa era inlägg och svar. Jag är inte ensam och jag ska försöka ta till mig era råd coh kunskaper.

Många kramar

Vad kul att se att det är livat i denna tråden! Har inte kunnat skriva på ett tag för vi har inget internet hemma och det är svårt att få tid över på jobbet. Shorty säger många visa ord som man ska ta till sig.

När det gäller familjen så har jag märkt att det spelar ingen roll hur mycket man berättar om sjukdomen för dem... De förstår ändå inte vad det är man går igenom. Killen är den som förstår mest men han har fått läsa två böcker om det också. För min bror och min mamma är detta jättesvårt att förstå men de vill göra allt för att stötta mig. De har bara inte förstått att det blir jobbigt att äta fem mål om dagen när man är på besök :) Jag tror att det bästa är att berätta att man "har problem med mat" och att man har sökt hjälp för det. Om de vill veta mer så kan man förklara... Eller försöka :) Din familj vill ditt bästa och kommer med all säkerhet att stötta dig men det kanske kommer uppstå en viss förvirring och framförallt oro. Men tänk stödet du får från dem! Jag uppskattar att höra min bror och min mamma fråga hur det går för mig. Känslan att berätta att det börjar bli bättre och märka deras reaktioner är helt underbar :) Det är som extra peppning.

Den tomheten som du känner kände jag också för några veckor sedan när jag fick veta att jag MÅSTE få behandling. Jag var inte riktigt säker på om det var det jag ville. Det här är ju mina "rutiner" nu... att ha förbjuden mat och att hetsäta den tills jag mår illa. Det är så jag hanterar min oro, ångest, ja.... till och med lycka. Känns ju skitläskigt att lämna det och börja med något nytt. Sedan började jag tänka på hur det egentligen kunde se ut.... Att kunna äta normala portioner och NJUTA av maten. Att kunna träna och känna att man har energi kvar efter ett träningspass istället för att känna att man vilken sekund kommer svimma. Då kanske träningen blir roligare också :) Att kunna gå ut och träffa en kompis och spontant ta en fika utan att känna ångest. Livet hade varit.... som jag vill ha det. Man får börja tänka på alla fördelar med att bli frisk. Förhoppningsvis väger de tyngre än de negativa... Det gjorde de för mig. I början är det skitläskigt att börja äta regelbundet. ALLT är skitläskigt i början. Men jag kan ärligt säga att jag mår bättre nu än jag gjorde av att svälta mig och leva på en clementin under dagen. Som Shorty sa till mig så bäddar man för en hetsätningsattack på kvällen.

Vargkvinnan, det där är jätteinspirerande! Kan säga att jag inte lyckats komma så långt än men så småningom ska jag det :) Fick en uppgift från psykologen idag att komma på olika "taktiker" för hur jag ska undvika en attack. Hon sa att det som brukar funka är att titta på film (kommer inte funka för mig för då vill jag ha popcorn!), ta en promenad, spela, träna (sålänge man inte gör det för att träna utan för att få bort tankarna från hetsätningen). Personligen kommer jag börja med att spela lite med killen ikväll. Funkar inte det tänkar jag sätta mig på motionscykeln och cykla LUGNT. Ska börja dansa nästa vecka så då kanske man kan börja öva stegen på kvällen? Förhoppningsvis kanske det lossnar :)

Ta hand om er! Ni är jättestarka och ni vet att ni kan om ni vill!
Många kramar!
// pip

Hej på er!
Hur går det för er? För mig går det ganska bra. Känns som om man har fått in frukosten, lunchen och mellanmålet. Får jag inte i mig dem utbryter ett litet inslag av panik i mitt huvud :) Nu känns det som att det är väldigt nära att jag kan stå emot hetsätningsattackerna. Jag måste bara ge mig den där sista "pushen" för att låta bli. Förut var det gott att hetsäta och jag kände mig lycklig av att göra det. Men nu känner jag varken att det är gott eller att jag känner mig lyckligare än innan attacken. Så jag hoppas att det inte är långt kvar innan det lossnar. Jag tränar fortfarande inte (förutom dans en gång i veckan). Men jag börjar undra lite varför jag fortsätter gå ner i vikt. Nu visar vågen 54,9 och så lite har jag inte vägt sen jag blev anorektisk. Fortsätter man gå ner i vikt eller vad händer? jag vågar inte äta mer för jag tycker jag har gjort stora framsteg på så "kort" tid redan. Det höll psykologen med om. Jag vet bara inte hur jag ska reagera över vikten.

Ta hand om er!
Många kramar!

// pip

Det lustiga är att när man äter kontinuerligt så förbränner kroppen mer, ja beroende på vad man äter givetvis. Jag håller med shorty1982 att det låter som en låg vikt men det beror ju på hur lång du är. När jag följer matplanen som jag fått av en dietist som kan det här med ätstorningar så äter jag i mina ögon mycket och går endå ner i vikt. jag äter då protein, fett och lite kolhydrater. Då får jag inte i mig mina triggers dvs snabba kolhydrater. Det funkar för mig men det kan se annorlunda ut för dig. Jag undrar oxå vad du äter. Hur känns det i kroppen. För mig när jag har gått ner för mycket så blir det en reaktion i kroppen som säger att den är inte nöjd, den vill ha mer energi. Du gör jättestora framsteg!! Genom att du äter kontinuerligt som slipper du svälten ikroppen som kan utlösa hetsätningar. I allafall ser jag att det är så för mig. Så du har en frisk reaktion när du reagerar på att du inte får i dig dina mål. Blir glad att läsa att du går framåt. Ta det lugnt och ett steg i taget. Du gör det jättebra!!!! Kämpa på och gläjd dig och beröm dig för dina insikter och framsteg!! Kram

Okej pip. Då väger du lite väl lite för din längd. Och äter också lite väl lite är jag rädd. fem-sex mål om dagen är rekommenderat. Två knäckebröd till frukost är för lite. Du skulle kunna lägga till havregrynsgröt, en tallrik yoggi med müsli, ett kokt ägg & stort glas mjölk eller nåt sånt. Som det är nu är nog kroppen jätteglad för att få mat mer kontinuerligt, men jag är rädd att den snart kommer märka att den inte får tillräckligt och då ökar ju åter risken för hetsätningssug. Det låter med som att du får i dig väldigt lite fett faktiskt. Hur kan det komma sig att du tror att hetsätningsattackerna kommer att öka om du ger kroppen mer energi? Personligen skulle jag nämligen tro precis tvärtom. Men jag tycker absolut att du ska vänta med att lägga in promenader. Fortsätter du att gå ner är det mer att du ställt in kroppen på svält och äter för lite.

Jag är helimponerad av det jobbet du gör och det är jättebra, men jag blir lite orolig för dig nu i alla fall. Våga lite på din förmåga. Känner du att just mängden mat är svår, så testa kanske att boka en tid med en dietist som kan visa exakt vad du behöver.
Ta hand om dig!

Hej! Är lite dålig på att svara ibland... Men vill dels tacka Shorty för dina hjälpande ord! Du skriver så klokt och sunt, du borde jobba professionellt på en ätstörningsmottagning eller liknande  Du har så mycket att tillföra. Skönt att läsa att jag inte är ensam om att tycka det är jättejobbigt att berätta för andra...

Jag kämpar fortfarande med mitt beslut om behandling och vad jag skulle säga till min omgivning. Jag ska till mottagningen för samtal imorgon.... känner mig lite nervös. På ett sätt vill jag inget hellre än att börja där och bli frisk, men på ett annat sätt hade det bara varit så mycket lättare att skita i det och bara fortsätta som jag gör, men kanske försöka minska på hetsätningarna.

Roligt att läsa att det går bra för er, det ger mig hopp om att det kanske inte är en omöjlighet att bli frisk, även fast det ibland känns så. Jag instämmer att det var ganska lite du åt Pip, var det allt du åt på en hel dag? Tre mål? Känner du dig hungrig och avstår från att äta nån gång under dagen? Jag tror det är jättebra att få in rutinerna på vissa tidpunkter då man äter. Jag har fått in en bra rutin för att äta frukost och lunch, vilket funkar jättebra för för mig. Jag tränar nästan varje dag, så jag brukar känna hunger, åtminstone nån eller några gånger om dagen. Och då känns det mycket lättare för mig att äta, dels för att jag känner att jag har "förtjänat" att äta och dels för att hungerkänslan ger mig en naturlig anledning. (Annars kan jag ibland känna mig lite förvirrad när jag inte vet om jag är hungrig eller mätt, min mage har varit lite konstig). Jag kan få lite panik då jag inte tränar, då vet jag plötsligt inte hur mycket jag ska äta, jag har ingen kontroll längre. Jag vill väldigt gärna ha stenkoll på hur mycket jag äter och hur mycket jag gör av med (kanske inte är så konstigt). Men jag börjar samtidigt bli lite trött på att räkna kalorier och räkna ut hur mycket maten innehåller, det är ju värsta matten!

Ni skriver om att ni inte vill äta något som triggar er, för att ni inte ska hetsäta, bra tänkt! Jag önskar att jag också kunde följa det, men jag är tyvärr väldigt svag för godis och äter det flera gånger i veckan (men köper aldrig hem mycket åt gången, för då vet jag att risken för att tappa kontrollen finns). Men borde jag sluta äta godis? Jag vill egentligen det, men det är det som jag känner sug efter. Jag brukar äta mindre till middag för att jag vill kunna unna mig lite godis på kvällen. Jag är oftast inte speciellt sugen på t.ex. potatis och grönsaker osv. Tycker det är svårt att veta hur "normala" portioner ser ut också. Är inte det väldigt individuellt? Jag menar alla behöver väl inte äta t.ex. 7 köttbullar till middag?

Fortsätt kämpa på tjejer!! Ni är så duktiga! Hoppas ni alla får en mysig helg! Kram

Lava- Vad glad jag blir för ditt svar (skulle hemskt gärna jobba inom ätstörningsvården, men det är ju inte alls vad jag är utbildad till tyvärr).
Gällande hungerkänslor är det väldigt individuellt. Personligen kan jag säga att jag aldrig tappade mina hungerkänslor, och jag var offantligt avundsjuk på dem som slapp känna hunger, och då kunde "glömma" att äta. När jag sedan las in för behandling var jag glad för att jag kunde känna hunger, för det är lättare att äta då.

Det är inte ett dugg konstigt att du känner delade känslor inför det här med att söka vård. Å ena sidan vill du bli frisk, må bra och kunna äta som alla andra. Å andra sidan är ätstörningen en trygghet, en falsk kontroll och något man känner att man "kan". Om det får dig att vackla, och ifrågasätta dig själv, sätt dig ner och skriv en lista med för- och nackdelar med att vara frisk, och en med att fortsätta vara sjuk. Jag tragglar detta om och om igen, men man behöver ofta saker på pränt så man konkret kan titta på dem när man behöver. Det är nervöst att kanske behöva ge upp något och slänga sig med huvudet före i nåt man inte är säker på, men det är värt det, och oftast lättare ilängden om man får hjälp.

En stor del i ditt tillfrisknande är att inte ha stenkoll på kalorier och hur mycket du gör av med. Det är då man blir extremt begränsad. Ofta säger det sunda förnuftet och kroppen till när den får tillräckligt. Jag förstår känslan att sakna kontroll om du inte tränat, men grejen är att det inte spelar någon roll. Kroppen behöver regelbundet intag av energi, och den behöver också dagar av återhämtning. Alltså: sålänge du tränar på en "normal" nivå behöver inte ditt intag från dag till dag skifta särskilt mycket, om du inte känner att du behöver ett extra mellanmål de dagar du tränar, men jag tror inte riktigt det är på det hållet ditt problem ligger. Gällande godis är det också individuellt. Om du har kontroll på ditt godisätande ser jag ingen anledning till att sluta, men där finns säkert såååå mycket blandade åsikter. Just det här om man ska äta godis allt, att det innehåller socker och en massa sånt. Själv tror jag att man kan äta allt i måttlig mängd, så även godis. Vill du ha godis i din vardag, så fine säger jag om det får dig att må bra. Dock ska det inte gå ut över dina övriga måltider eftersom de innehåller energi du faktiskt du behöver. Satsa på fullständiga måltider, och se sen om du ändå är lika sugen och vill unna dig. Lita på din egen förmåga. Och jag håller alla tummar för dig på mötet. Heja!!

Man behöver utbildning inom någon form av omvårdnad i alla fall tror jag. Jag funderar lite. Men det är lättare att prata med folk som gått igenom samma saker som en själv. Tror det är väldigt svårt för någon som aldrig haft ätstörningar att riktigt sätta sig in i hur viktigt det kan bli, vilka extremgalna idéer man kan få för sig, och vilken ångest man bär på. Det finns säkert mängder av kunskaper och förståelse, men rakt igenom är det nog svårt.

Okej, viljan att vara smal är den som väger tyngst. Sätt dig då ner och skriv VARFÖR det är så viktigt att vara smal. Vad är det som gör att du måste vara så smal?  Kan du berätta det här? Jag menar inte heller att det kommer att bli lätt att släppa kontrollen, men är det inte också en fördel till listan? Att slippa vara så kontrollerande och fanatisk. Blir inte huvudet väldigt utmattat?

Nu vet inte jag hur du ser ut, men de flesta jag känner med ätstörningar har den uppfattningen om sig själva och dess mage eller liknande grejer. Dock kan jag berätta att om man äter sällan och oregelbundet blir lätt "gravidmagen" ett symptom. Kolla på alla svältande barn i Afrika och deras magar som ser ut som ballonger. Nu menar jag inte att det är så illa, eller att det är helt jämförbart, men det blir lätt så när man svälter. Man ser gravid ut helt enkelt. När du börjar äta normala portioner och din kropp vänjer sig vid det kommer du inte att se gravid ut (troligtvis är en stor del av detta med bara något du ser. En effekt av ätstörningen, som inte stämmer).

Men vet du vad? Du är SÅ JÄKLA BRA som bestämde att du ska börja på behandling. Var stolt över dig själv! Jag är helstolt över dig, och det var ett jättemodogt steg! Det kommer bli tufft, absolut, men du kommer att klara det, och det kommer ABSOLUT att vara värt det!

Väldigt fin och sann film. Gillar särskilt den delen där det sägs att du bara har två alternativ, för så är det. Hur krasst det än må låta. Tack för du delade med dig av den =) och hoppas att dagen idag blev bättre än igår.