Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Hej, Jag är 45 år, varit gift 13 år. Två barn på 10 och 13 år. Känd min fru i 20 år. Det känns som jag har fastnat i en kris som jag inte klarar att ta mig ut av.

 

Jag har ingen utbildning. Jag försökte ta en högskola utbildning när jag var ung men klarade det inte. Fik ändå jobb inom yrket jag pluggade till och jobbade i 10 år. Min fru klarade utbildningen, fortsatte plugga, och har idag en fantastisk internationell karriär.  Jag sluttade jobba för 10 år sedan därför att vi flyttade for att gynna min frus karriär. Det var jätte lyckat för henne. Jag har haft olika små jobs, har bra fritidsintressen och har tagit stor del i barnens liv. Försökte for ett par år sidan starta eget men det gick inte så bra, och jag förlorade rätten till  A-kasse.

 

Jag har ägnat mycket av min tid de senaste tjugo åren på terapi. Jag var deprimerat och hade kronisk migrän  och har haft olika motoriska problem, troligen därför att jag som barn blev tvungen att bli högre handed även om jag var vänster handed. Min pappa var jätte högt utbildat och framgångsrik men olycklig. Han började dricka när han var runt fyrtio och dog som alkoholist ved 66. Han klarade att jobba till sextio. Min mamma så till att dölja hans missbruk och lossades att alt var bra. Hon lever idag ett aktivt pensionärsliv med en fet pension efter min pappa. 

 

Jag har aldrig vårt kär i min fru eller älskat hände. Vi är ganska olika. När vi möttes var jag jätte kär i en anden tjej som hade lämnat mig. Jag mådde jätte dåligt och hade börjat gå i terapi. Jag hade haft en relation tidigare i livet där jag också var jätte kär och blev lämnat. Så jag valde att leva utan kärlek och satsade på en tjej som gärna ville ha mig. Det var förstås inte så kul, men har funkat ok. Vi är bra kompisar och har ett ok sexliv trots att jag inte känner riktig sexuell dragning mot henne. 

 

Jag är bra på att kommunicera med hennes vänner och kollegor och låssas på utsidan vara glad och vara ett bra stöd för min framgångsrika fru och barnen. Men jag mår dåligt och önskar ibland jag hade mod att ta mitt eget liv. Min fru vet att jag inte mår så bra och hon har altid stödjet mig i att försöka få ett yrke och få hjälp genom terapi. Terapien har hjälpt och de senaste åren har jag haft det ok. Jag har haft våldsamma ryggproblem många år men har efter ett par år med yoga och simning fått en ganska bra fysik. 

 

Jag drömmar om att lämna min fru. Eller att hitta ett sätt att lära älska henne.  Men helst ville jag vara mig själv och ha ett eget liv med egen inkomst och en lägenhet eller kanske ett litet hus. Jag har ibland tjänat lite pengar på min hobby, men kan inte leva på det även om jag gärna ville. Skulle kanske kunde ta taxi legitimation. Drömmer också om att bli yoga läror. Men jag vågar inte lämna min fru och är red för att skada mina barn. Dom verkar trivas ganska bra. Min fru säger ofta att hon älskar mig och att hon aldrig hade fått sin fine karriär utan mig. Hon reser mycket, ringer altid hem och säger att hon saknar mig. Jag ljuger och säger att jag också saknar henne. Jag mår bäst när hon inte är här. 

 

Jag har ofta varit hemligt kär i kvinnor omkring mig, men har inte haft någon affär. For ett år siden mötte jag en kvinna som jag blev jätte kär i - och hon i mig. Hon är single sen många år och har barn. Vi hade en tid där vi pratade dagligen, men vi har inte haft sex. Det var svårt när vi var ny kära, men båda visste vi att det skulle vara fäll, och vi bor långt ifrån varandra. Jag har aldrig varit så kär i mitt liv. Vi har fortfarande kontakt. Pratar otroligt bra om alt. Efter ett halvår berättade jag för min fru att jag möt henne. Min fru gråt och gråt och jag blev jätte ledsen och fik dåligt samvete. Jag försöker att få livet att hänge ihop men mår jätte dåligt. Den annan kvinna vet väl att jag inte orkar eller vågar lämna familjen, men hon håller kontakten ändå. 

 

Hoppas jag kan få lite råd till hur jag tar mig vidare.....

 

Tack

Hej Nanna,

Tack för dit svar. Jag förstår vad du menar. Jag har svårt att lyssna till, vara sann emot mig själv och ta reda på, och ge mig, vad jag behöver.  

Jag blev lite förvånat över svaret ochså. Hade väl tänkt att du (eller någon annan) ville såga att möjligheten att stanna och jobba på att få det att bli bättre också finnas. Men det ligger kanske också i din andre fråga…

Din första fråga: "Vad skulle hända om du följde din dröm och skaffade dig ett litet hus, utbildade dig till ex yogalärare och följde dina känslor för den här andra kvinnan?"

Min förste reaktion är faktisk ångest. Dåligt samvete mot min familj. Och oro för hur det skal gå ekonomiskt. Men sen finns det jo också en stor längtan. Och faktiskt är det inte längdan efter den andra kvinnan som är starkest. Men mot att ha ett eget liv. Klara mig själv. Men självklart också efter henne. Men jag är osäker på om kärlek verkligen finns - eller om jag kommer känna på samma sätt som nu, om jag är tillsammans med en annan kvinna. Även om jag i början är kär i henne.

Din andre fråga: "Men frågan är vad som kommer hända om du fortsätter så här?"

Ja - jag vet inte. Tror inte jag blir alkoholist som min pappa. Har mer min mammas beteende och försöker få alt att se bra ut utifrån. Men det är självklart slitsamt - och ett trist liv att titta tillbaka på när jag har blivit gammal.

Din tredje fråga: "På vilket sätt hjälper du dina barn genom att gå runt och känna dig olycklig och inte tillfreds med livet."

Det beror jo på hur mycket dom vet och förstår. Men ok - jag kunde vara gladare och ha' mer energi i vardagen. Men jag vet jo inte om jag verkligen skulle må bättra om jag skapade ett annat liv. Jag är osäker på om jag värkligan skulle kunde må bra - eller om min barndom och det jag upplevt - kanske även mina gener - gör att jag altid vill må dåligt psykiskt.
Jag tänker att en bra plan kan vara att försöka få ett jobb och en egen ekonomi igen. Som ett första steg. Det behövs jo om jag skal utbilda mig och komma vidare.
Tack

Hej Platon, tack för dit svar. Jag förstår ganska väl vad du menar. Vi är överens om att lycka måsta komma inifrån. Och det vi pratar om är väl någon form af asketisk lycka som vi kan hitta inom oss själv. Jag kan redan nu - efter ganska mycket terapi - genom ex yoga och meditation hitta en sorts lyckokänsla. Den kanske kan växa som du skriver. Och vist finns det bra askar i mitt liv - klart!!!

Att jag är 100 % ekonomisk beroende av min fru är en sak du inte nämner.  Detta beroende kännas obekvämt. Det är självklart bara en "känsla" som jag kanske kan lära mig att slippa. Men är alle känslor bara känslor som man kan ha eller inte ha, alt efter vad som nu passar best i ens livssituation.……..?

Sen får vi ju hoppas att min fru inte om fem år plötslig kommer hem och sejar att hon vill skiljas eftersom hon har möt en man hon älskar och som älskar henne, delar hennes värderingar och fritids intressen, har samma utbildnings och karriär nivå. Nu kan hon andligen få råd med dröm resorna vi inte haft råd med, klä sig i samma stil som sina kollegor, nått hon inte har råd med idag, osv….(min fru har en bra lön, men rik blir man inte i hennes yrke)

Ditt exempel med:
"En ensam person på forumet sa: "Jag läser alla inlägg om personer som inte trivs i relationer" osv……" har jag det lite svårt med.
Jag vet mycket väl att många människor i världen mår dåligt……men jag tror också ett en del människor mår bra……

Det finns en kristen arv i vår kultur som säger att du skal vara nöjd med det du har fått i livet och inte sträva högra. Någon får mer, någon får mindre. OK - det är inte det du förespråkar. Men jag kan ibland tycka att den asketiske lycka jag beskrev i början av detta inlägg, bara är ett uttryck för svaghet och flykt. Att jag saknar kollegor, vänner jag själv valt, pengar jag har tjänat själv - även kärlek från en kvinna jag valt för att jag vill henne osv. Aktive val….

Tack

PS: Har inte set mycket Bergman - nu kanske det är dags att börja - tack för det.