Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag känner igen mig i det du skriver. Men du måste komma ihåg att sjukdomen sitter i huvudet. Det är dina tankar som kommer att leda till agerande, och inte tvärt om. Det är tankarna och känslorna som man måste få bukt med, för att alla symptomen ska kunna försvinna. Du är inte fake för att du upplever dig tänka i samma banor som förut. Du bär på ett tungt bagage och en massa erfarenheter och minnen. Det är klart att det finns stunder man återupplever eller minns hur det brukade vara. Jag råder dig att söka hjälp, förslagsvis en privat terapeut som inte har träffat dig innan. För om du träffar någon som känner till dig sen innan är det lätt att gå in i gamla roller. Man kan inte hamna på ruta 1 igen; det här är en ny situation och en delvis nytt problem för dig. Alltså är det bra att även hjälpen och stödet för det här nya problemet är annorlunda och bättre tillämpat än det gamla.

Jag hoppas du blir fri från de destruktiva tankarna, du förtjänar bättre än så.

Återfall är väldigt vanliga inom ätstörningar, och särskilt när man utsetts för olika former av stress. Det är väldigt lätt att då ta till gamla metoder som man vet har fungerat då, även om man har blivit frisk och "borde veta bättre". Jag vill påstå med att det är bra att du är rädd att bli sjuk igen. Då har du både en insikt om att du är på fel väg, och dessutom en vilja att hålla kvar i det friska. Du har bra förutsättningar att klara dig ur det här.

Hur ska ditt nya liv börja imorgon? Med normalt ätande och nytt kämpande mot friskhet? Precis som madfox skriver är det ju i tankarna allt sitter, och du har gått en väldigt lång väg för att komma så långt som du faktiskt kommit idag. Har du något stöd hos nån vän/samtalskontakt/pojkvännen eller liknande som kan hjälpa dig på traven när det gäller att normalisera ditt ätande igen? Som kan hjälpa dig att skingra jobbiga tankar vid måltider och så vidare?

Sedan angående det att du känner att du "går runt och skryter på terapisnack". Du har gjort ett hästjobb som du inte ska skämmas för att skryta lite över =) Du förtjänar cred för det. Dessutom hjälper din historia med stor sannolikhet många andra, återfall eller inte. Slutligen behöver du inte hålla upp en "stark fasad" här. Vi finns här för att stötta och hjälpa, och vet hur lätt det är att få återfall, och det gör inte bragden att en gång klarat sig ur det ett dugg mindre.

Fortsätt kämpa. Du är så värd att må bra!

Tack för att ni svarar. Jag vaknade imorse och mådde ofärsämt bra med tanke på igår. Jag kände mig inte ens ohyggligt tjock trots att jag gått upp ett par kilo under de senaste veckorna. Ätit frukost och lunch nu och allt känns ok. 

En del av mig vill såklart gå ner det jag gått upp, men jag är rädd att jag kommer hetsäta om jag äter för lite och bantar så jag ska se om jag bara kan försöka leva som vanligt och röra mig lite extra. Jag är normalviktig idag. Jag ska verkligen försöka tänka bra nu, fast jag "vill börja mitt nya liv på måndag". 

Jag kan nog klara det här, det är så läskigt bara. Och min pojkvän som vet om att jag vart sjuk, blev frisk i samma veva som jag träffade honom tar detta hårt. Han vet inte hur han ska reagera, och jag förstår honom. 

Tack Shorty1982.

Börja mitt nya liv betyder egentligen äta supernyttigt, träna supermycket och gå ner i vikt... men nej, det är ingen plan jag tänker ha just nu. Men när man haft ett par dåliga veckor, trillat dit några gånger, inte motionerat, överätit nästan varje dag osv.. och gått upp flera kilo, DÅ VILL MAN SÅ GÄRNA: 

Jag har haft en bra dag idag. Ätit bra och så. Varit positiv. Men nu på eftermiddagen var jag hemma hos en vän och åt middag. Ostgratinerad kyckling med gräddsås och ris, och stora muffins till efterrät. Gott och trevligt, men efteråt blev jag helt stirrig i kroppen, ville inget hellre än att hetsäta. Blir rädd för att de gamla tankarna och känslorna fortfarande finns där. Men jag klarade det. Är hemma ensam nu och är lugn. Jag ska klara detta.

Tack för att jag får skriva av mig. 

TACK

Det är lite farligt att låta en siffra styra så mycket, men samtidigt är det bra att du får svart på vitt att dina föreställningar inte är sanna. Du ser att du kan äta precis som du ska, utan att väga mer. Kroppen är byggd för det vet du =)

Som jag sa: ibland kan det ha sina positiva inverkningar, och just här tror jag att du behövde det =)

NEJ, NU ORKAR JAG INTE MER. HÅLLA DETTA JÄVLA SKENET UPPE FÖR FAMILJEN ATT JAG MÅR JÄTTEBRA OCH ALLT ÄR TOPPEN. TUR ATT JAG INTE BOR HEMMA, JAG BEHÖVER I ALLA FALL BARA LÅTSAS PÅ NÅGRA KORTA TELEFONSAMTAL. 

VAD ÄR DETTA? JAG BARA HETSÄTER HELA TIDEN, VARENDA JÄVLA KVÄLL, OCH JAG HAR GÅTT UPP EN MASSA. TRODDE DETTA VAR AVSLUTAT. OCH EFTERSOM JAG INTE SVÄLTER MIG IMELLAN SOM JAG GJORDE NÄR JAG VAR SJUK SÅ BLI JAG JU SKITTJOCK. FAN. HUR SKA JAG SLUTA. SKÄMS ÖVER MIG. JAG ORKAR INTE MER. JAG HATAR ATT LEVA. 

 

FÖRLÅT ALLA SVORDOMAR. 

Tack, det känns lite bättre idag. Grät hela dagen igår, det var ganska skönt nästan. 

Jag försöker klara det basala, äta rätt osv, för att stå emot, men ibland går det inte ändå. 

Jag bråkade med mamma igår också vilket spelar in. Hon tog min sjukdom lite dåligt innan, hon ville inte prata om det, förnekade det likson fast jag vecka efter vecka gick i behandling. Fast hon borde sett. men hon ville inte veta, hon vill bara att allt skulle vara bra. Så nu när det kom på tal igen (jag bor inte hemma) och jag sa att jag varit lite nereblev hon nästan sur. Sa inget om maten dock, orkade inte det. NÄR JAG FÅR BARN VILL JAG ATT DE BERÄTTAR, men jag tror inte min mamma vill.. hon tar det som personlig kritik mot henne om jag inte mår bra och blir bara arg. 

Men jag har min pv, han stöttar mig trots att han inte bor nära, men hur länge ska han orka?

IDAG KÄMPAR JAG

Tack

 

PangBom idag igen, orka. Men jag har tentapluggat bra i alla fall, tänker att jag ska ta tag i allt efter tentan... 

Jag har ingen samtalskontakt nu, kanske ska ringa min gamla behandlare. Får se. 

 

Tack igen. Orkar inte skriva mer just nu. 

Lovade min pv igår att om det händer en gång till så ska jag ringa min gamla behandlare. Han orkar inte höra mig gråta hysteriskt i flera timmar varje kväll. I dag kämpar jag hårdare än vanligt, för jag vill inte ringa, och för jag vill inte utsätta min pv för detta mer, och jag vill inte utsätta mig själv heller. 

Så går det upp, och ner. Mest ner. Mest hetsätning hela tiden. Har haft ett par dagar nu som känts bra, men igår blev det ugen, och idag med. Idag blev det ett paket glass, ett paket kakor, 4 chokladkakor. Ingen spya. Inte alls bra. Jag mailade ätstörningsmottagningen förra veckan, den jag gick på innan. De ringde upp mig idag, innan när jag var glad och mådde bra. 

Men jag klarade inte dagen ändå, jag klarade inte att handla mat, behövde mjölk...och så blev det så. Skutit mig i låret och på magen också. Dumt. JAG ORKAR INTE! 

Hej. Nej, jag har inte skjutit mig. Ska inte skära mig mer heller. 

Jag äter regelbundet, men hetsäter ändå. De senaste veckorna har jag hetsätit nästan varje dag, så då blir det ju inte så bra på de dagarna, men annars gör jag det. 

De avfärdare inte att jag behövde hjälp, snarare sa att jag förnekade att jag behövde det. Jag kvittrade och var hur glad som helst när det ringde, men sa svart på vitt hur det var. Eller ja, i alla fall att jag börjat hetsäta igen. Vi kom fram till att jag skulle hitta en samtalskontakt här o prata med, eftersom jag sa att jag hade all kunskap om hur jag ska bli bättre, lögn av mig? De ska ringa nästa vecka igen. Hon var snäll, hon verkade vilja hjälpa mig.

Hetsätit idag med tyvärr, fast jag kom på mig själv och lät det inte gå så långt. Gråtit har jag gjort desto mer, fast jag inte är den som gråter egentligen. Gång på gång faller jag i tårar. Mest för att jag inte kommer bli frisk och för att jag är tjockast i hela världen. Allt känns hopplöst, jag vill nog inte leva mer. 

Jag orkar inte en gång till, jag vill vara frisk!!!!!!!!!

Hej igen. Tack för att dy bryr dig. 

Mitt första återfall kom i februari. Jag hade haft tenta och var stressad, men det var bara ett litet återfall. En vecka senare kysste jag en pojke på fyllan, trots att jag hade pojkvän. Min pv blev såklart arg och jag blev ledsen och började hetsäta. sedan dess har jag hetsätit flera gånger i veckan. Jag har BMI på drygt 20 så jag är inte undernärd. Jag har dåligt självförtroende, tycker det är jobbigt med sociala situationer men jag uppfattas nog som utåtriktad ibland, och blyg ibland. Påtvingat socialt är jobbigt tycker jag, speciellt om jag känner personerna lite bara. Jag ser mig som en misslyckad person och tycker att alla är bättre än jag. Inte alls bra personlighetdrag jag vet.