Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Hej, Jag har tidigare varit medlem på Terapisnack. Jag har gått igenom ett förhållande som innehåll väldigt mycket, både bra stunder och dåliga. Jag känner att både för min egen skulle och andras, så vill jag dela med mig med mina erfarenheter. Jag vill själv få råd om vilka misttag jag har gjort och att andra kan dra lärdom av mina misstag.

Jag klipper in mitt första inlägg på terapi snack och fyller på som en dagbok. Det här är från maj förra året.

Jag blev tillsammans med min tjej för ca 2, 5 år sedan. Vi träffades på nätet och båda hade ett långt och komplicerat förhållande bakom oss. Första 3 månaderna kände som Cupido hade verkligen träffat rätt. Allt va underbart. Jag uppskattade speciellt att hon va så ärlig och go o glad. Vi hade riktigt kul ihop.

Tanken att någon annan kan ge henne det jag har inte kunnat får mig att må mycket dåligt.
Hur blir jag av med panikkänslan av att förlora henne?
Vi båda är i 30 års ålder.
Tacksam för all hjälp.

Det jag har jätte problem med och svårt att acceptera är att hon vid varje problem "hotade" med att göra slut, att vi inte passade ihop och att vi måste göra slut. Jag vet inte hur men jag har tillåtit henne att verkligen bryta ner mig. Jag har älskat henne väldigt mycket, jag är glad att jag har fått älska någon så här mycket. Men jag vet inte hur jag låtit det gå så här långt. Att jag ska brytas ner så här totalt.

Jag vet att det är rätt att det har tagit slut. Jag insåg till slut att det inte kommer aldrig sluta med klagande och trycka ner mig. Ett tag trodde jag att hon njöt faktiskt av att se mig springa och skaka. Som en koncentrationsvakt som njuter av att demonstrera sin makt. Problemet jag har är att alla problemen har skapat en enorm seperationsångest inom mig. Jag hade seperationsångest innan henne också men hanterligt, men nu är det på en nivå som inte är hälsosamt. Jag försöker söka professionell hjälp för det nu, men vad ska man välja? KBT? öppen psykiatrin? Det är en mängd med olika tjänster som erbjuds och jag vet inte vad man ska välja?

Det är många frågor som snurrar i huvudet nu. Det jag inte fattar, kan det vara så enkelt att man inte älskar någon trots att man har varit ihop i 3 år? Vad är kärlek? Om man tycker om samma mat, samma skämt, samma resor, samma underhållning, om man på det flesta plan passa väldigt bra ihop. Vad är det som inte passar bra ihop? Jag fick aldrig ett bra svar och jag tror jag måste förstå det här innan jag verkligen kan släppa och gå vidare. Eller bara få professionell hjälp

Hej Mr Big.

Intressanta erfarenheter du har. Jag märker att du har starka känslor för din partner. Jag kan bara dela med mig av min erfarenhet. Jag är ingen expert och kan inte ge dig bra råd. Vad jag kan ge dig är lite om hur mitt liv har sett ut.

För att inte gå in på många detaljer så känns det spontant att din tjej/fästmö har problem med självförtroendet. Det är något som hon inte är nöjd med. Det är inte säkert att hon ens är medveten om det. Men oftast när man klagar på någon annan så tyder det på att det finns en osäkerhet inom en själv. Man är orolig att ens partner ska lämna en och försöker indirekt/omedveten trycka ner den andre för att må bättre själv och få honom att stanna kvar.

Jag gissar att din tjej även visade tecken på att hon inte litar på dig och varit orolig att DU ska lämna henne.

Varför jag säger det här beror på att jag själv har varit i den sitsen. Jag hade ett mycket intensivt förhållande för många år sedan där jag behandlade min partner illa. Jag var både medveten och omedveten om detta då, men kunde inte hantera mina känslor. Det hela tog slut efter flera år av destruktivt beteende. Det var först efter många år som jag insåg vilka misstag jag hade begått. Det var då jag insåg hur mycket min kille hade älskat mig och hur mycket jag älskade honom. Det var först efter flera år som jag kunde värdesätta hans egenskaper och ansträngningar. Jag kan inte ångra allt för att jag visste inte bättre då. Jag önskar att jag hade fått hjälp och tagit hand om vårt förhållande.

Mitt tips till dig är följande; försök och gå vidare. Du har i flera år försökt och gjort det du har kunnat. Jag tror inte att din tjej är tillfället kapabel att förstå dig och värdesätta dina känslor. Hon kanske inte har rätta känslor. Men jag tvivlar på det. Det är svårt att stanna i ett förhållande så länge utan att inte ha rätta känslor. Jag tror att hon är förvirrad och inte redo för ett stabilt förhållande. Hon kanske inte har lekt av sig än? Det kan vara många anledningar som kan förklara hennes beteende. Men jag tror inte att det blir bättre, tyvärr

Jag kan rekommendera http://www.samtalshuset.se/. Det var först när jag efter flera misslyckade förhållanden där jag utnyttjades sökte professionell hjälp. DÅ insåg jag att det var destruktiva förhållanden/personer som jag drogs till. Allt berodde på erfarenheter tidigare i livet. Det jag vill säga att det förmodligen inte är fel på dig, om du har ansträngt dig så mycket det vill säga. Hon måste ta tag i sina problem först. Gå vidare. Du kommer träffa någon som kommer uppskatta dig som du är.

c/

Det känns rätt bra nu, även om paniken och ångesten kommer då och då. Det känns ok för ju mer jag tänker på saken så ser jag att jag har verkligen gjort allt jag har kunnat. Jag är faktiskt stolt över att ha klarat av det också. Jag gjorde en lista på alla saker hon klagade på från starten av vårt förhållande och tittar på vart jag står idag så ser jag att på varje punkt så har jag förbättrats mycket. Vissa känner inte igen mig.

Ju mer jag vrider och tänker så kan jag inte se att allt är mitt fel, jag kan inte längre skylla på att det var något som enbart JAG gjorde som gjorde att det tog slut. Om jag kunde acceptera hennes brister så skulle hon kunna göra detsamma?

Jag har i alla fall sagt att om hon inte klagar och trycker ner mig så finns jag för henne. Vet inte vad hon kommer svara. Det känns som om jag inte har mycket att tillföra längre. Jag orkar inte "tjata" tillbaka henne. Det är nu eller aldrig. Kommer hon inte tillbaka och försöker förändrats så kan jag inte sluta leva för det. Då får våra väga gå åt olika håll. Jag har erbjudit henne det hon vill ha, mer kan jag inte göra???

Jag är bara ledsen att jag inte såg mer av hennes goda sidor. De få tillfällen jag fick uppleva det var underbara. Jag tycker att jag hade förtjänat mer kärlek. Vi få se vad som händer.

Tack. Vi är båda jämngamla. Jag respekterar henne väldigt mycket, jag har sagt att jag finns där för henne när hon vill det. ÄVen om hon går vidare till någon annan så finns jag där för henne. Jag är också väldigt osäker på om hon kommer förändras. Jag tror inte att hon kommer komma tillbaka så jag håller faktiskt mentalt förberedda mig på det. Inget mer att göra åt.

JAg är inte den som bara lämnar något, jag har investerat tungt i henne och kämpat vid hennes sida. JAg tycker att vi har gått igenom mycket och skulle hon försöka så tror jag att vi kommer att trivas riktigt bra ihop. Jag har kämpat riktigt hårt för detta.

Men jag kan inte kämpa och kämpa, en dag måste det ta slut. Vi är kanske där redan nu? JAg vill bara ha harmoni, lugn och ro. Jag hoppas att hon inser det snart och förändras.

Jag har sagt till henne att jag finns för henne oavsett vad det är. Jag har verkligen försökt ge henne tryggheten så att hon förstår att jag är bakom henne oavsett vilka problem hon har. Hon är väldig mån att visa ett stolt yttre. Att hon är bäst och självsäker och jag tror inte att hon egentligen känner så. Jag vet inte. Det går inte prata djup med henne. Så fort jag har försökt påtala att jag tror att något inte står rätt med henne så slår hon tillbaka och anklagar mig och hennes ton är absolut inte bra. Då blir det bara bråk.

Men du har rätt, ju mer jag accepterar ju mer hittar hon att klaga på. Men det har blivit en ond cirkel, jag tänkte att om jag har kämpat så länge så kan jag kämpa lite till, osv. Men idag har jag förstått att jag kanske oroar mig i onödan. Hon har klippt av alla banden, nr, mail etc. Så jag har ingen kontakt med henne längre och kan inte nå henne. Hon kanske har träffat ngn och vill inte att jag ska störa henne. Jag tror att du har rätt, det är dags att jag lever mitt liv som jag vill och försöker hitta en balans och försöker lämna allt bakom mig. Jag menar om hon nu har gått vidare varför ska jag sitta och må så här dåligt?

Jag är ändå ganska stolt att jag har gjort så många uppoffringar för någon jag älskar. Jag ångrar inte det utan ser det som något positivt. Nu kan jag kanske gå vidare utan att oroa mig att "om jag hade gjort si eller så" så hade jag behållit henne.

Jag önskar henne ändå alla lycka, jag kan inte hata henne för att min kärlek till henne var otroligt djupt. Därför måste jag låta henne göra sina val. Hon kanske hittar det hon söker vad vet jag.

Hej Mr Big,

Jag förstår att du älskar henne, men i ett sunt förhållande ska man känna att man är accepterad för den man är. Naturligtvis är det bra att ens partner kan tala om för en hur man kan göra saker bättre, om det är något man själv känner att man verkligen behöver hjälp med, men det ska inte anmärkas på än det ena och än det andra, som dinflickvän verkar ha gjort med dig. Vad jag förstår hittade hon alltid något nytt att anmärka på när du "rättat till" en sak hos dig själv.

"Jag är ändå ganska stolt att jag har gjort så många uppoffringar för någon jag älskar".
Nja, lite orolig blir jag när du skriver så ... Visst att man vill göra saker för den man älskar, men det ska vara av egen fri vilja, inte för att någon annan "kräver" det. Till slut kommer man att förlora sig själv och sitt egenvärde.

Jag tror att du behöver få lite distans till det hela, så kommer du att inse att vissa saker inte var så bra i ert förhållande. Om hon har hittat någon ny, kommer hon förmodligen upprepa samma beteendemönster där.

Jag kan bara hålla med!

Jag har varit i hennes situation och jag kan med säkerhet säga att hon är mycket förvirrad. Jag tror inte att hon är där ute och njuter av livet. Hon tänker om hon har tagit rätt beslut.

När hon träffar nästa och förälskelsen är över så kommer hon hela tiden jämföra honom med dig.

Du verkar älska henne väldigt mycket och har gjort många uppoffringar. För många enligt mig. Om man har tur är det endast några gånger i livet som man lyckas hitta en person som är villig att ställa upp så mycket som du har gjort.

Men som eureem skriver;

"Jag är ändå ganska stolt att jag har gjort så många uppoffringar för någon jag älskar". Nja, lite orolig blir jag när du skriver så ... Visst att man vill göra saker för den man älskar, men det ska vara av egen fri vilja, inte för att någon annan "kräver" det. Till slut kommer man att förlora sig själv och sitt egenvärde”.

Det kommer bara att sluta med att du förlorar dig själv. Hon är inte mogen att ta in dina uppoffringar. Som Raxis skriver, eller undrar över gällande åldersskillnaden. Hon är inte i samma fas/skede som du är i. För mig tog det 5-6 år innan jag vaknade upp. Allt han hade sagt stämde till slut och jag började förstå mina misstag. Fortfarande funderar jag på om jag ska ringa honom och be om ursäkt, kanske ta tillbaka honom. Men han har någon annan och jag sitter här ensam med två små flickor.

Livet är så, man måste lära sig av sina misstag. Hon har inte lärt sig men du måste dra lärdom av allt som hänt under 3 år. Om hon inte har blivit bättre under 3 år, med dina ansträngningar så kommer hon heller inte ställa upp för dig i framtiden?

Jag talar av egen erfarenhet. Hon kommer att ångra allt hon har gjort mot dig. Du kommer att träffa någon som förtjänar dina uppoffringar. Du kommer att glömma bort henne. Älta inte, bit ihop och gå vidare. Du kommer att hitta någon bättre.

C/

Du står snor inte tråden. Den är till alla. Tanken är att man utbyter erfarenheter. Jag vill verkligen inte att hon går genom det jag går genom för att det är ett helvete. Det jag önskar är att du en dag vaknar och förstår vad hon har hållit på med. Jag håller med er alla. Det är dock en kvinna med gott hjärta, det vet jag men hon vände det inte mot mig. Men jag vet att hon inners inne är god. JAg hoppas i alla fall att hon finner lyckan. Att alla finner det de söker.

Jag hoppas inte hon få gå genom det jag och det du Jag666 gått igenom.

Jag vet att man inte ska vara bitter. Men hur fan kommer man över när man inser vilket misstag man har begått? När man inser att man har lagt ner så mycket tid och energi, offrat så mycket och så får tillbaka noll. Inte bara noll och kränkning. Hur ska man titta i ögonen på de som kommer säga vad vade vi sa när jag försvarade henne och sade att hon inte var den typen? Att man krigade för att andra inte skulle få fel bild av henne? och hon tackar än genom att vara otrogen? Kan inte fatta att jag har offrat arbete, familj, tid, energi på en sådan person!!!! jag fattar verkligen inte.

Jag är glad att jag har fått veta det här, nu kan jag verkligen släppa henne och gå vidare. Jag måste bara förlåta mig själv,

Mitt råd till en början är att inte se det som ett misstag, se det istället som att du har lärt dig nåt av det. Det har varit en jävlig sur och och tråkig läxa men de brukar oftast tyvärr vara de bästa.. Hoppas det löser sig för dig och att det blir bättre snart.

Jag är så himla arg att över situationen. Jag vet att det är normalt. Jag vet inte hur jag ska ta nästa steg. är det att så fort som möjligt ta någon brud hem? Inleda ett nytt förhållande? hitta mig själv? det sist nämnda känns mest logiskt. Men då känns det som om jag hamnar i efterkälken, att hon är ute och njuter av livet och så sitter jag här och tycker synd om mig själv?

Jag ska också få antidepressiv medicin, Men läkaren säger att de första 1v så mår man dubbel så dåligt som jag mår nu innan biverkningen går över. Dubbelt så dåligt? Jag vet inte om jag klarar av det? Hur fan ska jag hålla ut 1 v, 10 dagar och må ännu sämre? Det gör att jag inte direkt vågar ta medicinen. Det är mest kvällarna det är värst då alla mardrömmar kommer.

Fan sista gången jag ger mig in i ett seriöst förhållanden. Det är inte värt det här skiten. Måste man vara i ett förhållande?

Cissi76; dina kommentarer i hela den här tråden är imponerande, i varje fall för mig.

Mr Big, det stämmer att medicinen kan ge mer ångest under en kort period, men på det stora hela så är det värt det. Då vet du ju också vad som orsakar det. Fick du inget lugnande till de värsta perioderna?

Förstår att det har varit och är fruktansvärt jobbigt. Så jobbigt att man inte vill vara någonstans, inte den plats man är på, inte någonstans egentligen. Men ja, det kommer bli bättre och du kommer att bli mycket starkare på så många sätt.

Nu är det dags för dig att satsa på dig själv.

Mådde rätt bra i morse men plötslig kom saknaden så kraftig att man bara blir paralyserad. Man får svårt att andas och bara blir dåsig. Vet inte varför men plötslig kommer en tanke och man inser att hon är borta för gott så får man en sån panikkänsla som är så obehaglig. Hon är så nära men så långt bort. Hon bor inte så långt ifrån mig men jag kan inte ta mig dit. Det känns som jag har det framför mig men hon är borta och gör det jag skulle jag gjort med henne med någon annan.

JAg tänker att det va inte länge sen vi hade det bra och va så nära att gifta oss. Jag kan inte fatta att det har gått så fort och så negativt. Poohhh, behöver andas..