Hej, Jag har tidigare varit medlem på Terapisnack. Jag har gått igenom ett förhållande som innehåll väldigt mycket, både bra stunder och dåliga. Jag känner att både för min egen skulle och andras, så vill jag dela med mig med mina erfarenheter. Jag vill själv få råd om vilka misttag jag har gjort och att andra kan dra lärdom av mina misstag.
Jag klipper in mitt första inlägg på terapi snack och fyller på som en dagbok. Det här är från maj förra året.
Jag blev tillsammans med min tjej för ca 2, 5 år sedan. Vi träffades på nätet och båda hade ett långt och komplicerat förhållande bakom oss. Första 3 månaderna kände som Cupido hade verkligen träffat rätt. Allt va underbart. Jag uppskattade speciellt att hon va så ärlig och go o glad. Vi hade riktigt kul ihop.
Efter ca 3 månader kände jag att hon kanske ändå inte älskade mig, jag nämnde det för henne att jag såg ingen passion i henne ögon när hon tittade på mig (fråga mig inte varför jag gjorde det men då kändes det rätt). Dagen efter så ringer hon mig och gråter och säger att det är rätt. Hon har känt på sig att något inte stämmer, att jag inte är hennes typ. Vi pratar om det och hon menar indirekt att hon föredrar någon som är mer mode- och tränings inriktat.
Vi väljer ändå att fortsätta vårt förhållande och försöka satsa. Vår tes va att vi kanske behöver lära känna varandra mera. Vi hade ju roligt ihop.
Vi reste bland annat flera månader utomlands. Det va mycket tjafs men också många goda stunder. Hon har haft problem med
svartsjukan som har dödat väldigt mycket i förhållandet men under de senaste månaderna har hade hon faktiskt blivit mycket bättre.
Hennes svartsjuka medförde bland annat att jag också blev svartsjuk. Men det har vi löst. Men det va alltid något hon inte va nöjd, va det inte jag så var det min familj. Det va alltid något som skulle ändras på. Och jag kan med gott hjärta säga att jag gjorde alla de förändringar och det är något hon erkänner.
Tiden gick, och vårt förhållande gick upp och ner. Men då och då sa hon att hon va osäker om vi var rätt för varandra. Att jag inte var hennes typ. Jag trodde att det skulle gå över, jag föreslog parterapi och försökte förändras för att passa hennes på alla möjliga sätt.
Även hon förändrades mycket under dessa år. Vi närmade oss varandra men samtidigt började vi förlora oss själva. Vet inte om det ska vara så, att man blir ett när man älskar varandra och inte längre är två?
Samtidigt hamnade hon i någon form av 30 års kris. Hon tyckte att hennes jobb sög, att hennes utbildning va skit, allt va skit. Som ni kan gissa började det även påverka förhållande. Varje dag blev hon osäker på om vi va rätt för varandra eller om vi ska bryta upp. Jag började må dåligt av allt, glädjen i livet började försvinna för att den man älskade va osäker. Jag försökte tänkta att det har med allt annat i hennes liv att göra. Men till slut sa hon att det är bäst att göra slut, att hon inte längre orkar med osäkerheten. Samtidigt är hon orolig för att ångra sig (hon vet att ingen kommer ge henne så mycket jag har gett).
Efter att ha fått skuldkänslor för att hon vet hur mycket jag har ställt upp för henne, säger hon att vi kan ta paus i några veckor för att se hur det känns. Samtidigt som jag hör på henne att det är egentligen är slut. Hur pratar om hur svårt det är att vara ensam, eller att se mig med någon annan, att jag förtjänar någon som älskar mig lika mycket som jag älskar henne.
Ska jag hoppas att det kanske blir något? Det är kanske 30 årskris som inte har något med oss att göra? Eller ska jag bara strunta och gå vidare? Jag älskar den här kvinnan och det vet hon.
Tanken att någon annan kan ge henne det jag har inte kunnat får mig att må mycket dåligt.
Hur blir jag av med panikkänslan av att förlora henne?
Vi båda är i 30 års ålder.
Tacksam för all hjälp.








