Hej
Jag har nu gått i terapi i ett par år. Nu senast hos en psykologstudent under ett år. Hon har hjälp mig jättemycket, dömmer mig inte och kan känna att jag litar på henne mer än de flesta. Jag har växt upp med en far som är bipolär (diagnostiserat) samt andra diagnoser som jag bara kan fantisera om.. känns mycket som borderline. Han slog min mamma, syrran och mig. Har även varit häktad för att ha gett sig på morsan. Och grannarna ringde snuten en gång när syrran och han slogs. Men värst ha endå den psykiska terrorn varit. Han är sjuk.. brist på empati. Ofrivilligt har detta lett till en massa mediciner och en djup depression för några år sedan. Min syrra fick ätstörningar och vägde ca 37 kg när hon var 19. Hon har med en massa mediciner.
Jag vet inte om just detta ledde till att jag blev mobbad. Jag anser fortfarande att det var mitt fel att jag blev mobbad, för att jag var som jag var när jag började högstadiet.
Detta är historia, försöker blicka framåt. Nu till frågan. När jag var liten, runt 11-12 så var jag väldigt arg. Inte hemma, men i skolan(slogs) och när jag var själv. Jag minns hur jag en gång, när jag var ute själv (vilket jag brukade vara, hade inte så många att leka med..), och hittade kaninungar i skogen. Jag vet inte varför, men jag kastade en kaninunge i ett träd. Detta är helt sjukt.. har en fruktansvärd ångest över detta och har precis talat om det för min terapeut. Det är ju en uppenbar brist på empati.. jag fattar fan inte. Är så rädd att jag skulle vara någon psykopat osv (det finns de som är medvetna om att de är psykopater, även om det inte är vanligt).
Finns det egentligen några förmildrande omständigheter här?
