hej
Jag har under de senaste tio åren haft något som jag själv hobbydiagnosticerat till dystymi. Jag har otroligt svårt att leva i nuet och är oftast dyster (fast utåt kan jag verka positiv), kombinerat med en rejäl dos galghumor. Har otroligt lätt att haka upp mig på saker, noja ur över ganska små saker - och då framförallt ifall det har med parrelationer att göra. Dessa parrelationer som oavsett om jag har någon eller ej konsumerar en otrolig mängd tid för mig, och då njuter jag knappt ens av dem när jag har dem men när de lämnar mig går jag fullkomligt sönder. Nu är jag mitt uppe i sorgearbetet efter en kraschad relation, och jag märker att jag har inga direkt positiva känslor kvar för den andra människan utan bara total upphängdhet och missunnsam avundsjuka. Hon är egentligen en jättefin människa och har betytt mycket för mig (önskar hon kunde fortsätta göra det trots att vi inte är tillsammans, men efter att ha försökt vara vänner ett tag känns det bara som att det kommer att rinna ut i sanden), men nu kan jag inte tänka, eller känna så för henne eftersom hon valde bort mig. Jag känner mig som en sådan total patetisk egoist och vill bara bli en normal människa som bryr sig om sig själv och andra på riktigt istället för att sitta och tycka synd om sig själv och se andra som hot och/eller ideal. Först idealiserar jag dem, sen när de lämnar mig hittar jag på tusen argument för att de är misslyckade för då känns det mildare. Men efter ett tag rämnar ju det korthuset förstås.
Jag har alltid varit någorlunda aktiv på olika sätt och i mångas ögon nog relativt lyckad, så det är nog snarast självbild och -känsla det hänger på men jag kan inte ändra på dem jag vet inte hur man gör. Försöker gå runt och påminna mig själv om att jag är bra och så vidare men det fungerar inte, utan jag tror inte på det förrän någon annan säger det, och då kommer jag på tusen grejer jag inte är bra på och så är jag på botten igen. Det enda som någorlunda fungerar är när någon är förälskad i mig och säger saker som "jag älskar dig" men det måste fyllas på hela tiden för att fungera. Jag inser att det är i mig det måste till en förändring, inte att jag ska hitta någon som fortsätter älska mig (och vem orkar det när man är ett självupptaget deppmongo?) över all tid, snacka om riskprojekt för övrigt. Och som sagt, jag njuter egentligen inte så mycket av de här relationerna utan blir dels rätt uttråkad och känner dels prestationsångest inför den andre.
Har nyligen börjat i terapi, men han har i alla fall hittills bara gett mig övningar i att stanna upp i nuet och det fungerar inte för tankarna bara bombarderar mig hur mycket jag än försöker koncentrera mig på min andning. Älta älta älta samma gamla problem samma gamla nojor.
Vad jag än gör tänker jag bara vad andra ska tänka om det. Jag skadade mig häromveckan ganska allvarligt och tänkte direkt att "wow, det här kommer att ge mig uppmärksamhet". Jag är tjugosju år, inte tio...
Jag orkar inte ha det så här längre, det är ett sådant slöseri med liv, känns knappt som om jag lever överhuvudtaget. Har ofta velat dö, men aldrig suttit med pillerburken/rakbladet redo.
... Har inte varit inne på det här forumet på evigheter nu. Dels brukar jag perioda sådant här diagnospundande och dels har jag varit alldeles för upptagen med att gå upp i mitt ex och ha någon slags nytt försök till relation, där det i efterhand visat sig att hon dels varit halvt ihop med sin gamla bästis (som hon förde bakom ljuset angående mig) och dels blivit ihop med min gamla polare, ganska väl mörklagt (vi bor i olika städer). Så att hon var en så fin människa får vi kanske ta tillbaka...hehe.
