Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag har sagt det innan till dig Emelie: du behöver hjälp. Så som du mår nu är ohållbart. Jag vet att du inte håller med mig, och jag vet att du tycker att du inte behöver hjälp, och inte heller vill ha det. Men jag ber dig ändå att ha vissa saker i åtanke om det verkligen är så fördelaktigt att hålla kvar vid svälten: Är det värt att känna äckel inför dig själv varje gång du äter? Känns det bra att känna panik inför att du inte får träna när du är sjuk? Är det verkligen värt att låta mat bli så viktigt att du vill dö för du mår så dåligt av det? Bara fundera på det lite.

3 kilo i veckan är inte realistiskt. Och jag vet att det här är något du inte vill höra, men jag vill ändå säga det: smekmånaden med ästörningen är kort. det är därför svält är en så värdelös bantningsmetod bland annat. Kroppen kommer att vänja sig (men med det säger jag inte att den inte kommer att ta skada, för det kommer den) och du kommer att få jobba mer och mer för att fortsätta gå ner i vikt. Förbränningen stannar av helt efter ett tag.

Gällande din pappas kommentar blir jag mest upprörd. Vet han om din metod? Vet han hur du mår? Om det nu skulle vara så att du ur hälsosynpunkt behöver gå ner i vikt är 3 kilo i veckan orealistiskt, och kan dessutom vara rent skadligt. En snabb viktminskning ger sällan ett hållbart resultat är jag rädd.

Fundera på det här lite bara. Låt det sjunka in lite. Det är inte värt att vilja dö för man har ätit lite yoghurt, för äta kommer du att vara tvungen att göra hela ditt liv för att överleva. Det går inte att räkna bort. Ta hand om dig!

xxs är ingen realistisk storlek tyvärr. Det är en storlek anpassad för barn, och du är på väg från den perioden nu. Din mamma och pappa kanske inte alls förstår, nej, det verkar du ha rätt i. Men den här personen som du skrev om i din andra tråd, har du någon möjlighet att kontaka den? Har du storlek M är du inte tjock. Det är dina ögon som spelar dit ett spratt i maskopi med ätstörningen. Men det behöver som sagt inte vara så här. Du kan få hjälp, och det kan bli bättre. Du kan få må bra utan alla dessa matproblem. Att hetsäta brukar dessutom ha sin grund i något annat.

Ta hand om dig!

Saken är också att vi här kan inte hjälpa dig, om du inte vill bli hjälpt. Det kräver en insikt i att något är fel, och just nu håller du emot för allt vad du är värd. Jag vill bara betona att livet kan vara så mycket bättre än att vilja dö när man ätit och så vidare. Sen är det upp till dig att välja vilket liv du vill ha.

Jag förstår om du vill att dina föräldrar inte ska veta, men tror du inte de vill veta, för att de vill att du ska må bra?

Någonstans i det du skriver ser jag ändå en insikt. Att du ska återkomma när du inte klarar längre. Då ser du på något sätt att din metod kanske inte är fullkomlig på lång sikt? Om du nu tror så starkt på att allt blir bra om du går ner, varför skulle du då ens ha anledning att återkomma? Jag hoppas iofs att du återkommer innan, och att du fortsätter skriva här, för det ska inte behöva gå så långt att du inte klarar längre. Var rädd om dig.