Hmm, hur ska jag nu kunna sätta mitt sinnelag i ord.
Jag är en 19årig kille, studerar på universitet, lycklig barndom, har gott om pengar, gott om vänner, bor bra... Men mår totalt skit.
Har varit deprimerad i omgångar sedan puberteten, vissa gånger värre än andra. För att sedan må bättre en tid, men sen faller jag ner igen... djupa dalar, korta toppar.
Jag är totalt oförmögen att låta människor komma nära mig, även fast jag vill, aldrig haft en riktig relation (Har dock haft sexuella relationer), aldrig varit kär så vitt jag vet, tillåter inte mig själv antar jag.
Fast jag utåt sett är en glad och lite smått tokig person med bitande och sarkastisk humor.
Jag bryr mig inte om något, något, min nya mobil blev stulen - rörde mig inte i ryggen, bara trötthet för då var jag tvungen att gå ner och köpa en ny. Så har det varit sedan puberteten, jag bryr mig helt enkelt inte. Jag är oförmögen att ta en komplimang, känns så tvingat. Och kritik känns inget alls. Minns ett stort gräl jag hade med mina föräldrar i tredje ring, eller ja, dom grälade på mina sömnvanor, och dom kunde inte förstå hur jag kunde vara så likgiltig, hade då nästan 40% frånvaro (det visste dock inte dom) från skolan, och jag brydde mig inte. Jag har aldrig jobbat eller lagt ner tid på skolan, jag har som någon slags pervers lek alltid försökt göra så lite som möjligt men ändå klara mig. Jag förstör för mig själv, alltid gjort. Även nu på universitet, jag har en viktig dag framför mig, men när jag vaknar så stänger jag av klockan och somnar om... och detta leder till en rad komplikationer, men jag bryr mig inte. Förra veckan skolkade jag 5 dagar, kunde inte gå upp.
Det är bara början antar jag. Jag har dessa tankar. Vet inte riktigt, men "vengeful-thoughts"-"Elaka-tankar"
Som att göra saker jag aldrig skulle kunna göra i verkliga livet. som om nån muckar så undviker jag, eller om nån gör något elakt så kan jag snacka bort det med min silverkvicka tunga, men jag kan ha tankar en lång tid därefter om nån slags hämnd. Som att slå ner dessa idioter, att visa dom att man inte muckar med mig. Allt handlar om något slags "Jag ska allt visa dom"-tankar. har dock aldrig varit i slagsmål, avskyr våld i allmänhet.
Och ångesten jag har! om sådana triviala skitsaker, så fruktansvärt triviala saker. Som att slå ner ett glas bland folk, jag kan få sån ångest över skitsaker, sådär så det riktigt kryper i skinnet och jag måste knipa ihop ögonen och bara tänka på nåt annat, det gör nästan fysiskt ont. Men dessa små "ångestattacker" vara bara i några sekunder, sedan har jag argumenterat bort problemet i huvudet.
Och mitt allmänna självhat, ibland när jag ser i spegeln så verkligen avskyr jag den äckliga personen som tittar tillbaka. Väldigt blyg och förlägen, gillar inte att folk tittar på mig i allmänhet, vill gömma mig, en frukstansvärd scenskräck - detta gör redovisningar på skolan väldigt krävande. Även fast det inte märks utåt, när jag är bland folk så... överkompenserar jag antar jag, blir väldigt sprallig och clownaktig.
Trötthet, psychomotor retardation tror jag är den psykologiska termen. Saker som att handla mat, duscha, klä på mig, posta brev, betala räkningar, kan vara så jäkla jobbigt, så jag skiter i det helt enkelt, detta leder såklart till problem, fick inkasso nyligen pga obetald räkning.... och jag brydde mig egentligen inte, betalade bara, så var det med det. Lever på kaffe och snus för tillfället. Jag samlar sedan kraft för att sedan göra ALLT på en dag, handla mat, köpa grejjer, osv.
Jag träffar dock folk, går ut och dricker med vänner. Men detta är inte alltför ofta, eftersom jag ofta hittar en ursäkt till att gå, så jag kan sitta hemma.
Jag flyr, med hjälp av datorn, datorspel, filmer, serier, allt som får mig att tänka på annat.
Och mina sömnvanor är helt och hållet förstörda sedan en låååååång tid tillbaka. Nu på sista tiden lever jag HELT i osync, sover på dagen och är vaken på natten. Detta är ett val, har alltid gillat att vara uppe på natten, det är tyst och det känns... tryggt på nåt sätt.
Självmordstankar har jag haft och har, tankar på vad som kommer efter detta liv och liknande, även hur jag skulle kunna göra det.
Småsaker som att gå in själv i en affär själv kan vara jobbigt, känner mig väldigt självmedveten och som om folk tittar på mig, hjälpsamma biträden tycker jag är lite smått läskiga.
Tanken på att gå ut universitetet, skaffa mig ett jobb, villa-volvo-vovve gör mig illamående. Tanken på hela grejjen, följa samhällets utsatta regler, jobba 8-15-ledig helger, chartra på semestern... Det måste vara mer mening med livet? seriöst?
Mina dagdrömmar är i stil med "hur skulle jag göra om jag hade en superkraft? Eller om ett virus dödar alla så jag får klara mig själv och leta efter överlevare? Undra om man ska bli en mästertjuv!" Och jag ser nu att dessa tankar innebär att jag inte följer det utstakade livet som det är tänkt. Och nej, mina föräldrar har aldrig tvingat mig till nåt, jag får göra som jag vill, inom rimliga gränser. Minns inte sista gången jag grät, det verkar som om jag är oförmögen till detta också, inte ens på min mormors begravning, hon som jag bodde med i 18år, bara inget alls.
Så: Likgiltighet, ångest, trötthet, självmordstankar, självhat. My life in a nut shell.
har nu varit vaken i nästan 11h, och nu är det dags att tvinga mig själv till bussen.
Det var då ett fruktansvärt långt inlägg, det ber jag om ursäkt för. Även fast detta är mest för att jag ska få skriva ner allt som faktiskt händer i mitt huvud. Och kanske några uppmuntrande ord, eller nån teori om var som faktiskt är fel på mig.
