Kanske en överdriven rubik.
Men jag vet att jag absolut inte är den enda som umgås, till och med älskar vänner som logiskt och ärligt inte bidrar med nagonting ljust i mitt liv. Och nu menar jag inte att en vän máste ge energi eller gläje ständigt. Jag syftar mer på vänner som sätter sig själv först jämnt, trotts att du behöver henne. Jag tänker på vänner som du máste jaga, förlåta och eller ställa upp på gång efter gång men som aldrig visar uppskattning. Vänner som pratar om dig bakom din rygg, vänner som pratar men vägrar lyssna. Vi säger alla att sådana vänner är inga bra vänner. Men varför är dem kvar i livet som dina vänner?
Är det vänligt att alltid kräva allt av dig men att aldrig kunna ge tillbaka? Är det vänligt med upprepade bråk om skitprat eller oaccepterat beteende?
Jag har inte sjalv fattat varfõr jag inte kan sålla bort dem jag "älskar" men som inte är värda att bli alskade! När man sårats gång på gång, fõrlåtit dem gång på gång, blivit baktalad gång på gång och fortfarande är man så rädd att förlora dem.
Men jag vet vilka som ger mig glädje och vänskap, det är dem som pratar och lyssnar, dem som ringer och svarar, dem som hör av sig när du mår dåligt, dem som kan skippa att festa tre helger i rad för att kunna umgås med dig då du bara vill vara i lugn. Det är dem som inte bata pratar om sina problem utan även är intreserade av dina, dem som inte bara glädjs åt sig själva utan även dig!
Hur många sådana vänner har du? Var rädd om dem och låt dem aldrig gå, för jag har inte många!
)
