Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Mitt huvud arbetar inte för mig utan snarare emot mig nu men ska försöka svara på er som gjort lite inlägg det senaste dygnet, även om det nog mest kommer verka helt oförståeligt. Ber om ursäkt för detta.

Johanna.H. wrote:Hej Mlie,

Jag vill börja med att tacka dig för att du söker stöd här inne. Det gör ont att läsa om det fruktansvärda du varit med om. Jag möter dagligen kvinnor som blivit kränkta så till den grad att de känner sig utplånade och smärtan du beskriver kan kännas just så total och hopplös. Jag vill skicka en varm kram och även ställa ett par frågor angående dina tankar kring din skuld och skam i detta.

Den frågan jag känner, primärt är av största vikt, är det du skriver om din familj. Att du inte vill prata med dem eller släppa in dem när du är den som du "i detta nu verkligen är." Jag förstår till 100% att du inte vill åsamka/föra över till din familj ens en tiondel av den smärta som du själv just nu bär på.

Vissa klienter beskriver smärtan och skammen som "ett svart gift" eller "kladd" som de upplever att de sprider kring sig så fort de är kring andra människor. Kan du känna så? Många tar därför avstånd till sina nära och kära, just för att inte "smitta" av sig detta till människor de älskar. Resultatet blir att de blir väldigt ensamma i en tid då de behöver stöd och närhet mer än någonsin.

Frågan jag vill ställa dig är: Hur hade du känt om det var din mamma eller bästa väninna som blivit våldtagen? Om det var hon som promenerat själv den kvällen? Hade du velat hjälpa henne att bära smärtan eller hade du velat att hon höll den för sig själv? Svaret ter sig ganska självklart eller hur? Många klienter brukar dock sen hävda att det ju gäller andra men inte de själva. "Vem som helst, men inte jag" Kan du känna så? Det är där skulden kommer in. Om du bara hade agerat annorlunda. Hade du sagt det till din mamma eller vän? "Om du bara hade agerat annorlunda så..." Det vet jag att du inte hade. Så fråga dig nu varför du skall fortsätta välja att göra så mot dig själv?

Detta kanske låter hårt och "frankt", men sanningen är den att du behöver någon vid din sida nu. Du kommer inte klara av att bära detta ensam, INGEN människa klarar det. Det är därför du skriver här, vilket är fantastiskt starkt med tanke på hur dåligt du mår. När du tvivlar på varför du borde ge dig själv den kärleken när det gör så ont att göra det, tänk då på dina nära och hur du hade velat att de tog hand om sig själva i samma situation - och följ den känslan. Då kommer du vara sann mot dig själv.

Självklart finns vi här för dig fortsättningsvis i detta. Du är inte ensam.

Varmaste hälsningar, Johanna

Jag har försökt läsa ditt inlägg om och om igen men hakar fast mig vid en och samma grej, det där med svart gift och om jag känner så. Är ledsen men fattar ingenting. Kanske är det för att jag är trött som förståelsen inte är på topp just nu. Har suttit och nickat till så gott som hela eftermiddagen men lyckats hålla mig vaken trots det.

Jag har väntat på den där frågan många gånger - vad skulle du göra om det var din mamma, vän etc som råkat ut för det. Och jag avskyr frågan för det är ju självklart att jag skulle vilja veta och finnas där. Ställa upp... Men nu gäller det inte min familj eller mina vänner utan jag och då vänds det plötsligt. För även att jag skulle vilja veta om min bästa kompis eller någon utsattes för det som hände mig så vill jag absolut INTE att någon ska veta vad som hände mig. Jag har skrivit det många gånger om, får någon i min närhet reda på vad som har hänt så kommer den stämpeln på mig aldrig släppa. Människor kommer att se på mig och se "våldtäkt" (gillar inte ordet våldtäkt, kalla det vad som helst annat) och inte den som jag är. Därför kommer de aldrig att få veta. Jag bor i en relativt liten stad, snart vet alla. Och det vill jag inte.
Sen det där med att agera annorlunda. Om jag bara hade agerat annorlunda så... Det är ju så jag känner och tänker varje dag. Att om jag bara hade gjort så, så hade det inte hänt. Om jag bara hade stannat hemma den kvällen så hade inget hänt, om jag bara hade gått lite snabbare så hade de aldrig hunnit i kapp mig, om jag bara hade kämpat lite mer så hade jag kommit undan. Så hur jag inte annat än hata mig själv för att jag då, i det läget blev så liten. Så liten att min existens inte ens var synlig. Och hur kunde jag bara gå till bilen och köra hem (tar alltid bilen till en viss runda där jag sedan går) efter det som nyss hänt för att duscha i flera timmar och försöka få bort allt äckel som låg över mig istället för att ringa någon, få hjälp och sätta dit svinen innan alla bevis var borta? Jo för att jag som jag skrivit om och om igen, skämdes. Det var och är fortfarande som om det de gjorde är mitt fel och inte deras. Just därför är skammen så oerhört stor. För jag kunde välja att göra mer men jag gjorde det inte.

Så nej Johanna, jag kan inte prata med varken min mamma eller mina vänner. Kan men vill inte. Som jag skrivit också, min mamma har det jobbigt, även om jag ville berätta det så skulle jag aldrig vid denna tidpunkt i hennes liv belasta henne med det. Ska jag snacka med någon så måste det vara någon utomstående men jag tror inte ens jag fixar det. Kalla det rädsla men mest är det skam, att jag skäms något så in i... Jag kommer inte undan det hur mycket jag än försöker.

Kram

Milli wrote:...jag vill bara säga att jag tänker på dig.... vet att några ord på en dataskärm inte gör så stor skillnad.... men... jag tänker verkligen på dig... och sänder mina varmaste tankar till dig.......

.....känner igen så mycket av det du skriver........ känner med dig... ända in i hjärtat.........
...jag vet att det är svårt... om inte omöjligt att ta till sig.. särskilt då det hela är så "nytt"...... men.... det är inte ditt fel........ du har inte gjort något fel...... och... ingen har rätt att göra så mot dig... oavsett vad du hade för kläder på dig... vad du sa eller inte sa.... var du gick... när du gick..... osvosv...........

....det är inte ditt fel.........

......fortsätt gärna att skriva av dig här......... ventilera.......
...jag läser dig..... jag ser dig........... och håller gärna din hand genom datorskärmen om du vill..........

~ varma tankar... och varm kram.... om du vill...... ~

//Milli

Hej Milli.
Tack för ditt inlägg. Då jag inte kan söka någon annan hjälp än den som erbjuds här så är ord på en datorskärm värda mycket. Jag tar dom till mig.
Kram Mlie

Bruten vinge wrote:Hej igen..

Jag förstår att du inte orkar inleda en relation just nu och det ska du inte äns fundera över. Det jag menade var att du kanske hade någon tjej komnpis som kunde sova över hos dig så du har någon nära dig på nätterna.. Inte bredvid dig nödvändigtvis men under samma tak. Jag förstår helt och fullt om du inte vill att det ska vara en man...

Ett tips som jag fick i huvudet nu.. Ta ett gosse djur om du har och krama om det och börja formulera dina ord med. Låter kanske löjligt men kan vara en början till att orka börja prata om det..? Du kan ju alltid prova..

Jag är oxå övertygad om att du INTE är till belasting när du berättar om något sådan här. Du behöver någon person i din omgivning som hjälper dig att bära. Ingen skulle se det som en belastning. Tvärt om så skulle din vän som du har förstå varför du betett dig osm du betett dig mot henne och hon skulle lida med dig och bära dig.. För det är ju det vänner gör.. ¨

Jag tänker på dig.. Fick du mitt privata medelande..???

Stor kram

Hej Bruten Vinge.

Nej en relation är det sista jag tänker på just nu. Har ju tappat allt vad relationer heter. Både till killar, vänner och familj. Så att ha någon här hos mig är inte ens något att överväga. Dessutom har jag alltid varit den som vill tackla svårigheter på egen hand. Jag har alltid varit den som stängt in mig när saker hänt. Som när jag förlorade en kompis i en mopedolycka, när farfar dog, när en killkompis dog, när alla mina djur genom åren gått bort. Då är det alltid ensam jag velat vara. Men då har jag också kunnat sova. Det kan jag inte nu. Jag är skittrött verkligen men jag kan inte tillåta mig att somna. Det är inget straff gentemot mig själv, straffas kan jag göra på andra sätt, men jag vill verkligen inte blunda. Varje gång jag blundar kommer minnena upp till ytan. De finns hos mig hela tiden men de blir alltid klarare när jag sluter ögonen.
Och gosedjur har jag inga. Drog med mig vartenda ett på min resa till Afrika för några år sedan. Även där ett missat alternativ men tack för tipset

Bruten vinge wrote:Glöm inte.. Att våga visa att man har det svårt och jobbigt är en styrka inte en svaghet.. Att våga visa sig svag ibland är oxå en styrka....

Jag förstår att du inte orkar och att du inte vill belasta men ingen kommer att tycka att det är något konstigt i att du berättar och att du har det jobbigt just nu.... Du behöver någon mer än annat... Du är värd det... Du är värd det... Du är värd det... Du är värd det...

Jag har hört det innan, att man är stark om man vågar visa sig svag. För flera år sedan när jag var inne lite i en ond spiral efter att en kompis dött så "pratade" jag faktiskt lite med en tjej jag haft som fotbollstränare. Hon sa att jag var min egen domare och frågade när jag skulle utse någon som försvarade mig. Och lite så är det nog. Jag gör upp straffet för mig och det är ingen som får stå vid sidan om och låta mig komma lindrigare undan. Jag är inte värd det, jag är verkligen inte det.

Bruten vinge wrote:Du förtjänar hjälpen. Ingen förtjänar den bättre. Förstår att du känner att du tappat allt men du är värd så mycket att ta det tillbaka. Varför skulle du sabba hjälpen... Du behöver hjälp.. Du behöver extra omsorg om dig nu...

Jag skulle sabba den för att jag inte kan prata om det. Jag är för rädd för att öppna mig för någon som bara sitter där och försöker ta in samtidigt som hon (säger hon nu eftersom jag aldrig skulle snacka med en kille) för sig själv bara ser misslyckandet i mig. Just därför skulle jag sabba det.

Jag ska svara på ditt privata meddelande, lovar.
Kram

tessiss wrote:Hej!

Din självkänsla är på botten och de du råkat ut för är hemskt, men att du är så hård mot dig själv är verkligen inte sunt.

Tänk dig att en av dina vänner kommer gråtande till dig och berättar att hon blivit utsatt för övergrepp och våld av tre killar när hon var ute och gick sin kvälls promenad, hon berättar hur dåligt hon mår, hur äcklig hon känner sig osv.
Skulle du då säga till henne att hon var totalt värdelös, frågat hur hon kunde vara så dum som gick ut själv. Skulle du be henne att inte tala om för någon vad hon varit med om för att alla skulle tycka illa om henne då. Skulle du be henne att istället för att söka hjälp gå hem och skära sig i armarna för att få ut sin ångest och verkligen göra klart för henne att det var hennes fel det som hade hänt. Det tror jag inte att du skulle göra... Men det är precis vad du gör mot dig själv just nu.

Jag har aldrig varit utsatt för det du har så jag kan inte säga att jag vet hur det är, men jag har varit med om mycket annat och jag jobbar dagligen med att sträka min självkänsla, alltså tycka om mig själv och behandla mig själv som jag tex behandlar vänner som jag tycker mycket om. Jag hoppas att du förstår att jag vill ditt bästa och hoppas att du inser hur mycket du är värd för att sedan resa dig upp igen och orka bearbeta det som hänt. Killarna kommer aldrig att komma och ställa allt till rätta igen och även om de skulle försöka måste du gå vidare med dig själv och sluta känna skuld och skam för det som hänt.

Alla vi människor har ansvar över våra egna liv, vi har alltid val även när det känns tungt. Därför tycker jag att du ska välja att kontakta någon professionell som kan hjälpa dig, jag tycker du ska välja att tro att ditt liv kommer att bli bra.

Hej Tessiss.

Ja min självkänsla är nog på botten, det har den varit ett bra tag nu. Men när jag "straffar" mig själv så blir den på topp igen. Först då kan jag slappna av och må bra igen. Detta att må bra blir ju genast dåligt när jag sen inser vad jag gjort och i detta då börjar hata mig själv för det.
Nej, om någon av mina vänner kom till mig och berättade att de råkat ut för något, vad som, så skulle jag stå bredvid henne och stötta. Jag skulle göra allt för att hjälpa henne. Och om det kommer en dag när en kompis står där rödgråten och ledsen så är det precis vad jag kommer att göra. Finnas där. Men som jag skrev till Johanna, nu gäller det mig och då plötsligt blir det en helt annan situation. (även om ni anser den ganska jämförbar)

Just nu kan jag inte välja att tro att mitt liv kommer bli bra för hur mycket jag än vänder och vrider på allt och hela situationen så ser jag bara mörker och ett slut jag vill tillmötesgå men ännu inte är redo för.

Kram

Johanna.H. wrote:Hej igen Mlie,

Det kanske var jag som snurrade till det när jag försökte förklara, ingen fara om du inte hängde med. Låt mig försöka igen; "som ett svart gift" är ett sätt som vissa kvinnor har beskrivit den stora skammen som. Eller det äckel som de känner att de är befläckade med, och av den anledningen har de också känt att de inte ens kan vistas kring andra - av rädsla för att "smitta" med det äckliga. De har med andra ord förskjutit nära och kära och isolerat sig till stor del. Jag ville ge dig ett exempel på hur andra överlevare beskrivit det, självklart kan man känna helt annorlunda kring skammen.

Jag förstår verkligen vad du menar när du säger att det känns omöjligt att berätta om det. Att du ska bli stämplad. Det är väldigt vanligt, och förståeligt, att man känner så. Du vet ju vem du var innan våldtäkten- den du fortfarande är. Samma fin kvinna, men med ett tungt trauma på axlarna. Ett trauma som går att läka, men som självklart gör att du nu befinner dig i en fruktansvärd kris. Det är förståeligt att du inte vill att människor skall läsa våldtäkt när de ser dig, eftersom du är så mycket mer än så. Som du säger är skammen den stora boven i detta, då en del av dig anser att du faktiskt hade kunnat agera annorlunda. Kan det finnas en del av dig som vet att skulden inte ligger hos dig? Vad säger den delen om att söka stöd?

Att du inte vill belasta din mamma, om hon mår dåligt, är förståeligt. Finns det någon annan person som står dig nära som du litar på?

Jag har förstått att det i nuläget känns praktiskt taget omöjligt även att söka stöd hos en utomstående. Jag vill förmedla nedanstående information ändå, då jag har erfarenhet av att vissa kvinnor så kan en utomstående kontakt kännas som ett tryggare alternativ att börja med.

Jag vill tipsa dig om att det finns en krislinje- Nationella Hjälplinjen- dit du kan ringa. De svarar även sent på kvällarna, vilket kan kännas bra. Du hittar dem på:

Nationella hjälplinjen

Det är psykologer, utbildade socionomer m.fl. som svarar på NHL.

Sedan finns det en hel del telefonjourer på olika Kvinnojourer runt om i landet, dit du kan ringa för stödsamtal. Nedan är länken till ROKS (Riksorganisationen för Kvinnojourer och Tjejjourer i Sverige) Där kan du hitta telefonnummer till samtliga kvinnojourer i Sverige.

ROKS Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige

De flesta kvinnojourer har enbart kvinnor som själva varit utsatta för övergrepp som svarar i telefon. Det kan kännas bra att prata med någon som själv gått igenom ett liknande trauma.

Jag hoppas att du kan ha nytta av något av detta!

Varma hälsningar och tankar, Johanna

Tack för adresser och telefonnr men nej, jag kommer inte ringa dem. Känns på nåt sätt enklare att skriva här, nu när jag fått kontakt med vissa här inne så vill jag inte bryta tvärt och börja om på nytt. Orkar jag inte i dagsläget.
Det där med att "smitta" med det äckliga känner jag nog inte direkt. Känner mest att jag inte vill berätta just för stämpeln på mig av det som hänt ska sitta kvar i all framtid och att personen - jag, ska glömmas bort.

Jag hade många personer som stod mig nära, min bästa kompis som jag skjutit undan mig, min pojkvän som gjorde slut när jag inte klarade av att vara i hans närhet, alla andra mina vänner som jag upphört att höra av mig till... Så just nu finns det ingen som riktigt står mig nära och som jag kan lita på så mycket att jag kan berätta. Men som sagt så många gånger, jag kommer inte berätta för någon som jag känner, de får fortsätta känna mig som den de alltid gjort. Enklast så.

Det där med skulden och om den ligger hos mig eller hos dom. Jag känner ingen skuld till dom. Jag hatar dom mer än något annat men jag anser att jag kunnat göra mer för att förhindra det. Det är en massa varför i mitt huvud, varför jag gick ut, varför jag gick den rundan, varför jag tvunget skulle ha musik i öronen så jag först inte hörde dem, varför jag inte visade mig mera stark, varför jag inte skrek, varför jag blev så handlingsförlamad, varför jag inte gjorde mer. Det finns en massa skuld och smärta, det erkänner jag. Det är väl därför det blivit så jobbigt att ta sig igenom dagarna och verkligen leva som jag en gång gjorde.

Har fått massa inlägg här att söka hjälp hos någon av terapeuterna här inne på sidan eftersom jag inte vill gå längre än så. Vet inte vad du är för någon men för att visa att en del av mig verkligen vill komma ifrån allt så kanske det är ok om jag skriver ibland? Eller inte...

Mlie

Idag mår jag inte bra. Dels lider jag av bakfylla och dels har jag blivit utskälld av min bror. Grannen kom och knackade på vid elva igår kväll. Frågade om jag skulle komma in och dricka några öl. Att umgås med min granne är egentligen inget man borde göra när man mår dåligt, han kan lätt få en att må ännu sämre men nu hade jag inget att göra och i brist på annan kontakt så kunde jag ju iaf få kontakt med honom. Så jag tackade ja. Dricker dock inte öl så bjöds på vodka shot och jäger. Inget som är min favorit men tänkte mest att jag lika gärna kunde dricka när jag nu blev bjuden. Och jag drack... Låt säga så här, att dricka på en mage som varit tom i ganska många dagar frånsett kanske en frukt och vatten så blir resultatet ine lyckat. Efter fyra shots låg jag praktiskt taget på golvet och spydde. Och jag har mått skitdåligt fram tills i eftermiddags. Samtidigt som jag tänker aldrig igen så hade jag "skoj" den tiden jag drack för det fick mig att glömma allt annat. Och om jag kan glömma allt för en timme eller två så känns det som strunt samma om jag mår dåligt en hel natt och dag därefter.

Sen inte nog med det. För ca två timmar sedan fick jag besök av min bror och hans två barn. Vi har inte heller träffats på ett tag, snackade väl sist för en vecka sedan. Innan jag drog min in i mig själv så besökte jag dem dagligen eftersom jag inte kunnat vara utan mina syskonbarn som jag även är fadder till. Nu stod de på trappan och ungarna blev så glada när de såg mig. Själv mådde jag ganska dåligt då fortfarande och kunde inte vara lika entusiastisk som jag brukar vara vilket jag hatar mig själv för. Och när de fått upp ögonen för en barnfilm jag låtit ligga framme så ville min bror snacka med mig i köket.
Hans ord var hårda med rätt, vad fan håller du på med? Du hör inte av dig till oss längre, du lämnar mamma sittandes i ovisshet då hon undrar om hon gjort något emot dig eftersom du aldrig ringer henne eller svarar. Vill du få henne tillbaka till förut? Vill du ha det så igen? Vill du att hon ska komma hem i en polisbil ännu en gång? Kanske det blir värre nu då. Hon tror ju att du inte vill ha något med henne att göra längre. Och tänker du inte på barnen. Hur tror du dom känner. Du är och har varit deras favorit hela deras liv och nu helt plötsligt så ringer du dem aldrig, du kommer inte på besök, du skjuter dem ju undan dig. Varje dag får vi frågan varför faster aldrig pratar med dom, vad ska vi svara på det?
Sen fortsatte han predika. Jag vet att han har rätt men istället för att förklara för honom så blev jag förbannad och bad honom dra. Sa att jag också måste kunna leva mitt liv och inte enbart vara en del av dem. Att jag har saker att stå i, jobb (yeah right) och vänner (tror jag på det själv) Sen sa han åt mig att jag betedde mig lustigt och att om jag inte återgår till mitt normala jag igen så kommer jag snart förlora hela familjen eftersom jag drar ner dom på botten. Kul att höra... Ännu mer förbannad. Gick in till ungarna vid tvn, sa att faster var tvungen att åka iväg för att de skulle lämna min lägenhet. Den yngsta började gråta och sa att hon ville stanna hos mig. Gav dem en varsin kram, de sa att de älskade mig och jag svarade att jag älskade dem också och när jag stängt dörren bakom dem (utan ett hejdå till min bror) så började jag lipa. Jag vill verkligen inte förlora dem. Jag älskar verkligen min familj men just nu hatar jag min bror för att han skriker ut hur mycket jag förstör. Jag vet att jag gör det men när jag hörde det ifrån en annan och inte bara mig själv så fick allt en helt annan betydelse. Och det känns så oerhört jobbigt.
Jag som inte brukar ha lätt för att gråta har gjort det sen de stack. Jag vet inte om det beror på rädslan att förlora dem eller om jag enbart är förbannad. Jag insåg när barnen gått att jag saknat dem mer än något annat. Egentligen hade jag velat ha dom kvar hos mig men det skulle nog inte vara någon bra idé. Tankarna kommer om det kanske vore bäst ändå om familjen tog avstånd ifrån mig. Kanske skulle de verkligen kunna leva då.

Är så trött...

Snusmumrik wrote:Hur önskar du att dina vänner och din familj ska bete sig gentemot dig nu?

Vad behöver du just nu?

/Snus

Mest känner jag att om jag förlorar dem så har jag misslyckats med ännu en grej, då får jag ännu ett bevis på att jag inte har rätt att ens andas lycka. Det känns lite som att det bästa vore om de bröt kontakten med mig för då skulle jag inte dra ner dom på botten där jag befinner mig. För istället för att berätta för dem så blir jag bara förbannad på dom när de ställer frågor. Och istället för att vara arg på dem så vill jag att de ska vara lyckliga, det kanske enda sättet för dem att vara är utan mig.

Det jag önskar nu är att allt kunde vara som vanligt, men det är det inte och det kommer det inte att bli. Så jag får nöja mig med situationen och hoppas att min familj bestämmer sig för att göra det rätta, för deras egna skull.

Kram

Kram från Snusmumriken!
Mumindalen hälsar dig att alla får finnas precis som de är: Osynliga barn, Fillifjonkor, Hemuler, Misan, Knytt, Skrutt, Mårror, Mumrikar, Troll, Mymlor, Lilla My, Muminmammor, Muminpappor, Totikki...

Hej igen!

Så om jag förstår dig rätt så är du mest rädd för att bli ifrågasatt och rädd för att bli betraktad som ett offer. Om det skulle vara så att du blev ifrågasatt varför skulle det vara farligt? och varför är det svårt att vara ett offer?

Du tror också att det är ditt eget fel att du inte klarade ut tre killar som våldtog dig?

Varför får andra inte hjälpa dig?

Kram/Snus

Men för att du ska kunna vara den personen som är den som alltid finns där och ställer upp för andra så måste du oxå få må bra. Mår man inge bra, vilket du inte gör så är det svårt att hjälpa andra..

Men måste du berätta vad som har hänt för dina nära och kära. Kan du inte bara säga i stil med att det är skit jobbigt i livet just nu och att när du är mogen att prata om det så berättar du vad det är. Då ger du dem en förklaring samtidigt som att du visar på att du vill klara ut detta själv.. Då förstår dem att det är något men inte vad det är. och kan förstå varför du dragit dig undan... Så brukar jag köra när jag pratar med folk som står mig nära men inte ska veta allt... och det har funkat för mig...

Tänker på dig varm kram

Så du inte förlorar relationen med dessa. Mera så jag tänker... men jag förstår ju att du heldre vänder dig till en helt utomstående... oftast skönare.. har jag tyckt... bara lite tankar...

mlie
Hur mår du nu..!? Tänker på dig...

mlie wrote:Tack för adresser och telefonnr men nej, jag kommer inte ringa dem. Känns på nåt sätt enklare att skriva här, nu när jag fått kontakt med vissa här inne så vill jag inte bryta tvärt och börja om på nytt. Orkar jag inte i dagsläget.
Det där med att "smitta" med det äckliga känner jag nog inte direkt. Känner mest att jag inte vill berätta just för stämpeln på mig av det som hänt ska sitta kvar i all framtid och att personen - jag, ska glömmas bort.

Jag hade många personer som stod mig nära, min bästa kompis som jag skjutit undan mig, min pojkvän som gjorde slut när jag inte klarade av att vara i hans närhet, alla andra mina vänner som jag upphört att höra av mig till... Så just nu finns det ingen som riktigt står mig nära och som jag kan lita på så mycket att jag kan berätta. Men som sagt så många gånger, jag kommer inte berätta för någon som jag känner, de får fortsätta känna mig som den de alltid gjort. Enklast så.

Det där med skulden och om den ligger hos mig eller hos dom. Jag känner ingen skuld till dom. Jag hatar dom mer än något annat men jag anser att jag kunnat göra mer för att förhindra det. Det är en massa varför i mitt huvud, varför jag gick ut, varför jag gick den rundan, varför jag tvunget skulle ha musik i öronen så jag först inte hörde dem, varför jag inte visade mig mera stark, varför jag inte skrek, varför jag blev så handlingsförlamad, varför jag inte gjorde mer. Det finns en massa skuld och smärta, det erkänner jag. Det är väl därför det blivit så jobbigt att ta sig igenom dagarna och verkligen leva som jag en gång gjorde.

Har fått massa inlägg här att söka hjälp hos någon av terapeuterna här inne på sidan eftersom jag inte vill gå längre än så. Vet inte vad du är för någon men för att visa att en del av mig verkligen vill komma ifrån allt så kanske det är ok om jag skriver ibland? Eller inte...

Mlie

Hej Mlie,

Jag jobbar mycket riktigt som terapeut på Comunicera, specialiserad på just sexuella övergrepp, och andra grova fysiska och emotionella kränkningar. Jag möter dagligen kvinnor och män som befinner sig i liknande kriser som den du upplever just nu. Du är Alltid välkommen att skriva, både här, via mailen eller sms. Jag finns här för dig, när du känner att du behöver och vill ha min hjälp.

De känslor och reaktioner som du beskriver är helt normala och jag respekterar fullt ut att du inte är redo att prata med någon än. Alla "Varför?"-frågor måste få finnas och ifrågasättas, en gång, två gånger eller precis så många som du känner att du behöver.

Nedan finner du de emotionella faserna som man genomgår efter ett övergrepp. Kan vara en fingervisning och vissa klienter upplever en lättnad i att se att det finns Faser som man går igenom, självklart med individuella avvikelser.
Förnekelse: Det är inte ovanligt för människor att fastna i detta stadium i många år efter att de fysiska övergreppen slutat. Många överlevare utvecklar beroende eller tvångsmässiga beteenden medan de försöker dölja känslorna och emotionerna som är bundna till sexuella övergrepp på barn.

Förvirrad medvetenhet: I detta stadium börjar folk känna igen kopplingen mellan deras trauma i det förflutna och deras nuvarande bekymmer. Denna nya medvetenhet kan introducera känslor av ångest, panik och rädsla.

Nå ut: Överlevare kan vara i en situation där riskerna av tystnad blir mer smärtsamma än riskerna som är involverade med att berätta. Att få individuell rådgivning och/eller att gå med i stödgrupper kan spela roll i läkningsprocessen.

Ilska: Efter att de nått ut och blivit mer medvetna om påverkan av övergreppen, måste överlevare oftast handskas med intensiv ilska. Denna ilska är en väntad, naturlig del av läkningsprocessen. Tankar om avslöjande och konfrontationer kan dominera detta stadium. Ilska kan kanaliseras mot någon som ursäktade eller skyddade förövaren, någon som inte trodde sitt avslöjande om övergreppen och någon som de anser borde ha bekymrat sig men aldrig tog stegen för att hjälpa.

Depression: I detta stadium kan vuxna överlevare återkalla de negativa meddelanden eller kritik som de fick från sin förövare som barn. Om dessa verkar giltiga för den vuxna överlevaren, så kan de orsaka depression hos honom eller henne. När de står för en depression, känner sig överlevare ofta kraftlösa och oförmögna att göra positiva förändringar. Om symptom och utlösare av deras depression blir identifierade och en passande stödgrupp hittas, är risken att de blir överväldigade av sina känslor av förtvivlan minimal.

Klargörande av känslor och emotioner: För vuxna överlevare av sexuella övergrepp på barn, är en nyckelkomponent för läkandet att uttrycka och dela med sig av sina känslor. Detta kan uppnås genom att överlevare lär sig att känna igen och identifiera en vid variation av känslor och emotioner, likaväl som att hitta vägar att släppa dem utan att skada sig själva eller andra. En bra stödgrupp kan vara oerhört värdefullt den här tiden.

Omgruppering: Detta stadium involverar många positiva förändringar i överlevares attityd och känslor. I detta stadium, utvecklar de en ny känsla av förtroende för andra men, mest viktigt, så startar de att lita på sig själva. Denna fas inkluderar att lära sig från det förflutna, undersöka nutiden och planera för framtiden. Många överlevare har antytt att detta stadium representerar en övergång från knappt existerande till aktivt levande.

Gå vidare: Detta stadium inkluderar ett byte av fokus från de negativa upplevelserna av det förflutna till de positiva planerna för framtiden. Smärtsamma känslor och emotioner dominerar inte minnena från det förflutna. Positiva hanteringsfärdigheter som utvecklats i tidigare stadier är förhöjda och hjälper överlevare med att gå vidare med sina liv. Många hanteringsfärdigheter som kan hjälpa överlevare att gå vidare inkluderar att älska och acceptera dem själva, känna igen och hylla personligt växande, skapa en hälsosam stödgrupp, sörja aktuella förluster när de uppenbarar sig, lära sig att hantera stress effektivt och känna igen när det är dags för att släppa smärtsamma känslor som hör ihop med det förflutna.

Hör av dig när du behöver!

Vänligaste, Johanna

Jag har varit frånvarande, inte bra. Det är nog både och, har gjort nåt och vet inte hur jag känner. Mår illa. Min granne gav mig nåt, han kallade det kit kat. Som chokladen, fast äter inte choklad. Jag har inte ätit godis på åtta år ju. Fast han hade den både som pulver och tablett och tyckte det vita pulvret såg mystiskt ut. Så vi drack igen, han är inte bra att umgås med men han får mig glömma och koncentrera mig på annat. Och han sa att jag kan sova på den tabletten men jag mår dåligt, är inte trött mer. snurrig, det är såna flugor här inne nu. kanske druckit ett mycket glas mer. Kanske jag somnar sen om jag dricker mer, då om jag däckar så sover jag kanske. fast är inte trött mer nu. och jag ska nog inte va här nu men dom tittar på mig och säger det. kanske är det bra nu.

Jag är bra nu, allt är perfekt. Livet är ju kanon. Är det så här det känns att vara en missbrukare, vilket jävla liv man har då. Fast bara två gånger, då är jag väl ingen knarkare. Och det är väl inte knark, bara bedövning, men är nog inte det jag fått. Det ska ju vara sömntabletter. Kanske har jag sovit nu för jag känner mig ganska pigg. Och mamma ringde innan och jag svarade och hon grät och sa att Tyson dött, hennes hund. Och hon ville att jag skulle hjälpa henne gräva ner honom men jag sa nej och då frågade hon vad det var med mig och att han varit en familjemedlem för mig också ända tills jag flyttade till ett eget ställe. Men jag hjälper henne inte för att även jag är ledsen för att han dött, så varför händer allt detta nu. När mamma inte hade mig kändes det bra att Tyson var där men nu har hon inte honom. Men jag är ledsen men ska inte gråta, allt är ju bra nu. Kanske ännu mer bra sen. Och jag gör ingen förståelse men nu är det jag. Får man köra bil?

Akta dig för det där.. det börjar med litet.. sen blir det mer och mer. Det är lätt när man mår skitbra av det.

*styrkekram*

Du ska akta dig för vad det är du får av din granne. KIT KAT är legalt inom vården då det används på rätt sätt men andvänds det illegalt är det farligt. Du kan dö av hjärtstillestånd... Och om du dessutom inte minns så ska du inte ta något mer. Vad vet du då om vad han gör med dig när du är bortdomnad... ? Snälla tänk dig för innan du går in till honom igen...