Johanna.H. wrote:Hej Mlie,
Jag vill börja med att tacka dig för att du söker stöd här inne. Det gör ont att läsa om det fruktansvärda du varit med om. Jag möter dagligen kvinnor som blivit kränkta så till den grad att de känner sig utplånade och smärtan du beskriver kan kännas just så total och hopplös. Jag vill skicka en varm kram och även ställa ett par frågor angående dina tankar kring din skuld och skam i detta.
Den frågan jag känner, primärt är av största vikt, är det du skriver om din familj. Att du inte vill prata med dem eller släppa in dem när du är den som du "i detta nu verkligen är." Jag förstår till 100% att du inte vill åsamka/föra över till din familj ens en tiondel av den smärta som du själv just nu bär på.
Vissa klienter beskriver smärtan och skammen som "ett svart gift" eller "kladd" som de upplever att de sprider kring sig så fort de är kring andra människor. Kan du känna så? Många tar därför avstånd till sina nära och kära, just för att inte "smitta" av sig detta till människor de älskar. Resultatet blir att de blir väldigt ensamma i en tid då de behöver stöd och närhet mer än någonsin.
Frågan jag vill ställa dig är: Hur hade du känt om det var din mamma eller bästa väninna som blivit våldtagen? Om det var hon som promenerat själv den kvällen? Hade du velat hjälpa henne att bära smärtan eller hade du velat att hon höll den för sig själv? Svaret ter sig ganska självklart eller hur? Många klienter brukar dock sen hävda att det ju gäller andra men inte de själva. "Vem som helst, men inte jag" Kan du känna så? Det är där skulden kommer in. Om du bara hade agerat annorlunda. Hade du sagt det till din mamma eller vän? "Om du bara hade agerat annorlunda så..." Det vet jag att du inte hade. Så fråga dig nu varför du skall fortsätta välja att göra så mot dig själv?
Detta kanske låter hårt och "frankt", men sanningen är den att du behöver någon vid din sida nu. Du kommer inte klara av att bära detta ensam, INGEN människa klarar det. Det är därför du skriver här, vilket är fantastiskt starkt med tanke på hur dåligt du mår. När du tvivlar på varför du borde ge dig själv den kärleken när det gör så ont att göra det, tänk då på dina nära och hur du hade velat att de tog hand om sig själva i samma situation - och följ den känslan. Då kommer du vara sann mot dig själv.
Självklart finns vi här för dig fortsättningsvis i detta. Du är inte ensam.
Varmaste hälsningar, Johanna
Jag har försökt läsa ditt inlägg om och om igen men hakar fast mig vid en och samma grej, det där med svart gift och om jag känner så. Är ledsen men fattar ingenting. Kanske är det för att jag är trött som förståelsen inte är på topp just nu. Har suttit och nickat till så gott som hela eftermiddagen men lyckats hålla mig vaken trots det.
Jag har väntat på den där frågan många gånger - vad skulle du göra om det var din mamma, vän etc som råkat ut för det. Och jag avskyr frågan för det är ju självklart att jag skulle vilja veta och finnas där. Ställa upp... Men nu gäller det inte min familj eller mina vänner utan jag och då vänds det plötsligt. För även att jag skulle vilja veta om min bästa kompis eller någon utsattes för det som hände mig så vill jag absolut INTE att någon ska veta vad som hände mig. Jag har skrivit det många gånger om, får någon i min närhet reda på vad som har hänt så kommer den stämpeln på mig aldrig släppa. Människor kommer att se på mig och se "våldtäkt" (gillar inte ordet våldtäkt, kalla det vad som helst annat) och inte den som jag är. Därför kommer de aldrig att få veta. Jag bor i en relativt liten stad, snart vet alla. Och det vill jag inte.
Sen det där med att agera annorlunda. Om jag bara hade agerat annorlunda så... Det är ju så jag känner och tänker varje dag. Att om jag bara hade gjort så, så hade det inte hänt. Om jag bara hade stannat hemma den kvällen så hade inget hänt, om jag bara hade gått lite snabbare så hade de aldrig hunnit i kapp mig, om jag bara hade kämpat lite mer så hade jag kommit undan. Så hur jag inte annat än hata mig själv för att jag då, i det läget blev så liten. Så liten att min existens inte ens var synlig. Och hur kunde jag bara gå till bilen och köra hem (tar alltid bilen till en viss runda där jag sedan går) efter det som nyss hänt för att duscha i flera timmar och försöka få bort allt äckel som låg över mig istället för att ringa någon, få hjälp och sätta dit svinen innan alla bevis var borta? Jo för att jag som jag skrivit om och om igen, skämdes. Det var och är fortfarande som om det de gjorde är mitt fel och inte deras. Just därför är skammen så oerhört stor. För jag kunde välja att göra mer men jag gjorde det inte.
Så nej Johanna, jag kan inte prata med varken min mamma eller mina vänner. Kan men vill inte. Som jag skrivit också, min mamma har det jobbigt, även om jag ville berätta det så skulle jag aldrig vid denna tidpunkt i hennes liv belasta henne med det. Ska jag snacka med någon så måste det vara någon utomstående men jag tror inte ens jag fixar det. Kalla det rädsla men mest är det skam, att jag skäms något så in i... Jag kommer inte undan det hur mycket jag än försöker.
Kram
Milli wrote:...jag vill bara säga att jag tänker på dig.... vet att några ord på en dataskärm inte gör så stor skillnad.... men... jag tänker verkligen på dig... och sänder mina varmaste tankar till dig.......
.....känner igen så mycket av det du skriver........ känner med dig... ända in i hjärtat.........
...jag vet att det är svårt... om inte omöjligt att ta till sig.. särskilt då det hela är så "nytt"...... men.... det är inte ditt fel........ du har inte gjort något fel...... och... ingen har rätt att göra så mot dig... oavsett vad du hade för kläder på dig... vad du sa eller inte sa.... var du gick... när du gick..... osvosv...........
....det är inte ditt fel.........
......fortsätt gärna att skriva av dig här......... ventilera.......
...jag läser dig..... jag ser dig........... och håller gärna din hand genom datorskärmen om du vill..........
~ varma tankar... och varm kram.... om du vill...... ~
//Milli
Hej Milli.
Tack för ditt inlägg. Då jag inte kan söka någon annan hjälp än den som erbjuds här så är ord på en datorskärm värda mycket. Jag tar dom till mig.
Kram Mlie
Bruten vinge wrote:Hej igen..
Jag förstår att du inte orkar inleda en relation just nu och det ska du inte äns fundera över. Det jag menade var att du kanske hade någon tjej komnpis som kunde sova över hos dig så du har någon nära dig på nätterna.. Inte bredvid dig nödvändigtvis men under samma tak. Jag förstår helt och fullt om du inte vill att det ska vara en man...
Ett tips som jag fick i huvudet nu.. Ta ett gosse djur om du har och krama om det och börja formulera dina ord med. Låter kanske löjligt men kan vara en början till att orka börja prata om det..? Du kan ju alltid prova..
Jag är oxå övertygad om att du INTE är till belasting när du berättar om något sådan här. Du behöver någon person i din omgivning som hjälper dig att bära. Ingen skulle se det som en belastning. Tvärt om så skulle din vän som du har förstå varför du betett dig osm du betett dig mot henne och hon skulle lida med dig och bära dig.. För det är ju det vänner gör.. ¨
Jag tänker på dig.. Fick du mitt privata medelande..???
Stor kram
Hej Bruten Vinge.
Nej en relation är det sista jag tänker på just nu. Har ju tappat allt vad relationer heter. Både till killar, vänner och familj. Så att ha någon här hos mig är inte ens något att överväga. Dessutom har jag alltid varit den som vill tackla svårigheter på egen hand. Jag har alltid varit den som stängt in mig när saker hänt. Som när jag förlorade en kompis i en mopedolycka, när farfar dog, när en killkompis dog, när alla mina djur genom åren gått bort. Då är det alltid ensam jag velat vara. Men då har jag också kunnat sova. Det kan jag inte nu. Jag är skittrött verkligen men jag kan inte tillåta mig att somna. Det är inget straff gentemot mig själv, straffas kan jag göra på andra sätt, men jag vill verkligen inte blunda. Varje gång jag blundar kommer minnena upp till ytan. De finns hos mig hela tiden men de blir alltid klarare när jag sluter ögonen.
Och gosedjur har jag inga. Drog med mig vartenda ett på min resa till Afrika för några år sedan. Även där ett missat alternativ men tack för tipset

Bruten vinge wrote:Glöm inte.. Att våga visa att man har det svårt och jobbigt är en styrka inte en svaghet.. Att våga visa sig svag ibland är oxå en styrka....
Jag förstår att du inte orkar och att du inte vill belasta men ingen kommer att tycka att det är något konstigt i att du berättar och att du har det jobbigt just nu.... Du behöver någon mer än annat... Du är värd det... Du är värd det... Du är värd det... Du är värd det...
Jag har hört det innan, att man är stark om man vågar visa sig svag. För flera år sedan när jag var inne lite i en ond spiral efter att en kompis dött så "pratade" jag faktiskt lite med en tjej jag haft som fotbollstränare. Hon sa att jag var min egen domare och frågade när jag skulle utse någon som försvarade mig. Och lite så är det nog. Jag gör upp straffet för mig och det är ingen som får stå vid sidan om och låta mig komma lindrigare undan. Jag är inte värd det, jag är verkligen inte det.
Bruten vinge wrote:Du förtjänar hjälpen. Ingen förtjänar den bättre. Förstår att du känner att du tappat allt men du är värd så mycket att ta det tillbaka. Varför skulle du sabba hjälpen... Du behöver hjälp.. Du behöver extra omsorg om dig nu...
Jag skulle sabba den för att jag inte kan prata om det. Jag är för rädd för att öppna mig för någon som bara sitter där och försöker ta in samtidigt som hon (säger hon nu eftersom jag aldrig skulle snacka med en kille) för sig själv bara ser misslyckandet i mig. Just därför skulle jag sabba det.
Jag ska svara på ditt privata meddelande, lovar.
Kram
tessiss wrote:Hej!
Din självkänsla är på botten och de du råkat ut för är hemskt, men att du är så hård mot dig själv är verkligen inte sunt.
Tänk dig att en av dina vänner kommer gråtande till dig och berättar att hon blivit utsatt för övergrepp och våld av tre killar när hon var ute och gick sin kvälls promenad, hon berättar hur dåligt hon mår, hur äcklig hon känner sig osv.
Skulle du då säga till henne att hon var totalt värdelös, frågat hur hon kunde vara så dum som gick ut själv. Skulle du be henne att inte tala om för någon vad hon varit med om för att alla skulle tycka illa om henne då. Skulle du be henne att istället för att söka hjälp gå hem och skära sig i armarna för att få ut sin ångest och verkligen göra klart för henne att det var hennes fel det som hade hänt. Det tror jag inte att du skulle göra... Men det är precis vad du gör mot dig själv just nu.
Jag har aldrig varit utsatt för det du har så jag kan inte säga att jag vet hur det är, men jag har varit med om mycket annat och jag jobbar dagligen med att sträka min självkänsla, alltså tycka om mig själv och behandla mig själv som jag tex behandlar vänner som jag tycker mycket om. Jag hoppas att du förstår att jag vill ditt bästa och hoppas att du inser hur mycket du är värd för att sedan resa dig upp igen och orka bearbeta det som hänt. Killarna kommer aldrig att komma och ställa allt till rätta igen och även om de skulle försöka måste du gå vidare med dig själv och sluta känna skuld och skam för det som hänt.
Alla vi människor har ansvar över våra egna liv, vi har alltid val även när det känns tungt. Därför tycker jag att du ska välja att kontakta någon professionell som kan hjälpa dig, jag tycker du ska välja att tro att ditt liv kommer att bli bra.
Hej Tessiss.
Ja min självkänsla är nog på botten, det har den varit ett bra tag nu. Men när jag "straffar" mig själv så blir den på topp igen. Först då kan jag slappna av och må bra igen. Detta att må bra blir ju genast dåligt när jag sen inser vad jag gjort och i detta då börjar hata mig själv för det.
Nej, om någon av mina vänner kom till mig och berättade att de råkat ut för något, vad som, så skulle jag stå bredvid henne och stötta. Jag skulle göra allt för att hjälpa henne. Och om det kommer en dag när en kompis står där rödgråten och ledsen så är det precis vad jag kommer att göra. Finnas där. Men som jag skrev till Johanna, nu gäller det mig och då plötsligt blir det en helt annan situation. (även om ni anser den ganska jämförbar)
Just nu kan jag inte välja att tro att mitt liv kommer bli bra för hur mycket jag än vänder och vrider på allt och hela situationen så ser jag bara mörker och ett slut jag vill tillmötesgå men ännu inte är redo för.
Kram

