Hej, Har sedan ca tre månader tillbaks ett förhållande med en underbar kvinna som har en dotter som är 10 år. Vi är båda i 40 års åldern. Jag har inga egna barn men i mitt förra förhållande som varade i 17-18 år med en tjej som var lite äldre så fanns det två barn som jag levt med sen de var i 2 och 4 årsåldern, idag är de 20 och 22 år. Vi har haft en bra kontakt och har en bra kontakt fortfarande.
Av vad jag förstått av min nya tjej så blev de lämnade av pappan då flickan var ungefär 5 år . Redan före det verkar han ha varit frånvarande mycket. Efter det så har de haft lite av en av-på relation tills för lite mer än ett år sedan då det var definitivt slut. Pappans intresse för dottern har pendlat mellan ingenting till nu att han har henne en helg i månaden.
Problemet är egentligen två separata problem som kanske i och för sig har med varandra att göra. Nummer ett är dotterns beteende när jag är hos dem. De bor ca 10 mil från mig på en mindre ort, vilket gör att jag mest är hos dem. Brukar bli på helgerna och en till två dagar under veckan.Nummer två är hennes beteende mot sin mamma.
Sen vi började umgås har situation med dottern gått från dåligt till sämre. Hon äter aldrig tillsammans med oss, utan spenderar all sin tid framför dator eller tv om hon inte har kompisar där. Maten intas på samma ställen om hon äter överhuvudtaget. Inte sällan så lämnas maten orörd helt och hållet och tallrik och glas lämnas där hon känner för det. Hon skriker efter mamma ofta men talar aldrig om vad hon vill utan hennes mamma får springa fram och tillbaka. Kvällsfikat blir det samma visa med. Likaså frukost. Många ggr blir det att hon kommer isäng sent för att hon drar ut på kvällsfikat. Hon gör allt för att slippa äta tillsammans med oss (mig) och tack vare att mamman bär ut all mat till henne i vardagsrum etc. Så kan hon i princip klara sig utan att behöva ha någon större kontakt med mig.
När vi skall gå och lägga oss så får vi inte prata med varandra ej ens i låg samtalston för då skriker hon att vi skall vara tyst. Vid ett tillfälle sparkade hon på väggen mot badrummet så speglar och hyllor skakade när vi hade duschat och stod och borstade tänderna. Vid det tillfället så sa jag åt henne att hon fick skärpa sig och då blev det lugnt men det känns svårt att komma in och ta den rollen.
Ofta så skriker hon på oss eller mamma att vi skall sänka radio eller dylikt medan hon själv inte lämnar någon hänsyn. Hennes mamma höjer sällan rösten åt henne, utan det är mest dottern som skriker åt sin mamma. Det blir en känsla av att dottern styr hushållet. Vid något tillfälle så satte mamman hårt mot hårt vilket resulterade i gråt och skrik under en längre period på vardagsrummsgolvet. Oftast behövs det inte mycket för att hon skall bli upprörd utan det räcker med sänggåendet som kan vara lite av en pärs för mamman.
Mig undviker hon mest hela tiden vilket kanske är normalt i början men problemet är kanske att hon kan leva på det sättet som det verkar, jag kan inte se någon förbättring alls, i vissa fall känns det som det bara blir värre. Har försökt prata med henne men hon svarar inte på tilltal, har fått ett hej vid något tillfälle. Har diskuterat problemet med mamman som inser att hon gör fel.
Hon kallar sig själv för curlingmamma. Hennes mamma (dotterns mormor) har också sagt samma sak som mig och även innan jag kom in i bilden har hon påpekat detta har jag förstått.
Börjar bli lite desperat, jag blir stressad av situationen och eftersom vi pratat om att flytta ihop framledes så måste något ske om jag skall klara av det. ibland funderar jag om det är mig det är fel på!
jag kommer inte att kunna leva med dotterns beteende i ett gemensamt hem. Om jag såg någon form av förbättring så skulle situationen kunna vara lite annorlunda. Det finns också en hel del annat att berätta men det är ungefär samma saker.
Tacksam för svar
