Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Hej alla,
skriver detta med hemska krypningar i kroppen. Det handlar om blod, jag kan inte prata om det! Har inget problem med att se det, dvs att tex råka göra mig illa så att jag blöder. Mens och näsblod är hur lugnt som helst. När det kommer till film och tv kan jag lugnt se på när blodet sprutar och dramatiska operationer utförs.

Men sprutor och blodprov är det västa jag vet! Kan inte se det på film eller öht i verkliga livet. Jag blundar och tittar bort och tar dessutom händerna för ansiktet, eller ah, handen om det gäller mig själv.
Jag känner att det här har blivit värre med åren, just sprut och blodprovsskräcken. Har börjat flippa när jag måste utsättas mig för det.

Mina föräldrar tvingade på mig fästingssprutor för några år sen (nu är det klart och jag har fått i mig vaccinet, tack och lov!) vilket var en hemsk upplevelse! Men nu har jag kommit på att det lättaste är att be om att få ligga ner, ta ett djupt andetag och vända bort huvudet. Just do it ungefär. Känner att jag har det lite bättre under kontroll nu.

Nu till blodprov. Jag försöker köra med samma taktik som med sprutorna men det är bara det att det tar sin tid att fylla upp några rör.

Igår var det dags att åderlåtas, tror det var 6 rör. Fick en jättebra syrra som tur var. Hon var väldigt lugn och själva sticket kändes knappt. Sa att jag var rädd och att jag vill ligga ner.
Då kom paniken! Innan hade jag vart hyffsat lugn, inte tänkt så mycket på det. Syrran sa, djupa andetag. Jag försökte, tänkte djupa andetag. Men det gick inte, blev någon slag hyperventilering. Tänkte: skärp dig, det är inget farligt. Efter en liten stund hade jag svårt att ligga still, sparkade lite med benen och drog nästan åt mig armen igen. Som tur var var supersjuksyrran näst intill klar då.

Efteråt var jag helt paj, syrran hämtade vatten åt mig och sa mig att ligga kvar en stund. Skakade i hela kroppen, svettades och mådde så jäkla illa, höll på att kräkas. Illamåendet dog ut efter några minuter och jag tog mig samman. Skakandes tog jag mig till cafeterian för att få i mig något, efter en macka o en kopp kaffe kändes livet mycket lättare igen.

Det här var en jättejobbig händelse för mig, vill inte att det ska hända igen. För vare sig jag vill eller ej kommer nog livet innehålla några blodprov och sprutor till. Dessutom skulle det vara skönt att inte känna så stort obehag om att höra eller prata om blod.
Så kära ni, har ni lyckats komma över eller lyckats hantera sådana här situationer bättre? Hur ska man göra för att hindra paniken att ta överhanden? Kan man jobba bort skräcken för blodprat?
Är det någon som känner igen sig?

//Ms Mercury

Jag känner inte igen mig helt men lite grann. Jag har inga problem med blodprov eller blod, eller att få sprutor i armen tex. Däremot, sånna där stick i fingret när man är gravid för att kolla järnvärdet -DET har jag svårt för. Det är fruktansvärt, har utvecklat en rädsla för sånt nu och jag tror det är pga smärtan, för det gör SÅ ont!

Sprutor hos tandläkaren är ännu värre och för varje gång ( jag går dit en gång i månaden och lagar) så blir jag mer och mer rädd för sprutorna! JAg vet inte hur jag ska vända min egen rädsla så jag har tvärr inga tips till dig =(

Blod i munnen är en annan sak jag är rädd för, det är äckligt och skrämmande att blöda i munnen har jag märkt. Blod från ett sår eller mensblod är inga problem utan det är just munnen som är problem.

Här är en till som är stickrädd. Det hjälper dock en hel del att sticket inte känns (hur nervös man än är).  Sånt "trolleri" kan fixas med Emla (hudbedövningssalva, används ofta på barn).

Begär att få det nästa gång. Jag garanterar att det gör väsentligt mindre ont i alla fall.

Jag har diabetes typ 1, vilket innebär att jag blir kallad ungefär en gång i halvåret för att ta blodprov. På äldre dar så har jag fått problem med blodproven. Jag kan inte sova natten innan och i bland funderar jag på att totalvägra eller bara hålla mig undan. Det blir inte bättre av att jag har ganska svåråtkomliga blodkärl. Har varit med om att en sköterska fick sticka mig flera gånger innan hon tillslut gick och hämtade en annan som lyckades träffa rätt. Nu mera så har jag lärt mig vart mina blodkärl sitter så jag kan själv peka ut dem. Jag berättar alltid innan att jag är rädd och det underlättar om man kan prata lite med den som ska sticka en, helst ska man kunna skratta lite innan, eller flina ordentligt, det brukar hjälpa för mig i alla fall.

Här finns det en till som är enormt spruträdd..

Är så spruträdd att jag inte har tagit mina sprutor i skolåren, har aldrig tagit ett blodprov. Jag är 20 år och vågar inte.

<div>Är inte vaccinerad mot något...:(, i skolan så sprang jag så långt jag orka när jag skulle ta en spruta och en gång när jag såg en spruta så sprang jag in i en vägg:/   Så min rädsla är enorm...Jag undrar (om) den dagen kommer när man verkligen blir sjuk o måste ta sprutor o provet, usch bävar som fan inför det mötet om de kommer ske...</div>
<div>Dem enda sprutorna jag har tagit i mitt liv, är dem som man får till ett årsåldern...</div>
<div>Jag har blivit sövd flera gånger, och tatuerat mig två gånger och då använde jag emla salva och ändå kändes det som om jag skulle dööö. Bet sönder en skinnjacka fast jag  hade bedövningsplåster och jag vet att det inte gör ont då..men det sitter någonstans i huvudet...Fast jag har aldrig vart med om något dåligt när de gäller sprutor så vet inte vart jag fått det ifrån..</div>