Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag är en 35 årig tjej som sedan ett halvår är tillsammans med en kille som nyligen börjat i kbt terapi för sina tvångstankar. Han har levt med tankarna sedan barnsben och först nu förstått att det inte är fel på honom, att han inte är konstig osv utan att det finns många andra som har tvångstankar och sökt hjälp på min inrådan. Jag är väldigt glad att han har viljan att förändra sina tankar och få ett rikare liv. Problemet är att jag inte vet hur jag ska hantera vår relation. Jag känner ofta, nästan dagligen att han inte "ser mig", när han visar affektion så känns det inte äkta och när jag härom dagen frågade om han älskade mig så blev det väldigt distansierat och han kunde inte svara riktigt. han vet inte vad som är han, hans tvångstankar och allt runtomkring. Och jag vet inte längre vad jag ska tro på eller lita på, det han säger - är det äkta eller har det med tvångstankarna att göra med, är jag viktig, äkta och någon han vill vara med? Jag känner att jag aldrig får några riktiga svar, och ju mer söker jag dem och blir näst intill desperat och söker mer bekräftelse. Jag känner mig inte uppskattad, att jag betyder något för honom osv. Det är jättesvårt att beskriva hela situationen men jag funderar dagligen på om jag ska dra mig ur den här relationen för jag vet inte om jag vågar riskera att vänta ut terapin för att se om det blir bättre, att hans "jag" kommer fram då när han har lärt sig att hantera tvångstankarna, att han kommer bli mer "nära" och uppskatta mig. Jag försöker tänka att det inte har med honom att göra som person utan att det är hans tankar som ställer till det och att det påverkar vår relation men det är svårt och jag hamnar ofta i ett läge där jag känner ångest, sorg, misslyckande över att inte få känna glädje och lycka med mannen jag älskar och att i har gemensamma mål där det är "vi". Han har problem att visa kärlek och närhet inför andra och kan inte "relationskoderna" för hur man beter sig i olika sammanhang, vilket gör att jag ofta känner mig åsidosatt, bortglömd, inte respekterad osv.

Han har inte haft en enda lång relation, detta är den längsta och han säger att han är med mig för att han verkligen vill det och vill att det ska funka mellan oss. Tvångstankarna har förstört det tidigare och tjejerna har lämnat. Men med mig vill han verkligen vara. Och han vill bli mer öppen och kunna visa känslor mot mig och andra i hans omgivning.

Men det känns svårt för mig när det bara är ord än så länge och jag saknar närhet och kärlek, ömhet och bekräftelse och det blir istället att jag dras åt det svartsjuka hållet och ifrågasätter allt han gör inom mig, blir svartsjuk på om han ska träffa tjejkompisar som är singlar osv och mår riktigt dåligt av det. Han är enormt osäker på sig själv och det visar han på alla plan i vår relation. Så jag vill gärna ha hjälp från er andra där ute som sitter i en liknande relation innan jag utplånar mig själv tanke och känslomässigt.

Jag längtar mer än något annat efter att vara i en stabil trygg relation där man kan planera för barn och annat som innefattas i ett familjeliv. Den stressen känner min kille och hans tvångstankar handlar till viss del om det också att han inte vet om han älskar mig eller bara tycker om mig som vän, att han ska förstöra mitt liv genom att hindra mig från att träffa någon annan, att han hindrar mig från att få mina barn som jag så gärna vill ha osv. Han är väldigt omtänksam för övrigt när det gäller "vardagliga" saker, ringer flera gånger på dagen från jobbet, vill planera resor, planerar lägenhetsbyte osv men jag vet inte om såna saker är äkta eller om det är tvångstankerelaterat, jag känner att jag mindre och mindre tror på det han säger och jag litar inte på honom. Han kan säga att han vill att vi ska ha en mysig helg och kommer med förslag på vad vi ska göra, bara han och jag men när helgen är slut så har han varit lika distansierad och inte närvarande i "oss" som vanligt och ännu en besvikelse börjar gro i mig.

Vi pratar mycket och jag frågar ofta hur han mår och vad han tänker på och han har inga problem med att vara öppen med sina tvångstankar och berätta vad som händer i hans skalle. Men det emotionella motståndet finns där. Hit men inte närmre. Och jag känner mig mer och mer betydelselös i hans värld och fullständigt utbytbar.

Jag vet att jag inte har rätt att kräva något nu när han går i terapi, det måste vara fokus på det men det är så jobbigt att bara titta på utifrån vad som händer med vår relation. Dessutom är det stora val jag har gjort för denna mans skull, sökt jobb där han bor och är på väg att flytta från min hemstad med alla vänner och familj för att satsa på detta liv. Jag tänker på det varje dag om jag gör rätt. Känner att man borde vara lycklig i början av en relation men tänker att det blir bättre senare när han har rett ut sina tvångstankar. Sen undrar jag hur någon som är så innesluten i sig själv och som har tankar som kräver hans uppmärksamhet större delen av dygnet skulle kunna hantera ett liv med barn? Är jätterädd att jag skulle få ta ansvaret själv och att mitt barn växer upp med en pappa som inte kan visa att han älskar det och finnas där. Är det någon som har erfarenhet från detta, som har valt att skaffa barn med någon som har ocd? Och hur har det gått?

Dessutom tänker jag på hur jag skulle må, jag önskar ju att ha en partner som är lycklig över att skaffa barn med mig, att det är höjdpunkten i livet liksom och jag vet inte hur jag skulle klara av en likgiltig reaktion istället för lycka. Ja många frågeställningar från en högst förvirrad tjej.

Tack för att ni tog er tid att läsa och jag är otroligt tacksam för alla råd.

hej vildkatten!jag började nästan gråta när jag läste ditt inlägg,för jag befinner mig i princip i samma situation som du.mycket var så lika att det kändes som om jag själv skrivit texten...har varit tillsammans med min underbara sambo i 6 år och han har under det senaste året utvecklat svår OCD.
innan jag insåg att han va svårt sjuk funderade jag på att lämna honom eftersom jag upplevde att han blivit alltmer kall,självcentrerad osv.
jag kände/känner mig osynlig,obekräftad och i ett stort behov av närhet och bekräftelse och det gör ont i hjärtat att behöva känna att man står utanför och tittar in.men samtidigt så vet jag att min sambo älskar mig och att han inte har "tid" för mig,eftersom all hans tid går åt hans sjukdom.även fast jag vet det så undrar jag hur man ska få kraft att orka?är vetskapen om att han älskar mig innerst inne nog?men jag tänker iallafall kämpa!han skulle inte lämna mig om jag får cancer eller nån annan sjukdom så varför skulle jag lämna honom?tycker att du ska hänga kvar och kämpa!du verkar ändå rätt säker på att det är honom du vill va med,annars så hade du nog lämnat honom vid detta laget,eller hur?du får hemskt gärna maila mig om du vill,skulle va skönt att ha någon att "prata" med som är lite insatt,just nu har jag ingen jag kan vända mig till...de få jag försökt prata med tycker att jag ska tänka på mig själv och lämna honom pågrund av hans sätt,men de förstår inte att det har med hans sjukdom att göra.som sagt skriv gärna!kram