Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

sorrow- Saken är ju den att både du och jag har insett att det går inte att knalla runt och trycka bort alla minnen och samtidigt må bra. Det är inte säkert att man klarar att rädda sig själv, om man inte vet hur man gör. Vem vet, du kanske kan rädda hela världen utom just dig själv, just för att du blivit så ovan, du vet inte hur du gör, och du har inte de verktygen du behöver.

Jag förstår verkligen att nio år känns som en evighet, och personligen tycker jag inte att det ska behöva ta nio år om man har en bra psykolog/terapeut, men å andra sidan är inte jag rätt person att sitta och orda om detta eftersom min terapi också tagit en massa tid, och jag tycker att min psykolog är bra.

Det känns fruktansvärt tröstlöst att känna att orken tryter och att man inte orkar med att göra sådant man i vanliga fall tycker är roligt. Men jag vet inte, jag tror någonstans på människans inre kraft, att man inte lägger sig ner och ger upp, hade vi velat det hade vi gjort det för längesen. Någonstans finns en vilja och ett mod att fortsätta kämpa. Jag känner att vissa dagar är jag mest förbannad för den tid det har tagit, helt i onödan, och är beredd att jobba stenhårt med att bli av med skiten, andra dagar vill jag bara ligga under täcket och aldrig komma fram, med en tro att jag aldrig kommer klara av att vara nära någon människa. Då gäller det att sikta in sig på de dagarna med lite mer ork. De kan vara väldigt lätträknade, men ofta finns de i någon liten form i alla fall.

Jag kan med förstå hur det känns att ha ett barnbarn på väg och inte riktigt orka känna allt man ska inför det. Jag fick mitt första syskonbarn förra veckan, och ja, det var inte så att jag hoppade och skrek (fast jag är skitglad och jättestolt), men det är ännu en anledning att jag ska kämpa vidare. Jag ska ju lära honom alla hyss i hela världen.

Hjälper det dig något att skriva här när det känns jobbigt nu när telefonen är avstängd menar jag? Du kan ju be att få prata med någon av experterna här med (de kan oftast dessutom ringa upp). Har du möjlighet att ringa din terapeut och prata när du behöver? Det gäller ju att försöka hitta de alternativen man har och utnyttja dem. Någon i din omgivning som du har förtroende för. Eller kanske nåt av de numren som står högst upp på sidan? (känns som väldigt lama tips)

Nu är det dags att sluta trampa vatten, sluta tolerera sin bergochdalbana och sluta må dåligt över nåt du inte förtjänat. Du förtjänar att må bra, vara lycklig och känna att du känner glädje inför dina barn och barnbarn. Du kan! Jag vet det. Ge dig inte.

Vad glad och ledsen jag blev av att hitta den här tråden. Känner igen mig i så mkt. Har gått i terapi i  ungefär 3 år och tillbringat merparten av tiden med att undvika allt som känns riktigt jobbigt. Har så himla svårt att öppna mig för andra, måste vara helt säker på hur de reagerar innan jag kan säga ens halv sju, säger sig självt att terapi är lite problematiskt då. Samtidigt vill jag verkligen komma vidare, är så otroligt trött på att vänta på att livet ska börja, att undvik, undvika, undvika....

 Så har tagit mod till mig och påbörjat traumaberabetning, precis som du Shorty beskrev så går det ut på att jag berättar, vi spelar in och jag ska lyssna på skiten. Allvarligt talat, upplägget är rent sadistiskt, har hållit på en dryg vecka nu och klarar inte av att lyssna. Fattar inte hur jag ska ta mig igenom  detta. Bara tanken på inspelningen får mig att må illa och bli yr. Har hittills lyckats sätta på bandet och ha det på men vågar inte lyssna på det som sägs. Skäms och känner mig äcklad. Bara att prata om det har gjort att en massa bilder har dykt upp och jag har börjat reagera på ljud och dofter mer än tidigare. Känns som om jag inte har ngt skydd och måste ha koll hela tiden. 

Shorty- dina ord: På detta tar det extremt mycket energi och kraft att ens lyssna och när jag lyssnat klart tar det väldigt lång tid att komma tillbaka till "verkligheten". Jag orkar med andra ord inte ta tag i nåt annat. Jag blir helt kraftlös och orkar inte med saker som i vanliga fall funkar som uppeppande när jag inte mår bra, typ träffa vänner och sånt. Jag blir mer ledsen, och det är en känsla jag aldrig nånsin släppt fram. Allting känns så snurrigt. Jag vet att traumabearbetning kan göra att man mår sämre i början, men på det här sättet känns det ju som att jag upplever händelsen minst en gång varje dag. Jag vill liksom ha bort minnen, inte plocka fram dem. Jag är inte särskilt intresserad av att minnas, utan av att kunna lämna det bakom mig och gå vidare, kunna låta folk komma nära och sånt. beskriver mina egna farhågor , även om jag faktsikt inte känner mig ledsen utan mest rädd och panikslagen. Litar faktiskt på min psykolog som jag tycker är bra men jag litar inte på mig själv. Vågar inte släppa på kontrollen och känna efter, måste hålla distans till det som hänt, annars blir det för personligt. Att prata om det fungerar så länge jag bara beskriver bilderna i mitt huvud, känns typ som att återberätta en film men sen tar det stopp.

Känner mig som världens mest känslokalla person och skäms över hela situationen. Vad ska jag göra? Hur ska jag kunna samla mod och lyssna, vill inte börja självskada och strunta i att äta, falla tillbaka i gamla anorexispår och förstöra det som blivit bättre.

mathilda- Jag förstår precis din känsla. Både att allt rivs upp mer och att du blivit mer känslig för olika saker. Precis som du litar jag mer på min psykolog än mig själv, och det är därför jag ens vågar ge mig på det här. Vad är det som gör att du inte vågar släppa kontrollen? Vad är det du är rädd för ska hända? Vad händer när det blir för personligt? Dina ord är ju exakt som mina farhågor, men när jag började ifrågasätta min rädsla blev det lite lättare, för tanken på att tappa kontrollen känns nästan mer farlig än att egentligen gå igenom vad det innebär.  

Du är inte käslokall, och bara genom att du skäms över situationen visar ju ganska tydligt på det, även om skammen i det här fallen kanske inte är en berättigad känsla. Du har kommit en jättebit på vägen genom att berätta och gått in i den här processen, och framför allt att spela in det (tyckte jag personligen nästan var värst).Var snäll mot dig själv när du lyssnar. Bara sätt igång bandet och se hur det går. Blir det för jobbigt tar du en paus. Fokusera på att försöka slappna av och att andas, och försök upprepa för dig själv att det är okej och helt begripligt att du känner så här. När det blir jobbigt är det med bra att ha skrivit ner framför sig att det du lyssnar på är obehagligt som fan och vidrigt, men det är minnen, det är inget som inträffar nu, och inget som kan skada dig nu. Skriv ner självvaliderande saker till dig själv att läsa mellan lyssningarna och påminna dig om. Är det svårt att komma på är det kanske lättare att du i din fantasi sätter din kompis i din sits i vad som hände och sedan skriva ner vad du skulle säga till henne om hon berättade en sån här sak för dig. Typ: Det var inte ditt fel. Ansvaret ligger på honom. Du kunde inte värja dig. Osv. Man behöver den trösten man kan få. Och berätta för din psykolog hur jobbigt det är, och se om ni kan lägga upp någon planering. Jag hade strikta order att ringa min psykolog varje dag efter jag hade lyssnat, i flera veckor, och vi gick igenom hur det gått och la inte på förrän jag kände mig någotsånär okej. Du fixar det här. Jag tror på dig!

generad-den texten var verkligen stärkande på något sätt att läsa. Tack för du delade med dig!

Jag förstår så väl hur du känner, och jag vet att det känns rakt igenom skit. 10 minuter är en väldigt lång tid om man jämför mot inga minuter alls, så där har du tagit ett jättesteg. Var stolt över det.

Kan det vara möjligt med att ju mer du lyssnar på det kanske du mer får en överblick över vad som hände, att det som hände var jättehemskt, men att du inte bär något som helst ansvar för det, och att du inte bör skuldbeläggas över det. Jag förstår hur du menar med att slå bort det: att så länge du håller distans kan du förneka att det hände, och slippa känna det obehag det för med sig. Grejen är väl dock: Mår du inte ganska skit även nu när du håller det på avstånd? Har du så mycket att förlora på att prova att närma dig det och verkligen se efter på riktigt? Något jag märkt är väldigt effektivt när man känner mycket skuld, skam och äckel över vad som hänt och slår på dig själv över det är att placera sin bästa kompis på sin egen plats i situationen. Skulle du tycka att en vän som blev utsatt för övergrepp bär ansvaret själv och är äcklig? Vad gör dig annorlunda? Hur kan det komma sig att du dömer dig själv så hårt? Är du beredd att testa som ett litet försök bara?

En annan sak med det här är lite det där "rosa elefanter-syndromet". Man vill inte tänka på det, man slår bort det och gör allt för att inte tänka på det, men lik fasen tänker man på det hela tiden. Det kommer närmre och blir mer obehagligt och trots att man vet att man inte är utsatt för någon fara blir till och med lägenheten en skrämmande och otrygg plats.

Och du, du gnäller inte. Du går igenom något som är skitjobbigt, och du har precis lika stor rätt att uttrycka din rädsla/frustration eller vad som helst som någon annan. Vi finns här och vill hjälpa dig så mycket det går för att det ska kännas lite lättare för dig.

Rätt intressant egentligen, det du skriver, för mycket är som att läsa min egen dagbok. Det här med att sätta en kompis i en ställe fungerar när jag ska validera mig själv, och försöka inse att skuld och skam inte är berättigat i den här situationen. Om jag berättar för dig att min situation är liknande: jag drack med, gick iväg, gav upp direkt. Gör det mig delaktig? Är jag en av de där dumma blondinskådisarna som öppnar dörren för mördaren? Bör jag skämmas och känna mig dum? Nu är detta inte en hypotes, utan verkligen hur det var. Vad tycker du? Är det något som invarderar din tillvaro skulle jag nog kalla det relativt stort ändå. Men bara så du vet: alla de här reaktionerna är normala, och fullt begripliga.

Nej, precis, livet nu är inte precis heller lekande lätt och lyckligt. Närhet är ju något de flesta människor faktiskt har ett behov av, och jag förstår att det är något du vill kunna ta del av. Så jag tycker det är en ypperligt bra idé att fortsätta jobba på. Du kommer vinna den här kampen. Håll bara din psykolog uppdaterad hur du mår och var ärlig så hon inte pushar dig för hårt. Lycka till!

generad Tack för att du skriver det. Det betyder otroligt mycket att höra det från fler människor.

Och tack för komplimangen av min avatar och främst att den passar, det gör mig helnöjd (för att inte undgå alla övriga liknelser med Nemi, som hudfärgen och att vi båda är suckers för choklad =))

Mathilda wrote: Generad- tack, känner mig inte särskilt modig, mest skräckslagen hela tiden, men det är kanske det som är grejen, att erkänna det och inte fortsätta fly och döva ångesten genom att skada sig själv?!

Japp, det är precis det som är grejen!  Själv upplever jag det, som att någon satt en fot i dörren, och det går inte att stänga längre. Som jag det ser det, finns det bara en väg, prata om det och åter igen prata om det. Tjata så till den grad, att det blir mindre laddat. Men tiden kan man då släppa och acceptera det som en del av en, men som inte spelar nån aktiv roll i ens liv längre!

Känner mycket väl igen mig i din beskrivning! Vi kan känna oss udda, med sjuka tankar, fruktansvärt ensamma om våra upplevelser, men det ÄR inte så! Vi är inte ensamma om våra upplevelser och våra reaktioner är inte det minsta konstiga, utan tvärtom oftast väldigt textboksöverensstämmande!

För mig funkar det att göra små saker, som aktivt ger min själ lite vila. Bla promenerar jag med hunden, dagligen, tvingar mig ut. Väl ute, mår jag bra, vilar en stund. Jobba med  som ger en ångest är viktigt, för att må bättre. Men minst lika viktigt är att tvinga sig att släppa det, om än bara för några minuter. Vad kan tänkas få dig att bara vara och vila i det en liten stund?

*kramar hårt*

Hej

Har läst denne tråden nägra gånger och påverkas jättemycket. Att ni delar med er av era erfarenheter betyder så oerhört mycket för mig. fingrarna mina darrar och jag skriver bara fel, tårarna vill komma. Ni är på väg och jag ska försöka följa efter men är livrädd för det som komma skall. Det är som att läsa om mig själv. Tack för att ni har modet att dela med er

Kan inte annat än att hålla med, känner igen mig otroligt mkt i det ni skriver, och det hjälper mig faktiskt vidare. Känslan av ensamhet gör annars att jag känner mig ännu mera maktlös, och att diaologen däe jag bollar alla negativa och obehagliga tankar med mig själv är inte direkt produktiv. Ändå är det så svårt att prata. Skulle vilja kunna berätta men det går bara inte. Istället för att berätta hur det verkligen känns och den panik och outhärdliga rädsla och känsla av skam och skuld som det väcker fortsätter jag tillbringa tiden med "jag vet inte" och "jag kommer inte ihåg". Litar på min psykolog men skammen är som ett tjockt täcke över allt. Kan heller inte släppa tanken på hon egentligen  tycker att jag borde kunna släppa det och bara gå vidare, att det faktiskt har gått lång tid och att bra mkt värre saker händer andra människor hela tiden. Känner mig självcentrerad och självisk som kräver uppmärksamhet och ber om hjälp. Jag är ju den som klarar mig själv. 

Pendlar mellan att känna allt, och vara helt tom. Känner ni igen det? Hur fixar ni att vara bland andra? Jag känner mig speedad som en duracellkanin alt stenstaty. Vet inte ens vad jag menar eller vart jag vill komma, orkar inte tänka.....  blir galen av det här... vill inte tänka, känna...

En till! Pendlar med som en tok. För att inte tala om hur uttjatat "Vet inte" är i mitt ordförråd. Det är bara så. Men det behöver inte vara så. Man kan börja ta små steg. Börja säa saker högt för sig själv, berätta för sin hund/katt eller nåt så man hör orden bara. Skriv till psykologen om det absolut jobbigaste och be henne fråga mer specifika saker som man inte kan slingra sig undan. Allt handlar ju i grund och botten bara om att våga, och det kan vara det största hindret. Jag har länge också gjort som generad och skrivit och skickat till min terapeut, men hon låter mig inte komma undan så lätt längre. Så nu försöker jag prata. Är det nåt extrajobbigt så skriver jag det till henne, men samtidigt vill jag utmana mig själv till att börja prata, men man måste ju känna var man själv står, när man är redo och hur mycket man klarar av.

mathilda- jag förstår att du känner skam, och att det är jobbigt om du brukar vara hon som "klarar allt själv". Dock finns det ingen människa som klarar allt själv. Om du inte kan övertyga dig själv om att du visst förtjänar hjälp lika mycket som alla andra så försök bara att inte lyssna till de tankarna. Hälsa dem att du skiter i vad de säger, för du har rätt till det här, och det är inte egoistiskt att vilja må bra och hjälpa sig själv. Du förtjänar det lika mycket som alla vi andra som skriver här. Eller tycker du att vi också ska hålla allt för oss själva, att vi ska skämmas över vad vi varit med om och bara vara tysta och härda ut?

generad-  precis så jag menar! Man måste ju sätta saker i sitt perspektiv och försöka inse hur taskig man faktiskt är mot sig själv. Och varför är man det? Det blir fundering nummer två, men kanske inte nåt man måste ta tag i just nu. Och ja, det är så bra att alla finns här och kan stötta varandra, och få upp ögonen lite =)

Javisst. Men varför gör vi det? Om vi skulle bli rånade på öppen gata skulle vi ju inte säga att "Det var för jag gick och svängde på min handväska så tydligt". Det är ju också en kränkande och hemsk handling. Skulle vi vända ilskan inåt då?

Glömde skriva att jag fick en aha känla när jag läste generade ilskelista. Där är jag. Vänder att ilska mot mig själv. Det blev så tydligt. Hur gör ni får att förändra den riktningen, att få ilskan åt ett annat håll. Jag kan känna att jag är så förstående att jag hoppar över ilskan. Det berode på det här och det här, det var inte så lätt på grund av att de hade det så här alltså har jag ingen anledning att bli ilsken.

*kan inte låta bli att morra lite och svepa ilsket med svansen* ;-)

Ilskan har jag fått hjälp att plocka fram. Men att se andra i mitt ställe har betytt enormt mycket! Jag har också gått omkring och haft ilskan som ickekänsla trodde jag. Men jag var full av ilska som jag vände mot mig själv. Vidare ligger min skam mest i de medvetna situationer jag "själv" satt mig i efter övergreppen. Idag förstår jag att jag inte hade något val, jag försökte bara agera utifrån hur jag blivit lärd, agerade på det enda sätt jag visste hur man överlevde. Felaktiga och kanske snedvridna strategier, men ändock med motivet att överleva på bästa möjliga vis.

Mathilda, sätt någon annan i din sits. Se varför hon gjorde som hon gjorde. Hon hade ingen skuld i det, inte heller senare. Det var bara en liten mycket förvirrad tjej som gjorde sitt bästa för att överleva och mildra smärtan. Ibland på utåt sett märkliga sätt, men motivet var bara att överleva. Inte kan du väl dömma någon för det?

Shorty: Varför riktar vi vår ilska inåt?  Barn är av naturen oerhört lojala. en vuxen kan ju inte göra fel, det måste vara mitt fel, lyder barnlogiken. Ofta handlar det om hemligheter, där man instueras att tiga, vart ska man då vända ilskan förutom mot sig själv? Vidare är övergrepp så svåra att ta in, att det är lättare att anklaga sig själv än att fatta vad som hänt. Det ligger nära till hands helt enkelt. Finns såklart mängder med förklaringar men faktum kvarstår, vi är många som går i åratal och anklagar oss själva för saker vi inte har något som helst ansvar i!!!!!

I mitt fall var jag det perfekta offret. Jag kom från en mycket dysfunktionell familj. Jag var lärd hemifrån redan tidigt, att tiga och hålla hemligheter. Vidare var jag kuvad att vuxna bestämde, oavsett hur hårt och kargt det var, jag var ensam och oerhört kärlekstörstande. Jag hade ingen att berätta för, ingen hade trott mig. Dessutom skedde övergreppen av någon som stod familjen nära, någon min far högaktade och talade gott om. Barnlogiken sa då att det var det mig det var fel på, för den vuxne var ju så duktig och ordentlig. Den barnlogken kämpar jag med än idag, som vuxen kvinna.