Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Går i terapi sen lääääääänge, och det har gått så himla sakta för att jag inte har kunnat prata. När det kommer till att prata om mig själv går det mest åt fanders och jag blir tyst. Dock har det gått framåt så pass att vi nu har kommit in på traumabearbetning. Den går ut på att jag berättar om vad som hände under terapisessionen, och samtidigt spelar vi in det och jag ska lyssna på det varje dag tills ångesten lägger sig, för att det inte ska vara så laddat. Nu har jag lyssnat i några veckor och det hjälper inte ett smack, jag mår bara sämre och sämre för fler och fler bilder kommer upp till ytan. samtidigt börjar jag drömma mer mardrömmar, nåt som har hållt på länge, men som nu blir värre.

På detta tar det extremt mycket energi och kraft att ens lyssna och när jag lyssnat klart tar det väldigt lång tid att komma tillbaka till "verkligheten". Jag orkar med andra ord inte ta tag i nåt annat. Jag blir helt kraftlös och orkar inte med saker som i vanliga fall funkar som uppeppande när jag inte mår bra, typ träffa vänner och sånt. Jag blir mer ledsen, och det är en känsla jag aldrig nånsin släppt fram. Allting känns så snurrigt. Jag vet att traumabearbetning kan göra att man mår sämre i början, men på det här sättet känns det ju som att jag upplever händelsen minst en gång varje dag. Jag vill liksom ha bort minnen, inte plocka fram dem. Jag är inte särskilt intresserad av att minnas, utan av att kunna lämna det bakom mig och gå vidare, kunna låta folk komma nära och sånt. Min psykolog har sagt att det är det här sättet hon har att erbjuda och att det är det som är mest effektivt. Jag vill inte fly undan, utan jag vill verkligen bearbeta och gå vidare, men ska det verkligen krävas att man drar upp det varje dag? Hon har dessutom sagt att jag minst ska räkna med att fortsätta med samma arbete i 10 veckor till. På något sätt känns det som en evighet.... Är det verkligen enda vettiga sättet??

Hej shorty1982,

Att vara mitt uppe i en traumabearbetning är förmodligen bland det jobbigaste du kan vara (och jag kan inte annat än känna med dig). Det är jobbigt just för att du ofta upplever traumat igen. Det blir särskilt tydligt i vissa former av terapi, där exponeringsbaserad terapi ofta går i täten. Förhoppningen med terapin är att traumat skall klinga av så att de blir som andra minnen, inte bortglömda men heller inte laddade. Rent instinktivt vill vi ofta glömma det svåra och traumatiska vi har varit med om. De flesta terapeuter brukar framhålla behovet av att inte göra det. Utan tvärtom att faktiskt våga minnas för att kunna bearbeta. Det vi inte minns är betydligt svårare att hantera. Traumatiska obearbetade minnen finns placerade i en annan del av hjärnan än våra vanliga minnen. De tar sig bland annat uttryck genom kroppsliga sensationer och olika känslor (samt svårigheter med t.ex. tillit och närhet) och många menar att vi behöver förstå deras sammanhang för att kunna hantera dem.   

Det du beskriver är en teknik som bland annat förekommer i flera former av TF-KBT -traumafokuserad kognitiv beteendeterapi- och PE - prolonged exposure, huruvida det är frågan om den mest effektiva låter jag vara osagt. Det beror förmodligen på vem man frågar. I det skede du befinner dig nu är det svårt att rekommendera så mycket annat än att du under de kommande veckorna skall vara noga med att ta hand om dig själv. Ge dig själv så mycket trygghet och omtanke som du bara kan. Försök vara medveten om att det är en begränsad tid vi talar om. Att de minnen som kommer upp till ytan, de sensationer i kroppen som du känner (eller inte känner) är tillfälliga och att de faktiskt bara är minnen. Du överlevde traumat, du överlever också minnet av dem.

Det finns andra metoder att bearbeta trauma på. Själv tror jag mycket på EMDR - Eye Movement Desensitization and Reprocessing, men även där fungerar den metoden olika bra på olika individer. Det finns också andra terapiformer som visat sig ge bra resultat. Kanske kan det bli frågan om ett komplement längre fram om det fortfarande finns saker du behöver få bearbetade. Att avsluta terapin och påbörja en annan rekommenderar jag av förekommen anledning inte just nu. Det vore förmodligen att underminera ert viktiga arbete. Processen är redan i gång och i det här skedet finns det bara en väg och den är framåt. Tala med din psykolog om hur du känner det. Hon har förmodligen tillräckligt med erfarenhet för att se hur mycket du kan hantera och kan kanske också ge dig tips på hur det kan bli lättare för dig att ta hand om dig själv när det krisar. Var öppen med hur svårt det känns. Och minns att du, -som sagt var- faktiskt redan har överlevt. Fira det och ge dig själv positiv credit.  

Sköt om dig!

      vänliga trettondagshälsningar, Emmi / En Annan

Tack för ditt svar Emmi. Det mesta du skriver låter ju logiskt och klokt. Grejen är väl mest att jag känner att orken tryter så förbannat. Att jag är rädd att jag inte ska orka hela vägen fram. min psykolog sa sist till mig att jag ju inte behöver fullfölja, utan vi kna avbryta men då vill hon veta det nästa gång vi ses. Dock så avbryter vi då hela traumabearbetningen och tar tag i nåt annat behövligt istället, och det vill jag ju inte. det skulle ju kännas som ett misslyckande om något. Dessutom tror jag ju inte att jag kan trycka tillbaka alla mina minnen nu när de kommit upp till ytan. Hade vi låtit bli att rota i dem från början hade det kanske gått, men nu funkar det inte. Jag har inte heller förträngt en massa saker (såvitt jag vet) utan jag har bara valt att inte tänka på det.

Men sen är det ju som du säger: jag har ju en massa problem med närhet och tillit och backar när folk kommer nära. Det vill jag inte göra! Är det någon gång jag behöver ha någon nära och låta någon i alla fall krama mig är ju nu. Det går inte ihop. Sen är tyvärr inte grejen att ta hand om mig min bästa sida.

Jag har läst om EMDR och tycker att det låter som en betydligt mer human metod. Något som dessutom inte plockar fram allt och får en att uppleva allt igen utan snarare att plocka bort det som är jobbigt. Låter mycket trevligare.

egentligen vill jag ju inte avbryta. Jag vill bara ha allt klart och fixat och slippa tänka på det här med. Jag vill kunna sova åtminstone en hel natt utan att vakna helt kallsvettig och skräckslagen. Grejen att höra min egen röst upprepa det här varje dag är med så himla knäckande. Jag hör hur jag mår när jag pratar, och jag ser alla bilder framför mig om och om igen. Jag vet bara inte riktigt vad jag ska göra när allt blir för tungt som det blir vissa dagar, när jag bara vill ge upp.

Hej igen!

Det kan vara lite knivigt att förklara hur minnesbilderna bearbetas. Men jag ska försöka så gott jag kan. Det som händer i processen är att bilden suddas ut och blir tillslut så suddig att man inte längre kan urskilja vad den föreställer. Samtidigt som man gör detta så lägger man in en positiv känsla. När man får in starka positiva känslor så minskar de negativa känslorna som är kopplade till bilden. Detta gör att bilden inte längre innehåller samma ångest längre och blir lättare att hantera. Samtidigt som bilden dessutom suddas ut så man inte längre ser det jobbiga scenariot.

Precis som Emmi säger så är EMDR också en väldigt bra metod. Jag brukar ofta använda EMDR när jag ska få fram förträngda minnen. Jag tror att man åtminstonde någon gång bör konfrontera sina minnen innan man bearbetar bort bilderna. När det gäller den emotionella biten så finns det både en emotionell bit kopplad till själva bilden och det kan dessutom ofta förekomma föreställningar som ligger djupare rotad än enbart i själva bilden. Det kan handla om självbild eller föreställningar om sig själv och andra. Det är alltså den biten som jag brukar ta itu med när man har bearbetat bilderna. Hoppas det blev realtivt klart för dig. Fråga gärna igen annars så ska jag försöka förklara mer.

Hej igen!

Jag vet att det låter lite luddigt, det är nämligen inte heller helt lätt att förklara. Bilden blir suddig och otydlig. Detta gör att bilden inte längre vill komma fram. Man slipper alltså bilden. Många av mina klienter upplever alltså att man kan tänka på minnet utan att denna bilden kommer fram. Den kan upplevas som "borta". Man minns alltså själv scenariot men slipper bilden. För en del så kan de fortfarande få fram hur bliden ser ut men den känns inte längre jobbig att se. Då fyller den inte längre någon funktion.

När det gäller EMDR så kan man använda det på flera olika sätt. Det går att bearbeta minnesbilder med EMDR. Jag anser dock att det finns effektivare metoder att bearbeta bilder med. Däremot så är EMDR (enligt mig) oslagbart när det gäller att plocka fram förträngda minnen och hitta ursprunget till känslor som påverkan klienten idag. Det är i dessa tillfällen som jag använder EMDR. Men det kan användas på olika sätt. Hoppas det klarnar lite. Hör gärna av dig igen.

Hälsnignar Magnus                                                                                                                                                  0739-977416                                                                                                                                                         magnus@comunicera.se

Hej igen!

Det stämmer som du säger att det inte bara är en bild. Det kan ibland vara en serie av bilder och ibland kan det vara filmsekvenser. Det går defenitivt att arbeta bort detta också. Jag har arbetat en hel del men den typen av problematik och det fungerar utmärkt. Ofta så är en lång händelse uppdelad i delar i minnet, då bearbetar man varje del för sig. Men det går även med långa sekvenser. När det gäller EMDR så behöver man inte alls veta vad det är för typ av minne man letar efter. Jag brukar utgå ifrån det som stör klienten i nuläget. Det kan till exempel finnas en känsla i kroppen som man inte vet var den kommer ifrån. Då utgår man ifrån den och hittar vilka minnen som skapade känslan. Så precis som du säger så används det på fobier och liknande. Det är ett mycket effektivt redskap för att hitta ursprunget inom både fobier, rädslor, ångest osv osv. Hoppas du får svar på dina frågor. Tveka inte att fråga igen annars.

Hälsningar Magnus                                                                                                                                                  0739-977416                                                                                                                                                        magnus@comunicera.se

Jag tror absolut att det går att ta bort. Jag har arbetat med liknande problematik med många olika klienter förut och min erfarenhet säger att det brukar kunna bli stora framsteg. Jag förstår att det blir svårt att koncentrera sig när bilder och filmer poppar upp under dagarna. Många brukar känna en lättnad när bilderna försvinner. Vill du veta mer om det så får du gärna ringa mig.

Hälsningar Magnus                                                                                                                                                      0739-977416                                                                                                                                                        magnus@comunicera.se

Det brukar gå ganska snabbt att göra förändringar. Tiden det tar beror på hur svåra övergrepp det är, hur gammal man var när det hände och vissa andra aspekter. Men om jag skulle göra detta så ska det vara en väsentlig skillnad bara på några få sessioner. Man brukar kunna få bearbetat bort någon eller ibland några bilder per session. Det är tyvärr svårt att svara mer exakt än detta men min erfarenhet är att det i alla fall går snabbt att göra dessa förändringar. Hoppas det duger som svar.

Hälsningar Magnus

Ja precis jag brukar börja med att plocka bilderna som stör innan jag arbetar med den emotionella biten. Om man har bearbetat bilderna så är den emotionella biten lättare att kunna gå igenom. Det ger också mindre ångest. Vill du prata mer om det så är det som sagt bara att ringa mig.

Hälsningar Magnus

Kan man inte lobotomera bort alla överjävliga drömmar som gör att man blir helt nojig varje kväll för man vet inte om man ska sova och drömma sig till skräck utan istället föredra att vara vaken, och då vara så trött att det känns som man blir knäpp? Jag pallar inte det här. Jag vill så gärna ta mig genom skiten, men det måste finnas gränser.

Finns det bra tips på hur man får vardagen att fungera? Alltså, sömnen blir ju helt värdelös med det här. Jag drömmer mardrömmar precis hela tiden, och lyckas sen kanske sova lite på dagen istället. Dock blir det inte tillräckligt, för jag går ju runt som i en dvala hela tiden. Sen ska jag lyssna på mina sessioner med traumat vilket dimmar till det lite ytterligare. På detta ska ju jobbet fungera. Visserligen har jag bara småuppdrag nu, men då det är ett skrivyrke behöver jag ha hjärnan med mig på plats. Hur ska man få vardagen att fungera?

Ska tillägga att den dagen jag ser mig som ett offer så blir jag ett, och det vägrar jag, så denna kamp att stå upprätt och fungera tar all min kraft.

Aldrig att jag lägger mig och drar täcket över huvudet utan jag slåss med mina inre demoner eller vad jag nu ska kalla dom, men det känns som jag skuggboxas. Tänk om jag kunde knocka dom en gång för alltid.

Tack shorty för att du skrev.

Har känt som du att det får ta den tid det tar, men jag tappar gnistan ibland då jag upplever att jag trampar vatten.

Behöver inte bero på mig utan likaväl på min kbt:are. Hon är duktig men kanske dom metoder hon använder sig av inte är dom rätta för just mig.

Hade jag sagt att det inte hjälpt mig ett dugg att gå till henne hade jag inte varit ärlig, men 9 år känns som en evighet.en evighet med smärta och sorg som hela tiden återuprepas.

Jag vet att många har det som jag och jag lider med dom trots mitt eget helvete.

Man kan inte rädda hela världen, men rädda sig själv borde jag ju klara av tycker ajg, men jag vet inte längre vilka insikter eller verktyg som krävs.

Det gör mig helt förtvivlad att inte känna glädje och att inte ha ork till något.

Har ytterligare ett barnbarn på väg men inte ens det kan jag glädja mig åt fullt ut.

Kanske är mina tankar om att vad är det för farmor barnbarnen har som itne orkar komma varje vecka eller som inte fungerar som man ska vad nu normalt är?

Att jag utöver min PÅ och andra psykiska tillstånd dras jag med kronisk smärta och kropp å själ går ju hand i hand, så jag vet inte vad som är vad snart.

Ha det så gott och ta hand om dig.

Tack generad!

Ja kanske det krävs mod för att möta sitt inre där det jobbiga ligger, och gudarna ska veta att det inte är en enkel sak, för hur många sanningar om sig själv finner man inte på vägen och som kanske inte är så glamorösa men viktiga att se i vitögat.

Det är enkelt att ta den lätta vägen.. alltså blunda för det, men då lagrar man ju bara på sig mer elände och förr eller senare kommer det till  ytan.

Att söka upp det inre var skrämmande för fy attan vad ont det gjorde och gör, men vad ska man göra då? allt som går att ta till för att komma tillbaka är ett plus, och slåss man inte för sin mentala överlevnad ramlar man ju ner på minus igen.

Så lätt att inse och tala om men ack så svårt att praktisera.

Om jag hade ngn att ringa när det blir som tuffast hade det kanske kännts mindre skrämmande att tillåta mig att må apa, men att väcka upp skit och sedan ensan möta alla känslor som kommer gör i alla fall att jag inte tänker rationellt.

Fy pyton för bergochdalbanan jag sitter fast i.

Fast ensam tycker jag man står oavsett folk runt omkring en. För det jag flyr är ju mig själv, det är mig jag måste möta, mina demoner. Andra kan vara ett stöd, men inför demonerna står jag ensam. Däremot minskar demonernas kraft genom att prata om dom, det är väl det som gör att vi hoppas och vågar fortsätta! Vinner man tillräckligt många slag, så vinner man kanske kriget till slut :-)

Men som någon skrev innan, om inte annat blir vi hemskt vältränade av allt skuggboxande!