Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Går i terapi sen lääääääänge, och det har gått så himla sakta för att jag inte har kunnat prata. När det kommer till att prata om mig själv går det mest åt fanders och jag blir tyst. Dock har det gått framåt så pass att vi nu har kommit in på traumabearbetning. Den går ut på att jag berättar om vad som hände under terapisessionen, och samtidigt spelar vi in det och jag ska lyssna på det varje dag tills ångesten lägger sig, för att det inte ska vara så laddat. Nu har jag lyssnat i några veckor och det hjälper inte ett smack, jag mår bara sämre och sämre för fler och fler bilder kommer upp till ytan. samtidigt börjar jag drömma mer mardrömmar, nåt som har hållt på länge, men som nu blir värre.

På detta tar det extremt mycket energi och kraft att ens lyssna och när jag lyssnat klart tar det väldigt lång tid att komma tillbaka till "verkligheten". Jag orkar med andra ord inte ta tag i nåt annat. Jag blir helt kraftlös och orkar inte med saker som i vanliga fall funkar som uppeppande när jag inte mår bra, typ träffa vänner och sånt. Jag blir mer ledsen, och det är en känsla jag aldrig nånsin släppt fram. Allting känns så snurrigt. Jag vet att traumabearbetning kan göra att man mår sämre i början, men på det här sättet känns det ju som att jag upplever händelsen minst en gång varje dag. Jag vill liksom ha bort minnen, inte plocka fram dem. Jag är inte särskilt intresserad av att minnas, utan av att kunna lämna det bakom mig och gå vidare, kunna låta folk komma nära och sånt. Min psykolog har sagt att det är det här sättet hon har att erbjuda och att det är det som är mest effektivt. Jag vill inte fly undan, utan jag vill verkligen bearbeta och gå vidare, men ska det verkligen krävas att man drar upp det varje dag? Hon har dessutom sagt att jag minst ska räkna med att fortsätta med samma arbete i 10 veckor till. På något sätt känns det som en evighet.... Är det verkligen enda vettiga sättet??

Hej shorty1982,

Att vara mitt uppe i en traumabearbetning är förmodligen bland det jobbigaste du kan vara (och jag kan inte annat än känna med dig). Det är jobbigt just för att du ofta upplever traumat igen. Det blir särskilt tydligt i vissa former av terapi, där exponeringsbaserad terapi ofta går i täten. Förhoppningen med terapin är att traumat skall klinga av så att de blir som andra minnen, inte bortglömda men heller inte laddade. Rent instinktivt vill vi ofta glömma det svåra och traumatiska vi har varit med om. De flesta terapeuter brukar framhålla behovet av att inte göra det. Utan tvärtom att faktiskt våga minnas för att kunna bearbeta. Det vi inte minns är betydligt svårare att hantera. Traumatiska obearbetade minnen finns placerade i en annan del av hjärnan än våra vanliga minnen. De tar sig bland annat uttryck genom kroppsliga sensationer och olika känslor (samt svårigheter med t.ex. tillit och närhet) och många menar att vi behöver förstå deras sammanhang för att kunna hantera dem.   

Det du beskriver är en teknik som bland annat förekommer i flera former av TF-KBT -traumafokuserad kognitiv beteendeterapi- och PE - prolonged exposure, huruvida det är frågan om den mest effektiva låter jag vara osagt. Det beror förmodligen på vem man frågar. I det skede du befinner dig nu är det svårt att rekommendera så mycket annat än att du under de kommande veckorna skall vara noga med att ta hand om dig själv. Ge dig själv så mycket trygghet och omtanke som du bara kan. Försök vara medveten om att det är en begränsad tid vi talar om. Att de minnen som kommer upp till ytan, de sensationer i kroppen som du känner (eller inte känner) är tillfälliga och att de faktiskt bara är minnen. Du överlevde traumat, du överlever också minnet av dem.

Det finns andra metoder att bearbeta trauma på. Själv tror jag mycket på EMDR - Eye Movement Desensitization and Reprocessing, men även där fungerar den metoden olika bra på olika individer. Det finns också andra terapiformer som visat sig ge bra resultat. Kanske kan det bli frågan om ett komplement längre fram om det fortfarande finns saker du behöver få bearbetade. Att avsluta terapin och påbörja en annan rekommenderar jag av förekommen anledning inte just nu. Det vore förmodligen att underminera ert viktiga arbete. Processen är redan i gång och i det här skedet finns det bara en väg och den är framåt. Tala med din psykolog om hur du känner det. Hon har förmodligen tillräckligt med erfarenhet för att se hur mycket du kan hantera och kan kanske också ge dig tips på hur det kan bli lättare för dig att ta hand om dig själv när det krisar. Var öppen med hur svårt det känns. Och minns att du, -som sagt var- faktiskt redan har överlevt. Fira det och ge dig själv positiv credit.  

Sköt om dig!

      vänliga trettondagshälsningar, Emmi / En Annan

Tack för ditt svar Emmi. Det mesta du skriver låter ju logiskt och klokt. Grejen är väl mest att jag känner att orken tryter så förbannat. Att jag är rädd att jag inte ska orka hela vägen fram. min psykolog sa sist till mig att jag ju inte behöver fullfölja, utan vi kna avbryta men då vill hon veta det nästa gång vi ses. Dock så avbryter vi då hela traumabearbetningen och tar tag i nåt annat behövligt istället, och det vill jag ju inte. det skulle ju kännas som ett misslyckande om något. Dessutom tror jag ju inte att jag kan trycka tillbaka alla mina minnen nu när de kommit upp till ytan. Hade vi låtit bli att rota i dem från början hade det kanske gått, men nu funkar det inte. Jag har inte heller förträngt en massa saker (såvitt jag vet) utan jag har bara valt att inte tänka på det.

Men sen är det ju som du säger: jag har ju en massa problem med närhet och tillit och backar när folk kommer nära. Det vill jag inte göra! Är det någon gång jag behöver ha någon nära och låta någon i alla fall krama mig är ju nu. Det går inte ihop. Sen är tyvärr inte grejen att ta hand om mig min bästa sida.

Jag har läst om EMDR och tycker att det låter som en betydligt mer human metod. Något som dessutom inte plockar fram allt och får en att uppleva allt igen utan snarare att plocka bort det som är jobbigt. Låter mycket trevligare.

egentligen vill jag ju inte avbryta. Jag vill bara ha allt klart och fixat och slippa tänka på det här med. Jag vill kunna sova åtminstone en hel natt utan att vakna helt kallsvettig och skräckslagen. Grejen att höra min egen röst upprepa det här varje dag är med så himla knäckande. Jag hör hur jag mår när jag pratar, och jag ser alla bilder framför mig om och om igen. Jag vet bara inte riktigt vad jag ska göra när allt blir för tungt som det blir vissa dagar, när jag bara vill ge upp.

Hej igen!

Det kan vara lite knivigt att förklara hur minnesbilderna bearbetas. Men jag ska försöka så gott jag kan. Det som händer i processen är att bilden suddas ut och blir tillslut så suddig att man inte längre kan urskilja vad den föreställer. Samtidigt som man gör detta så lägger man in en positiv känsla. När man får in starka positiva känslor så minskar de negativa känslorna som är kopplade till bilden. Detta gör att bilden inte längre innehåller samma ångest längre och blir lättare att hantera. Samtidigt som bilden dessutom suddas ut så man inte längre ser det jobbiga scenariot.

Precis som Emmi säger så är EMDR också en väldigt bra metod. Jag brukar ofta använda EMDR när jag ska få fram förträngda minnen. Jag tror att man åtminstonde någon gång bör konfrontera sina minnen innan man bearbetar bort bilderna. När det gäller den emotionella biten så finns det både en emotionell bit kopplad till själva bilden och det kan dessutom ofta förekomma föreställningar som ligger djupare rotad än enbart i själva bilden. Det kan handla om självbild eller föreställningar om sig själv och andra. Det är alltså den biten som jag brukar ta itu med när man har bearbetat bilderna. Hoppas det blev realtivt klart för dig. Fråga gärna igen annars så ska jag försöka förklara mer.

Tack för du pallar att svara hela tiden. Men alltså, minnet är ju ett helt scenario som stör, inte bara en bild. Plockar man då bara bort en liten del eller kan man plocka hela scenariot? Låt säga liksom om händelsen är igång en timme, vad är det då man plockar?

Måste man veta vilken slags minnen det är man letar efter när det gäller EMDR eller kommer det fram automatiskt när hjärnan arbetar i det? Låt säga om man är hundrädd men inte har en aning om varför, kan man då plocka fram varför även om man "normalt" inte kan komma på något som skulle ha framkallat den här rädslan?

för min del är det nog filmsekvenser, men med några mer betonade, tydliga och skräckinjagande bilder. Det tror jag i alla fall. Skulle det funka att ta bort tror du? Vill så hemskt gärna bli av med skiten. Mest för att jag är så förbannat trött, och känner att jag inte riktigt fixar att jobba som jag ska för allt i hjärnan bara far som ett enda virrvarr.

Tack, och tack för du fortsatt att svara på mina eviga frågor som bara blir fler. Jag uppskattar att du tog dig tid. Det har klarnat en aning nu. Om man skulle bestämma sig för att testa det här, hur många gånger skulle krävas tror du? På ett ungefär?

Tack, det gör det =) Så man plockar först bilder ett par gånger och sen jobbar emotionellt efter det?

Tack, jag uppskattar det.

Nääää, jag blir banne mig knäpp. Lobotomi någon?

Shorty!

Lobotomera bort det skulle vara bra.

Tänk om det vore så enkelt?

ÄR själv så less på alla minnen som poppar upp.  Ett ord, en tanke kan sätta igång ALLT som jag jobbat med så länge och som jag ibland tror att jag hanterat så bra att det nu är historia.

Är det rimligt att efter 9 års terapi varav nästan 3 med KBT fortfarande sitta fast i skiten?

Vad är det för fel på mig som inte kommer vidare?

Är nu på väg att ge upp KBT för fylla i papper, höra om hipocampus och vad som händer med den om man tar medicin alternativt inte tar medicin. Träna på en pall, möta panikångesten å surfa på vågen tills den gått över.... Ska jag hålla på med det i 9 år till eller??

Vad kan jag mer göra än försöka? Känner mig ensam, ynklig, rädd och ledsen. Vet att jag inte är ensam i min situation men vad hjälper det när jag känner mig som en myra i den stora världen.

Är trött på att vara ledsen och rädd. Vill känna glädje igen, men vad är det? Finns inte i mitt liv.

Har flera saker att känna glädje inför såsom barn och barnbarn och det gör jag, men på mitt eget sätt för den "riktiga" glädjen och lyckan vill inte komma fram i känslan.

VAD är det för fel på mig?

hej sorrow. Åh vad jag känner igen din känsla, och din frustration. Jag vet inte hur lång tid man kan räkna som rimlig, det är så olika från person till person men jag kan känna ibland att det får ta den tid det gör, när det är klart kommer all lagd tid att vara värt det. Det är inget fel på dig, du har känslor, rädslor och upplevelser som påverkat dig djupt, och det är inte så konstigt då att det tar tid att bearbeta det.

Du gör vad du kan: du försöker och du vill. Känner du att du går framåt? Funkar du bra ihop med din kbt-terapeut? Nej, du har rätt, oftast blir man inte gladare av att höra att man inte är ensam, för dels känner man sig nästan mer ensam då, och dels vill man inte heller att andra har tvingats genomlida samma helvete som man själv upplever. Men, däremot kanske din tanke om att det är något fel på dig mildras lite om du får veta att det är fler som har det som du, för jag har svårt att tänka mig om du får höra deras historia att du tycker det är något fel på dem som inte kommit längre.

Jag har gått i terapi i typ fem år kanske, och det är först sista året som jag börjat komma någonvart. Innan har jag mest suttit och mumlat och glott ner i golvet. Det sker förvisso ganska ofta nu med, men det sägs iaf mer ibland.

Skuggboxas är nog bra ändå. Då är du ju vältränad och har koll på dina slag när dina demoner väl står framför dig och du får chans att knocka dem rejält.

Jag blir full av beundran när jag läser om din kamp. Du vägrar att se dig som ett offer, du skuggboxas och du ger inte upp. Jag är övertygad om att du kommer att fixa det här!

Lycka till!!

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, men vill ändå lämna ett avtryck i den här tråden. Ni är två mycket modiga själar, inga offer alls utan i mina ögon starka överlevare *blåser all kraft jag förmår för nya ronder*

Tack också till er experter. Era kunskap i den här tråden betyder mycket för mig!

Finn en natinell hjälplinje men dit får man ringa 2 eller 3 samtal per år och då ska det vara vääääldigt akut, men vem är andra att avgöra vad om är akut för den enskilde?

Tänk om det fanns nummer man kunde ringa gratis från mobilen också.. hur bra vore inte det? har bara mobil just nu för allt som tagit min kraft har även tagit mitt normala tänk att INTE glömma räkningar, så nu är tele avstängd vilket jag inte skäms för att tala om, för det kan hända den bäste, så just med anledning av det och för andra som itne har vanlig tele skulle ett gratis  numemr vara toppen..

Vet knappt vad jag vill komma med detta men men . Virrig i plymen kalals det visst för

För att inte tala om stavningen. Jisses vad slarvigt men ni tyder nog det i alla fall