Välkommen till Terapisnack - Nordens största psykologiforum!

Hej!

Man ska absolut ta "skämt om självmord" på allvar. Det är en stark signal på att hon har en oerhörd jobbig ångest. Hon behöver hjälp NU, inte när hennes föräldrar har kommit hem.

Vad du som anhörig kan göra är att ringa henne och säga att du vill att hon ska gå och prata med någon. Tycker hon att det är jobbigt så säg att du kan ringa och boka en tid hos antingen en privat terapeut eller via sjukvården. Många tycker att det är fruktansvärt jobbigt att söka hjälp när man har BDD, att bara ringa ett samtal är jobbigt, så många drar sig för det tills det har gått jättelångt. Därför kan det vara skönt för henne om någan annan fixar det. Hon får bara en tid och adress dit där hon ska infinna sig.

Om hon pratar om självmord och BDD så kan du tänka på följande:


• Ta reda på så mycket som möjligt om Bdd.

• Det är jobbigt att vara anhörig till någon som mår dåligt. Du kan behöva hjälp från andra i din situation, försök med anhöriggrupper, hjälplinjer eller gå och tala med någon.

• Se till att du kan separera personen från beteendet, och att du visar att du bryr dig och älskar personen. Många säger att det bästa är att bara vara där när det behövs. Att lyssna på personen när hon/han behöver prata är viktigt, när man går igenom en krisperiod.

• Bekräfta att det är okej att prata öppet med dig om deras problem, men tvinga dem inte ifall de inte vill. En sak som jag tror hjälper är att veta att det finns någon att luta sig mot när det behövs, säger många drabbade.

• Lyssna, men visa intresse genom att fråga också, då förstår de att du bryr dig om dem.

• Hjälp till att hitta andra grupper eller organisationer med samma problem, forum, sidor på internet eller om de är villiga att söka terapi.

• Försök att få dem att skriva dagbok, när, var och hur de känner sig.

• Ge dem tid, privatliv och tillit. Det bästa du kan göra är att hålla distans, men ändå finnas där när de behöver dig, och utan att tvinga dem att prata.

Saker du INTE ska göra:

• Ignorera din kompis. Men behandla dem som du gör för övrigt. Var stödjande, tålmodig, respektfull och förstående.

• Skrika åt dem, flippa ut, hota dem med ultimatum, döm dom, dra alla över samma kam och säg att inget hjälper.

• Ta det personligt. De försöker inte göra så att du känner dig dum eller skyldig.

• Få panik. Det är en svår och skrämmande period, men det finns hopp.


Vad är Body Dysmorphic Disorder - BDD?

Body Dysmorphic Disorder - BDD - är en sjukdom som yttrar sig genom en besatthet för en viss defekt, påhittad eller existerande, på kroppen. Personen är fullt upptagen och besatt av en eller flera delar av sin kropp. Många människor använder smink, tränar på gym, fixar håret o s v för att se bra ut. De som har BDD går ett steg längre. De som har BDD är fullt upptagna med att kolla på skavanker, äkta eller påhittade, i ansiktet eller på kroppen. Det har oftast en nedvärderande syn på sig själva. Oftast rör det sig om en speciell defekt, såsom ögon, näsa, huden, öronen, eller något annat kroppsligt, såsom bröststorlek eller storleken på könsorganen. De som lider av BDD är helt övertygade om att deras skavanker "finns" på riktigt, och kan därför ha en snedvriden syn på sig själva. Oftast är det perfektionister med höga krav på sig själva och människor med extremt dåligt självförtroende som har BDD. Besattheten gör så att personens sociala liv, partner, jobb eller skola blir lidande.

Det går att likna BDD lite vid aneroxia nervosa, men i det fallet tycker personen att hon/han är för tjock. En person med BDD anser att hon/han är för ful.

Body dysmorphic disorder är en sjukdom som främst uppstår hos unga människor, tidiga tonåren. De som lider av BDD är besatta av någon kroppsdel hos dem själva, oftast ansiktet eller kroppen. Det kan vara en defekt som finns på riktigt, blir uppförstorad eller är fullständigt påhittad. Personer med BDD är dock övertygade om att de ser ut på ett speciellt sätt. Det kan liknas lite vid anorexi, där personen tror att hon/han är tjockare än hon/han är i verkligheten.
Människor med BDD är oftast väldigt förtvivlade och självmord eller självmordstankar är inte ovanligt. Det händer ofta att människor med BDD går igenom plastikoperationer, men oftast hjälper inte detta, då de helt enkelt flyttar fokus till en ny kroppsdel.
BDD kan variera från ganska mild till mer allvarlig karaktär.


Tecken på att en person har BDD kan vara att de tycker att:


• Födelsemärken eller fräknar är för stora
• Besatthet hur näsa, ögon, haka eller andra delar ser ut
• Acne
• Små ärr eller andra hudirritationer
• För mycket hår i ansiktet eller på kroppen
• Bröststorlek eller storlek på könsorganen
• Formen på ansiktet


Vilka är symptomen vid BDD?

• Man tittar i speglar efter riktiga eller påhittade fläckar eller märken
• Man undviker speglar
• Undviker att bli fotograferad
• Fotograferar sig själv hela tiden
• Upprepar hela tiden att t ex kamma sig ofta, tar på eller mäter fläckar eller skavanker, (riktiga eller påhittade)
• Döljer sig bakom mycket smink
• Bär speciella kläder som skyler vissa kroppsdelar
• Gör upprepade försök att plastikoperera sig


Hälsningar
Marie

Tack tack tack till er båda...
Verkligen skönt att höra och få lite mer kött på benen angående detta!

Jag sökte råd hos en som är gift med en terapeut och i min beskrivning trodde han att hon led av nått som hette ortorexi också (har för mig att det hette så) då hon är besatt av vad hon äter, äter mycket med enligt speciella koster (tex stenåldersmat etc). Hon har till och med druckit kalvblod vid några tillfällen då det ska vara nyttigt...

Igår så vet jag att en bekant försökte få tag i henne och hon vägrar svara i telefon, men jag vet att hon är hemma då mycket av vår kontakt sker via msn.

Iförrgår föreslog jag att söka proffesionell hjälp, hon sa att hon tänkt på det men att det inte kändes lönt så då försökte jag "peppa" lite men då blev det nog för mycket för då slutade hon att svara. Skrev senare att jag finns dygnet runt på mobilen om det är något men har inte hört mer ang. det.

Det som egentligen gör mig mest orolig just nu är att hon inte orkade gå och träna. Vilket ALDRIG har hänt innan. Hon brukar träna vid 6 på morronen för att slippa folk, (som jag har tolkat det) men nu så fick jag till svar att hon inte hade ork och var inte på det stället mentalt för att orka gå dit.

Jag brukar försöka prata om saker hon är intresserad av och fråga om råd av henne, men ibland känns det bara så krystat...


Min man tycker att jag ska "tvinga" till hjälp då det är ett rop på hjälp från hennes sida, men samtidigt vill jag inte svika hennes förtroende heller.

Tycker ni att jag ska kontakta föräldrarna trots att de är bortresta?
Jag har känt dem sedan barnsben, och vet att mamman skulle bli hysterisk så min tanke har varit att tala enskilt med pappan som till viss del är insatt i att hon mår dåligt.

Tack snälla ni.

Emil Y, tack. Känns skönt att få så bra gensvar här inne, det tar bort en oerhörd press på mig att kunna ventilera och få hjälp här.
Idag har jag inte sett henne på msn förutom ett par minuter i morse, men hon loggade ut när jag loggade in... antar att hon inte vill prata.

Ang. mamman så vet jag inte, hon är en sån person som antingen skulle sköta detta perfekt, eller total katastrof hon har inga mellanlägen liksom. Medan pappan är en väldigt jordnära och sansad person som inte skulle "skrämma upp henne" eller görra det värre än det är.

Jag vet att hon är inne i en bantar-period nu, hon tränar ju så mycket och håller på med fitness så jag vet att hon bantar med jämna mellanrum för musklerna (tror jag, kan inget om sånt.)

Hon har stängt av sin mobil nu också
Försökte ringa henne nu. Bara hoppas att det är för att hon tränar!!!

Får ont i hela kroppen, känns som om hon har sträckt ut sig efter mig i ett halvår och jag har inte insett allvaret och nu har det gått så långt att jag är rädd att det är för sent om inget drastiskt händer väldigt snart.

Tack för att du lägger tid här för att hjälpa mig och oss...

Hej igen. Igår hade jag ett långt långt samtal med henne, föreslog igen professionell hjälp som hon tackade nej till. Hon talade ett par gånger om att "det är lika bra att dö" etc. Och när jag sa att jag är rädd att hon ska skada sig fysiskt så sa hon att hon tänker på det hela tiden, men att det inte är nått hon vill egentligen.

Erbjöd henne att vara här hur mkt hon vill och hon blev jätteglad! Så det känns bra. Men samtidigt känner jag en fruktansvärd press då jag vet att om jag tex skulle vara tvungen att avböja vid något tillfälle så skulle hon ta det personligt och må väldigt dåligt, och inte lite på anledningen jag gav. tex att jag måste iväg med jobbet etc. Och det är jag rädd att det ska "putta henne över kanten" så att säga.

Kan man göra en deal med henne tror du? att om hon tar hjälp utifrån så fortsätter jag också? Hon sa att hon tycker att det räcker med mig, men jag är så full av oro nu att jag känner att jag är så rädd att göra mer fel än rätt för henne då jag inte vet hur man gör i såna här situationer! Jag älskar verkligen henne, och är uppäten av dåligt samvete nu.

Hon sa igår att hennes föräldrar vet en del av detta i allafall.
Jag är så rädd att svika henne, men är också rädd att axla detta ensam.

Är det nån fara för mig att ta henne under mina vingar? Kan jag göra mer skada än gott för henne menar jag? Är rädd då jag snart ska flytta 20 mil ännu längre bort och att det då blir en ny krash för henne.

loppan2 wrote:Hej igen. Igår hade jag ett långt långt samtal med henne, föreslog igen professionell hjälp som hon tackade nej till. Hon talade ett par gånger om att "det är lika bra att dö" etc. Och när jag sa att jag är rädd att hon ska skada sig fysiskt så sa hon att hon tänker på det hela tiden, men att det inte är nått hon vill egentligen.

Erbjöd henne att vara här hur mkt hon vill och hon blev jätteglad! Så det känns bra. Men samtidigt känner jag en fruktansvärd press då jag vet att om jag tex skulle vara tvungen att avböja vid något tillfälle så skulle hon ta det personligt och må väldigt dåligt, och inte lite på anledningen jag gav. tex att jag måste iväg med jobbet etc. Och det är jag rädd att det ska "putta henne över kanten" så att säga.

Kan man göra en deal med henne tror du? att om hon tar hjälp utifrån så fortsätter jag också? Hon sa att hon tycker att det räcker med mig, men jag är så full av oro nu att jag känner att jag är så rädd att göra mer fel än rätt för henne då jag inte vet hur man gör i såna här situationer! Jag älskar verkligen henne, och är uppäten av dåligt samvete nu.

Hon sa igår att hennes föräldrar vet en del av detta i allafall.
Jag är så rädd att svika henne, men är också rädd att axla detta ensam.

Är det nån fara för mig att ta henne under mina vingar? Kan jag göra mer skada än gott för henne menar jag? Är rädd då jag snart ska flytta 20 mil ännu längre bort och att det då blir en ny krash för henne.

Hej Loppan2!

Jag har tänkt på dig mycket den senaste tiden och funderat hur det går? Har du kontaktat hennes föräldrar?

När du skriver att hon har tänkt på att skada sig själv, men vill egentligen inte tänker jag:
Hon vill bli sedd, hon vill bli hörd, hon vill att någon ska hjälpa henne. Hon vet kanske att hon kan bli bättre genom terapi, men hon vill att någon Speciell ska se henne, någon Speciell ska höra henne och någon Speciell ska agera! Jag tror att denna Speciella är hennes föräldrar. Därför vill jag binda samma vad jag säger med det du sa tidigare, om att hon inte gått och tränat - trots att det var så viktigt. Du har också berättat om hennes "extrema" dieter och som jag sa kan det vara så att hon vill ha en fysisk förändring på henne som hennes föräldrar ska se när de kommer hemma och reagera. Agera. Har hon fått för lite/negativ uppmärksamhet av dem tidigare, tror du?

En deal kan du säkert göra med henne, men inte ställa ett ultimatum;
"Om inte du söker hjälp, gör inte jag det heller."
Fråga om hon kan följa med dig, visa att hon klarar av att röra sig utanför dörrarna. Säg: "Jag ska söka hjälp och jag vill gärna att du ska följa med. Om du inte vill följa med in till psykologen, kan du sitta utanför och vänta på mig?" Om du lyckas få med henne dit kommer nog resten sköta sig självt.

Och NEJ! Du ska INTE ta henne under DINA vingar. Du ska stötta henne och ställa upp för henne som den vän du är! Du gör allt som står i din makt och ska inte känna ansvar för hennes handlingar. Jag förstår verkligen att du är orolig, men hon är INTE DITT ansvar. Det kommer förstöra mer för dig och tillslut blir det hon som får ta sig en dig under hennes vingar! Och då blir det en ond cirkel.

Om allt blir för jobbigt, måste du kontakta hennes föräldrar så du får släppa taget lite. Annars kommer du bara dra ner dig själv längre.

Ta hand om dig!

pratat med henne ikväll... hon är som natt och dag, har fullt upp. tar för sig en massa ska iväg på grejer etc etc etc. Känns onaturligt nästan.... på super dunder bra humör. det känns inte fejk, men det känns lite, maniskt nästan. jag vet inte, det är iallafall obehagligt.

mina två senaste inlägg har försvunnit...

idag kommer föräldrarna hem. Hon har nästan varit manisk de senaste två dagarna, iallafall omman jämför med tidigare beteende.

är nervös nu

Tolkar jag det rätt? Du tror att hon är så glad för att hon äntligen ska göra någonting - nu när hennes föräldrar kommer hem?

Hur kommer du gå vidare med det här? Med dig själv.

Jag förstår hur du menar!

Min spontana tanken är att hon faktiskt är lycklig och har mer eller mindre tagit sig ur det här själv. Jag tror att du haft bra inflytande på henne!

Att hon fortfarande pratar om sina självmordtankar ena dagen och framtidsplaner den andra dagen... Jag vet vad jag vill säga men vet inte riktigt hur jag ska förklara.

Din kompis har burit på någonting stort och har troligtvis fått ventilerat mycket hos dig. Även om hon kanske inte har visat det så tror jag att hon tagit åt sig av dina råd och funderingar du har gett henne. Som jag tror jag har nämt tidigare så betyder det nog otroligt mycket för henne att du funnits där för henne, även om hon inte visat mycket av det utåt. Hon kanske blir rädd att du ska försvinna om hennes problem löser sig, varför hon fortsätter prata om självmordstankarna i bland. Varför skulle du fortsätta bry dig om hon inte har problem som fångar din uppmärksamhet?

Om du skulle fråga henne; Jag har märkt så tydligt att du blivit så glad på sistonde. Jag blir så glad för din skull! Hur har du bearbetat allt?

Ger hon dig raka och ärliga svar där hon kan tala om det utan att skämmas på något vis och verkligen ger dig en förklaring. Då tror jag att hon kanske fått en uppenbarelse av något slag. Allt som krävdes var kanske att bara veta att hon har någon där ute som bryr sig - en sån som du. En sån som skulle sakna henne om hon inte fanns, en sån som ville att hon skulle bli bättre.

Ger hon dig däremot väldigt korta svar, tror jag att det kan ha med manodepressiviteten att göra. Och det kan det även vara, trots att hon ger dig en utförlig förklaring till hur allt ändrats så plötsligt. Du behöver nog inte oroa dig för att hon ska ta livet av sig länge, men jag förstår att du blir orolig över den kraftiga svägningen.

Hur länge har hon pratat "lyckligt"? Är hon fortfarande lika glad? Eller är hon ledsen ibland?

Hej Tanja!

Vad är det du tittar på när du står framför spegeln? Vad ser du?

Det är så jobbigt när alla speglar styr ens liv. För mig handlade det väldigt mycket om att jag inte fick visa mig svag inför andra. Det som hjälpt mig är att jag insett att jag måste vara stark och ärlig mot mig själv med. Att inse att det inte är normalt. Att få viljan till att bli bättre.
Ett konkret tips från mig till dig;
När du står framför spegeln och tittar på det som du inte gillar, för en dialog med dig själv. Tänk högt i huvudet vad du ser. Tex "Okey, jag tycker att min mage är för stor. Mina bilringar hänger och överarmarna ser ut som två riktigt möra oxfiléer. Det är så här jag ser ut och ingenting jag kan förändra på en dag. Jag får helt enkelt acceptera det." Varje gång du tittar i spegeln tänk högt för dig att du accepterar det. Varje gång en negativ känsla kryper på dig; "Jag accepterar min kropp". På så vis kan du lägga din besatthet åt sidan för ett tag och leva "normalt".

Hej nu är jag ledsen och arg...

Föräldrarna kom hem för tre dagar sen, men har inte kontaktat mig!! fick ett sms idag och där de sa: "vi har träffat henne och vi tycker hon verkar må så bra så"

då svarade jag att vid vårt två timmars samtal i morse så berättade hon för mig att hon inte trodde hon skulle överleva morgonen och hade varit på självmordssidor och letat inspiration.
Nu till det värsta; de sa: ja vill hon ta livet av sig är det ju inte mycket vi kan göra vi har försökt med allt och det är ju hennes val!
Blev så ledsen och arg att jag mår fysiskt illa.
När jag samlat mig så ringde jag igen och TVINGADE dem att ringa psykjouren att ta tag i detta, de lovade. Detta var nu två timmar sen och jag har inte hört något än. Däremot har jag sett att hon varit inloggad på div forum på internet så hon är hemma.

Vet inte vad jag ska ta mig till.