Under min uppväxt hade jag "lagom" många kompisar men pga att jag inte hade samma intressen som många andra så tappade jag gradvis kontakten med många av dessa kompisar och min sociala krets blev sakta mindre och mindre. Detta ledde till att jag blev och mer utanför, både i skolan och i det sociala livet utanför skolan. Att festa kändes aldrig intressant, dels pga att jag var blyg inför andra och osäker på mig själv, och dels pga att min minimala umgängeskrets inte bestod av några festartyper. Dock var även de med på diverse fester, så de var ändå mer sociala än mig. Att dansa har länge varit totalt uteslutet för mig förutom på ravepartyn och liknande (nej, jag har aldrig drogat mig, rave är bara dans för mig och inget annat).
När jag gick på gymnasiet var det en del klassfester och liknande fester men pga dålig ekonomi, praktiska hinder (som att inte kunna ta sig hem efter festen och inte ha någonstans att sova över), återigen osäkerhet och allmänt ointresse så var jag inte med på dessa fester heller, och den avslutande studentfesten var också bara att glömma.
Till viss del har jag väl trivts med att vara självständig och oberoende men samtidigt känner jag mig bitter över att jag blivit så utanför, att festande är så självklart och enkelt för andra medan det för mig är något svårt och oönskat. Det skulle väl inte vara något problem om jag faktiskt trivdes i min ensamma, självständiga roll, men det gör jag inte. Det känns som att alla andra lever livet medan jag själv bara står och tittar ut genom en ruta och ser på alla andra som har roligt medan jag själv är just ensam och inget annat.
Det är till viss del självförvållat eftersom jag genom mina udda intressen isolerat mig, men om man inte gillar sånt där som alla andra gillar så är det ganska naturligt att man inte umgås med dem. Måste man tvinga sig själv att stå ut med vanliga saker bara för att inte hamna utanför? Rår man verkligen för det?
På senare tid har jag fått veta att jag har schizoid personlighetsstörning, som troligen är den enskilt största orsaken till att jag är tillbakadragen och skyr sociala situationer. Jag ogillar verkligen folksamlingar så det är inte konstigt att jag avstått krogbesök.
Frågan är vad jag ska göra nu, när jag är ensam, isolerad och bitter över att jag under så många år gått miste om det sociala spelet och inte lärt mig hur man beter sig bland folk?
Nej, det hjälper mig inte att någon säger till mig: "Men bara gå ut på krogen". Vem fan går ut på krogen SJÄLV? Nej, jag har inga kompisar att gå ut med, som jag ganska tydligt beskrivit ovan, och det är inte heller så att man bara "börjar lära känna" människor rakt upp och ner och plötsligt hittar ett gäng att gå ut med. Fan, jag vill ju inte ens börja lära känna någon. Ja, det är väldigt motstridiga känslor inom mig, så självklart känner jag mig vilsen.
Jag skulle bara vilja vara lite mer som alla andra och lite mindre som mig själv, för det ensamma liv jag lever känns svårt.
